Imorgon är det alltså dags, om ungefär 12 timmar ska jag iväg till läkare nummer 16. Hur ska det gå? Ska jag klara av att fräsa ifrån, eller kommer det sluta som vanligt, med att jag lägger mig platt? Jag vill inte, snälla, låt mig för en gångs skull få fräsa ifrån och tala om hur fan det egentligen är, utan att skygglapparna sätts på läkarens ögon.

Vad läkarna verkligen inte verkar förstå är hur jävla jobbigt det är med mina humörsvängningar. Det är klart att de inte behöver säga eller göra något åt dem, det är ju inte de som drabbas, utan det är min familj som drabbas, dem jag älskar mest av allt.
Jag vill ge dem vänliga ord, inte sådana som jag fräser fram, jag vill slippa låta dem höra min frustration, jag vill att de som verkligen förtjänar min frustration får den! Så tills imorgon måste jag vässa klorna och lyckas skrika fram orden och min frustration... hur ska det gå, hur ska det gå? Kommer det kännas som att tungan är bortklippt, ännu en gång?