Jahapp, då sitter man här med en kopp kaffe och lyssnar på The Kristet Utseende. Kommer på mig själv med att fundera alldeles för mycket, och ångesten slår till som en käftsmäll.
Stockholm får mig nu bara att må illa. Inte för att jag någonsin har tyckt speciellt bra om Stockholm, men nu är det värre än förut.

Kryssningen jag var på för... snart en månad sedan, var det inget fel på, det  var värre när man skulle åka hem. Jag fick inte komma på bussen, eftersom jag enligt chaffisen var för full, så jag blev kvar i Stockholm.
Sådan ångest och förtvivlan jag kände då har jag aldrig känt. Jag vet inte hur länge jag vandrade runt i Stockholm egentligen, men det var då minst fyra timmar i alla fall.
Har egentligen ingen aning om vart jag gick, men jag knatade nog runt i hela Stockholms innerstad, skulle jag tro.
Jag hade stannat för att försöka lindra min ångest, vilket inte gick något vidare, då en kille kom fram och frågade hur det var.

Jag sa som det var, att det inte var något vidare. Jag sjönk ihop på marken och blev sittande. Då kom ännu en person fram till mig och undrade hur det var. Jag sa återigen att det inte var något vidare. Hon frågade vad jag hette, och sedan hjälpte hon och killen mig på fötter, och så gick vi in på Donken, där hennes kompis också satt. Jag köpte något att käka, plus en kopp kaffe.

Kommer ihåg att tjejen i kassan undrade hur stor kaffekopp jag ville ha.
"Den största ni har!" blev mitt svar.
När jag väl tryckt i mig min burgare, så började jag och de två tjejerna leta reda på någon som kunde hjälpa oss.
Det var hur mycket snutar som helst ute, men varför vet jag inte. Vi försökte få någon av dem att hjälpa oss, men de vi fick tag i pratade bara en liten stund med oss, innan de snorkigt sa att: "Nej, nu har vi inte tid längre, vi måste åka!"
Jag tror vi träffade på tre par med snutar, som alla sa samma sak.
När jag hörde vad de sa, så muttrade jag surt:
"Ja, de har väl slut på fikabröd... eller kaffe!"
Vi gick in på Centralen, för att försöka köpa biljetter till mig, men det gick inte heller, jag har för mig att det inte gick några tåg... och hon i kassan på Centralen ringde ett gäng samtal, men jag minns inte riktigt vart.
Tillslut kom hon fram till mig och tjejerna, och sa att det skulle komma två poliser som skulle skjutsa mig till något ställe. Jag kommer ihåg hur mina ögon spärrades upp av fasa, och jag började hyperventilera. Skräcken och paniken rev och slet i mig...

Tillslut kom de två poliserna, som skjutsade mig till Beroendeenheten på St Görans. Jag kan ju lugnt säga att det är ett ställe jag inte vill tillbaka till. Ångesten och paniken blev bara värre, jag fick snacka med en läkare, som gav mig Lergigan, men det hjälpte inte. Det enda som hände var att jag trodde jag skulle skaka sönder, hela jävla kroppen skakade och paniken blev bara värre...
Fick stanna där över natten, och det var inte trevligt... inte tyst en sekund, hela tiden ljud, ljud, ljud... skrikande, pratande...
Jag ljuger inte när jag säger att om jag hade kunnat göra mig själv illa där, så hade jag inte suttit här idag...

Dagen efter, så blev jag utskriven, och det enda skötaren gjorde var att peka ut åt vilket håll taxistationen låg. Hur fan skulle jag kunna veta var det stället ligger? Jag har aldrig varit där!
Men lyckades tillslut hitta en taxi, som skjutsade mig till Centralen, jag bokade en biljett och lyckades hitta en myntautomat, eftersom jag tappat min telefon.
Ringde till mamma och talade om när tåget skulle komma fram, och hon lovade att komma och hämta mig...

Ja, hem kom jag, och det var så skönt att få komma hem!
Mamma berättade för några veckor sedan att:
"Du borde tvätta din jacka, för när jag mötte dig på tågstationen..."
"Ja...?"
"Har du någonsin känt lukten av ett djur som varit riktigt, riktigt rädd?"
"Nej..."
"Det har jag... och när jag mötte dig på tågstationen... hela du luktade ren och skär skräck...!"

Som jag skrev i rubriken, änglar finns, även om de kanske inte har två vingar... men jag träffade två stycken när jag irrade runt i Stockholm, och jag kommer alltid, alltid, alltid vara evigt tacksam mot dem!