Jaha, ännu en läkare som jag bara känner förakt för. När jag påpekade att jag hade noll förtroende för psyk och läkarna, så var h*n inte sen att försvara min förra läkare, den personen hade ju slutat.
Jaha? Men varför ljög min förre läkare? Det fick jag inget svar på.
Det enda läkaren jag pratade med idag babblade om var KBT och sömnterapi (om jag minns rätt att det kallades så), men jag känner mig jävligt skeptisk, tycker mest det är jävligt mycket snack och jävligt lite verkstad.
HABmöte ska hållas imorgon, det talade min läkare som jag hade idag om, men det visste jag redan.
"Då får du reda på hur det blir och hur de ska göra."
"Det tror jag när jag ser det!" svarade jag med ilska och sorg i rösten.

Jag påpekade även att jag äter Atarax för min sömn (det var därför läkaren började snacka om sömnterapi... som om jag behöver mer jävla snack...) och talade om att den inte hjälper, så frågade h*n på ett sätt som jag tyckte lät rätt hånfullt:
"Varför äter du den då?"
Ja, varför tror du?! Kanske för att jag då eventuellt får lite sömn!
Det sista läkaren kläcker ur sig innan jag går är:
"Ska jag skriva ut mer Atarax åt dig?"
För några minuter sedan verkade jag ju vara en idiot, eftersom jag åt en medicin som inte fungerar, så jag tackade nej, eftersom jag har 1 recept kvar på medicinen...

Jag vill bara gråta, tårarna trillar och jag hatar att jag är så jävla svag, som inte kan slå näven i bordet och skrika ut all min ilska och min frustration...

Imorgon är det alltså dags, om ungefär 12 timmar ska jag iväg till läkare nummer 16. Hur ska det gå? Ska jag klara av att fräsa ifrån, eller kommer det sluta som vanligt, med att jag lägger mig platt? Jag vill inte, snälla, låt mig för en gångs skull få fräsa ifrån och tala om hur fan det egentligen är, utan att skygglapparna sätts på läkarens ögon.

Vad läkarna verkligen inte verkar förstå är hur jävla jobbigt det är med mina humörsvängningar. Det är klart att de inte behöver säga eller göra något åt dem, det är ju inte de som drabbas, utan det är min familj som drabbas, dem jag älskar mest av allt.
Jag vill ge dem vänliga ord, inte sådana som jag fräser fram, jag vill slippa låta dem höra min frustration, jag vill att de som verkligen förtjänar min frustration får den! Så tills imorgon måste jag vässa klorna och lyckas skrika fram orden och min frustration... hur ska det gå, hur ska det gå? Kommer det kännas som att tungan är bortklippt, ännu en gång?

Jahapp, detta kommer bli ett jävligt dåligt slut på månaden. Måste till läkaren på onsdag, vilket med all jävla säkerhet kommer innebära mediciner som är snordyra.
Dessutom så måste jag nu gå till tandläkaren... vilket förmodligen också kommer innebära ett stort jävla hål i plånboken...
Läkarbesöket blir av på onsdag, då jag egentligen skulle ha praktik, men nej nej, självklart måste de lägga in läkartiden helt åt helvete... får ha praktiken på torsdag istället, annars blir det så förbannat stressigt, och jag hatar att stressa...

Hur ska jag egentligen göra? Jag känner mig ensam och orkelös, min hjärna är bara mos och känslan av att vara värdelös slår mig ständigt i ansiktet.
Inte ens tårarna kommer fram längre, varför inte det?

Ensamheten dansar bredvid mig och hånskrattar, den vet att jag är ensam, alltid ensam. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur ensamheten, eller om det ens går.
Hur blir jag av med ensamheten? Går det överhuvudtaget? Går det att bli av med ångesten, kan jag någonsin känna att jag verkligen, på fullaste allvar är lycklig och tycker om livet, utan att ha herr Ångest, fröken Döden, fröken Självförakt och ensamheten med mig vart jag än går?
Jag har börjat tvivla, ännu en gång har det hänt. Tvivlet har satt sina klor i mig, och vägrar även det, att släppa taget.
Jag vill ha hjälp, men för att få hjälp, så måste man gapa och skrika och sätta ner foten. Allt det som jag är värdelös på.

Jag känner mig så skyldig, som att allt är mitt fel, att jag inte klarar av att vara ångestfri och att slippa att må dåligt. Jag vill be hela min älskade familj om ursäkt, även om de förmodligen inte tycker att jag har gjort något fel, men ändå, ändå vill jag be om ursäkt för något jag inte kan rå för.
Det känns som att min olycka smittar av sig, som att jag ska smitta av mig om jag mot förmodan skulle tala om hur jag egentligen mår.
Jag vill inte oroa dem, jag vill inte skada dem... men det känns som jag gör det ändå, oavsett hur jag än gör...

Idag har jag lämnat in täcket till arbetsterapeuten, det gick fan inte att sova med täcket, jag försökte verkligen, men kvävningskänslor och panikkänslor är inget jag vill känna av när jag ska sova.

Har äntligen fått en läkartid. På onsdag, klockan 10.30. Och vad gör jag på onsdagar 10.30? Jo, har praktik!
Är visserligen i akut behov att ett läkarintyg, men för i helvete, jag har talat om ett flertal gånger för min f.d läkare och min arbetsterapeut att jag har praktik och när jag har praktik... men att få en läkartid när jag inte har praktik, var tydligen att begära för mycket... så jag får väl nöja mig med den tid jag fick, antar jag.

Lyckades trots allt att få ur mig lite av ilskan inne hos arbetsterapeuten, och hon sa att hon förstod att jag var arg, men jag tror egentligen inte att hon verkligen förstod hur jag känner mig.
Visst, jag mår inte bra, men det har jag inte gjort sedan jag var 12, och jag mår verkligen inte bättre av att hela jävla tiden bollas runt, bara för att de lite bekvämt hävdar att de inte vet var de ska placera mig, vilket i mina öron mest är lama jävla ursäkter för att slippa göra något alls.
Hon sa även till mig att jag skulle tala om för läkaren om mina sömnproblem (som om jag skulle glömma det, läkarna brukar vara duktiga på att tjata om hur jag sover...) och att jag testat både bolltäcke och kedjetäcke...

Mina drömmar dör, jag vågar inte hoppas eller drömma, för så fort jag gör det, så slutar allt bara med att det går åt helvete, så nej, jag vågar varken hoppas eller drömma längre...

Imorgon är det dags, jag ska ta något som, för mig, är the fight of fights. Jag ska försöka frambringa all min ilska och tala om precis vad jag tycker.
Kommer min arbetsterapeut förstå? Kommer teraputten (ja, jag är medveten om att jag skrev teraputt...) lyssna? Eller kommer det bli som vanligt, att jag sitter där ångestfylld och nära gråten och med en stark vilja av att springa därifrån, fly, fly, fly (Fy! Fy! Fy!)

Hålet inom mig blir bara större, jag går sönder mer och mer, ingenting, absolut ingenting kan laga mig. Jag kan ju inte ens laga mig själv, så nej, ingen eller ingenting kan laga mig.

Dessutom så känner jag mig hela tiden så förbannat skyldig och värdelös. Jag är en börda. Jag passar inte in någonstans. Jag är inte värd något.
Nej, det kanske inte är sanningen för den som läser det, men det är min sanning och min övertygelse.
Ångesten skriker åt mig och den svider som piskrapp mot min hud. Jag vill vara ifred från den, vila från den, men den lämnar mig aldrig ifred, jag kommer förmodligen inte bli fri från varesig herr Ångest, fröken Döden eller fröken Självförakt.

Just nu känner jag mig arg... eller nej, förresten, den gränsen har jag passerat för länge sedan. Jag är tokförbannad och känner mig något överkörd.
Eftersom jag inte klarar av att ringa viktiga samtal (som till exempel till läkare/sekreterare/sjuksköterskor) så får mamma lov att göra det åt mig.
Min sjukskrivning gick ut den sista januari, alltså för 21 dagar sedan. Har jag fått någon ny tid? Nej. Kommer jag få samma läkare? Eftersom den jag har haft har slutat: Nej.
De menar alltså att jag ska få en ny läkare. Igen. (Nummer 16 i ordningen.)
Vilket kommer innebära att jag måste förklara varför jag är där och vad som felar. De säger att de har läst journalen när jag kommer dit (har alltid låtit så), men de ber mig berätta vad som felar med egna ord. Läst journalen? HA! Hade du gjort det, så skulle jag inte behöva förklara!

Min förra läkare ljög mig alltså rätt upp i ansiktet, eftersom h*n sa att h*n inte skulle släppa mig i första taget.
Jotack, jag märkte det.
Sedan vill de skjuta över allt jävla ansvar på HAB, som jag inte heller litar på ett jävla dugg.
Jag har väntat på besked ifrån dem sedan slutet av maj, vilket är 9 månader. Vad fan händer då de (som jag är helt övertygad om) kommer fram till att jag inte har aspberger? Då kommer de ju bolla tillbaka mig till psyk. Igen.
Jag är för helvete en människa, inte en jävla studsboll som man kan slänga iväg till någon annan när det inte passar.

Den där läkaren hade jag faktiskt bra förtroende för, men det är nu helt krossat. Jag litar inte på min arbetsterapeut, läkarna eller sjuksköterskorna. Varför skulle jag? De har inte gett mig en enda anledning till att lita på dem.
Och om den nya läkaren frågar hur jag mår, så ska jag samla kraft (hur jag nu ska lyckas med det...) och fräsa:
"Ge mig en enda jävla anledning till varför jag ska lita på dig! Det enda som har hänt när jag varit ärlig, är... ingenting, mer än att ni vill bolla iväg mig till någon annan, så ni slipper ta ansvar. Den jag verkligen litade på, ljög mig rätt upp i ansiktet, så varför ska jag lita på dig? Säg det, jag är sprickfärdig av nyfikenhet."

Jag vill riva sönder världen, jag är trött på att hela tiden slussas runt, utan att bli tillfrågad om vad jag tycker, som om jag vore en hög med tvätt som inte kan göra någonting alls, förutom att ligga på golvet och samla damm.

Sedan är det lätt för dem att säga att jag kan klara av saker bra, att allt kommer att ordna sig. De vet inte vad de snackar om. De behöver inte vara tillsammans med mig när jag får mina känsloutbrott titt som tätt, de behöver inte se mig gråta av frustration, total vanmakt och ångest.
Känner jag mig värd något? Känns det som att det är värt att kämpa vidare? Nej, ett klart nej utan tvekan.

It's time to forget about the past
To wash away what happened last
Hide behind an empty face
Don't ask too much, just say
'Cause this is just a game

This was a slap in the face. För ungefär en timme sedan, så kom jag på att jag måste ringa till psyk imorgon. Jag som hatar att ringa sådana samtal och att prata med sekreterare eller sjuksköterskor, för att försöka förklara saker och ting.
Jag klarar det inte, jag faller sönder, jag kommer börja gråta, hur ska det gå, hur ska det gå, hur ska det gå?

Att prata i telefonen har jag haft problem med sedan tolv års ålder, då ett äckel ringde till mig, jag har fortfarande ingen aning om vem fan det var eller hur fan han ens kom på tanken att ringa till mig, till mitt hem.
Sedan dess härskar paniken varenda gång telefonen ringer, eller då jag måste ringa ett samtal...

Jag önskar fortfarande att jag kunde sätta ner foten, skrika och vråla, ge mig hård hud och känslan av att kunna klara av saker och ting, utan den där känslan av att vara värdelös eller att ha paniken och ångesten flåsande i nacken.

Nu börjar det ta sig på praktiken. Taket är äntligen färdigt, till och med färdigmålat. Det tog mig tre veckor att få det fanstyget rent + målat. Fast jag målade dock inte mycket på taket, det blev mest idag som jag målade det, annars har chefen gjort det mesta av takmålandet :)
Sedan har jag, chefen och mr N flyttat disken (hmm, rättelse, chefen och mr N flyttade disken), sedan sorterade jag alla slangarna (till cykeldäck) som legat på hyllorna i disken.
Jag gjorde även rent på hyllorna innan jag lade alla kartongerna på plats... fick lov att sortera om ett par gånger, men fick till det tillslut.
Är sjukt glad över att det förbannade taket äntligen är rent och målat!

Idag är jag helt slut, känns som jag kört min hjärna genom en mangel eller nåt.
Var på spinning igår och tog i för kung och fosterland, svettades som en gris... och vad händer? Har i princip noll träningsvärk, otroligt men sant!

Var även på praktiken idag, och nu har jag äntligen, efter tre veckor äntligen skurat färdigt det förbannade taket. Hurra, hurra!
Kan även tillägga att stora delar av det taket är färdigmålat också.
Trodde fanemig inte att det skulle gå att få det där taket rent, men jodå, efter mycket svett och en helvetiskt bra svamp, så fick jag faktiskt rent det satans taket :D

Hmm, ska nog trots allt försöka med täcket lite till, tror jag...
Men ändå, den där kvävande känslan täcket ger mig, skrämmer mig... känslan av att sakta, sakta kvävas är inte rolig.
Sedan är problemet att jag hatar när det är tyngd på mina fötter när jag ska sova... Men men, får väl försöka ha det långt ner... eftersom jag inte heller gillar när jag har något (eller någon) för nära min hals...
Oh well, som sagt, får väl försöka igen då... kanske...

Är fortfarande så förbannat trött/irriterad. Får ordentliga vredesutbrott (ibland helt utan anledning, ibland av en anledning) och vill bara klösas, bitas, sparkas och slåss.
Är också otroligt trött på att så jävla många inom psykiatrin vill bolla runt mig, som om jag vore en jävla studsboll. Det de inte verkar fatta, är att jag, precis som de, är en människa, men det verkar de totalt jävla omedvetna om.
Jag vill skrika och vråla, få dem att inse att det fanemig inte går att bolla runt mig hela tiden, bara för att de verkar vilja bli av med mig.

De vill stämpla mig med en diagnos som jag defenitivt inte håller med om, och jag vet flera som inte håller med läkarna.
Men de "vet ju bäst" (my ass...) som det så vackert heter, men jag tror inte på deras ord, jag tror inte längre de kan hjälpa mig, de har lovat det många gånger förr, men har jag fått någon hjälp?
Jag skulle inte tro det va...
Det enda de har gjort är att stoppa i mig mediciner, mediciner jag inte ens vill ha. Jag tycker inte om att äta dem, har aldrig gjort det och kommer förmodligen inte göra det heller.

Den enda i den här jävla soppan jag har lärt mig att tycka om, det är min jobbcoach miss K. Hon hjälper mig med sådant jag själv inte klarar av, och hon verkar ha försökt sätta press på HAB (som jag egentligen inte vill ha något att göra med) och även ÖVP, eftersom jag väntat på en ny kurator sedan i september, om jag minns rätt.

Nej, jag litar inte på ÖVP, jag litar inte längre på läkarens ord, eftersom han är så förbannat jävla enkelriktad...
Jag har verkligen nått botten nu... finns det ingen väg upp?
Orkar jag klättra upp, ännu en gång?

Just nu är jag på dåligt humör och jag mår absolut inte bra. Var till min arbetsterapeut som jag inte träffat på 1,5 år för att (bland annat) prata om ett kedjetäcke.
Sedan undrade hon om det var något speciellt jag ville ha hjälp med.
"Var ska jag börja?" hade jag lust att sucka, men gav fan i det. Orkade inte. För komplicerat.
Nu vill hon bolla iväg mig till HAB. Vad fan ska jag dit och göra? Vänta på en jävla utredning? Igen. Vad händer om den inte visar den diagnos som bra många läkare tjatar om, men som jag själv inte tror ett jävla dugg på?
Då kommer jag förmodligen att bollas tillbaka till psyk. Igen.

"Pratade du med sekreteraren om läkartid då?" var det någon som frågade, minns inte om det var min arbetsterapeut eller om det var mamma som frågade om det.
Nej, det gjorde jag inte, inte fan tänker jag på sådant när jag ska ha ett jävla möte, samtidigt som ångesten fullkomligt skriker mig i ansiktet och det enda jag känner är självförakt.

Är så förbannat trött på att hela tiden, over and over, bli överkörd. Det pratas över huvudet på mig och vissa saker blir jag inte ens informerad om.
Hallå, jag finns här, det går för helvete att prata med mig!

Igår åkte jag hem från mr K... ville inte, ville stanna kvar där... jag trasas sönder, jag är trasig.
Hälsade även på miss P, som jag inte sett på flera veckor... var roligt att träffa henne igen... och hon har en väldans fin lägenhet nu! (Inget fel på den gamla, men den här var väldigt mycket vassare!)

Min ångest har slagit till som en käftsmäll, once again. Dessutom mår jag bra mycket sämre än vad jag gjort på länge, jag vet inte riktigt varför... kanske på grund av 3 möten jag ska ha den här veckan, varav två jag inte ser fram emot.
Blodbegäret verkar ha vaknat igen, vart kom det ifrån? Jag kämpar emot, kan jag stå emot? Jag vet inte längre... jag vill bara må bra och veta vad fan som är fel, men läkarna är som vanligt så jävla enkelspåriga, de verkar endast känna till de enkelriktade skyltarna...
Jag verkar återigen ha nått botten...

Idag fyller mr K år, så vi har haft besök av hans föräldrar och hans bror... vi bjussade på muffins och rulltårta. Var trevligt att ha dem här, har sakat dem...
Blev lite förvånad över när jag vaknade i morse... trodde klockan var kvart över 8 eller kvart över 9, men klockan var inte mer än kvart över 6...
Nåja, jag gick upp då i alla fall, och en stund senare gick mr K upp... han fick kaffe och sedan sina presenter, jag tror han blev nöjd... :)
Några timmar efter att vi gått upp så gick vi bort till ICA, där jag köpte två semlor som vi kalasade på när vi kom hem ;)