Sitter här och slökollar på TV, medan mr K är ute i köket.
"Snutt" hör jag ifrån köket.
Reser mig från soffan och knatar ut i köket, där mr K står med en plastbytta i händerna.
"Varför talade du inte om att jag fått Bessykakor?!" muttrar han.
"Men det sa jag ju?"
"Nä! Du sa att jag hade fått kakor, inte Bessykakor! Hade jag vetat det, så hade jag ju kunnat äta dem i flera dagar!"

Mr K är lika galen i de där Bessykakorna, som jag hittade recept på för flera år sedan, men vet inte vad, som två av mina brorsöner är...
De går åt rätt fort där hemma ;]

Jag och mr K var ute på vägarna i måndags (eller om det var i söndags...?) för att fixa en julklapp i efterskott till min gammelmoster.
Framför mig har jag en bil som inte direkt körde speciellt fort...
Jag: "Men ditt jävla... kör fortare!"
Mr K: "Vad tänkte du säga? Mög eller?"
Jag: "Uhmm ja..."
Mr K: "Oj, det där behöver verkligen rustas upp och förnyas!"
Jag: "Vad då? Mitt ordförråd eller?"
Mr K: "Ja, jo, det också, men jag tänkte mer på huset vi precis körde förbi..."

Snart är det jul, och det enda jag känner är hur ångesten tuggar på mig... ständigt, ständigt, ständigt tuggar den på mig, och det känns som att jag snart ska gå sönder.
Eller hur var det nu? Är jag redan trasig, så att jag bara blir trasigare?

Min kurator misstänker att jag nu har ännu en diagnos, nämligen GAD, eller generaliserat ångestsyndrom, som det så vackert heter.
Det innebär ungefär att du oroar dig för oron...

Kom att tänka på att en av alla mina läkare, som snackat med mig i typ 10 minuter och lät mig fylla i ett papper, ansåg att jag hade GAD, så då fick jag Cymbalta, som inte fungerade alls, och då slutade jag att ta den...
Den är bara en av det berg av mediciner jag fått på senare år, ända sedan jag totalkraschat när jag bodde i Karlstad, för vad som känns som en evighet sedan.

Jag och mamma pratade en hel del i onsdags, innan hon stack iväg till jobbet, och hon sa:
"Du har alltid varit en liten solstråle, ända sedan du var liten... och den älskar jag! Men du har en annan sida också, och den tycker jag inte om..."
Vi pratade nämligen en hel del om min möjliga GAD och en massa saker jag var med om när jag var liten... det kanske inte är så konstigt att jag "är som jag är", med tanke på hur mycket läkarna varit och pillat i skallen på mig när jag var riktigt, riktigt liten.
Det är nog sammanlagt 4 gånger, om jag har räknat rätt... så det kan väl hända att de kommit åt något i skallen på mig när de varit där och pillat.

Nåja, nu ska jag ta och fixa lite kaffe, och sedan får vi se vad jag hittar på...

Jag tror mina teknikprylar hatar mig. Varenda teknisk pryl jag har, verkar ha bestämt sig för att jag är en ond ande eller... så kanske det bor onda andar i mina grejer...?

Vi kan ju börja med xboxen: Varenda kväll när jag ska starta den, så vägrar den inse att den har en skiva i sig. Jag får trycka in och ut skivan (om jag har tur) en gång, innan den fattar att den har en skiva i sig. Men sådan tur har jag inte. Nej nej, minst tre gånger måste jag öppna och stänga den där jävla luckan. Ibland räcker inte ens det, utan jag måste starta om xboxen, eftersom den ändå inte fattar att den har en skiva i sig... och jag kan inte sova om jag inte har Simpsons igång... om jag inte är hos mr K, förstås.

Okej, det var xboxen det. Då kan jag ju gå vidare till den yngre förmågan, det vill säga xbox 360. (Ja, jag har en sån också... vägrar Playstation... har jag gjort sedan jag var... 9-10 någonting, eftersom fanskapet vägrade fungera här hemma, så därför, inget Playstation.)
Tänkte ta det lite lugnt och spela lite på den, eftersom det var ett tag sedan jag rörde den... och var jävligt sugen på att spela lite fightingspel, eftersom mr K lånat mitt DoA...
Kopplade in alla sladdarna, trycker på ON-knappen och... inte ett skit händer. Trycker frenetiskt flera gånger, med samma reslutat. Den är stendöd.
Blir irriterad, letar igenom mitt monster till garderob, eftersom jag tror att jag har städat bort en extra kabel eller nåt, men hittar ingen alls.
Börjar då att plocka bort alla kablarna, för att istället koppla in vanliga xboxen och lägga mig och sova istället, men gör ett sista försök och trycker i alla kablarna igen, och trycker på ON... och den startar!
Visar sig rätt snabbt att jag inte tryckt in kablarna ordentligt... bra jobbat där... right? -.-

Då har vi kommit till nästa tekniska sak som irriterar mig, dock inte lika mycket som xboxen gör, nämligen min mobil.
Egentligen irriterar den mig inte så mycket, det är bara det att varenda gång jag ska skriva ett SMS, (jag använder T9, kan jag ju upplysa om) så blir texten på engelska.
Det spelar ingen roll hur många SMS jag skriver, den fortsätter att ha engelska som standard. Why I wonder...

Jahapp, det  var mobilen det... snabbt avklarat. Sista teknikpryl som irriterar mig mest av allt, och som i vissa lägen kan göra mig riktigt förbannad, är min bilstereo. Snart sliter jag ut fanskapet och backar över den... Spelar ingen roll hur varmt det är ute, har den stått en hel dag, så vägrar den att spela mina skivor, och det spelar ingen roll om det är brännskivor eller orginalskivor.
Likadant är det om det är kallt ute... idag tog det 45 minuter för fanskapet att spela min skiva, och då var jag nästan hemma...
"Men lyssna på radio då!" kanske ni tycker?
Jag lyssnar väldigt sällan på radio, jag föredrar att spela mina skivor, för då vet jag vad som kommer och vad jag får lyssna på...
Brorsans bilstereo som jag hade i Opeln var hur bra som helst, spelade ingen roll hur satans kallt eller varmt det var, den startade alltid mina skivor...

Nej, nu har jag klagat färdigt över alla mina tekniska bekymmer och ska ta och sova istället, tror jag...

Jahapp, då sitter man här med en kopp kaffe och lyssnar på The Kristet Utseende. Kommer på mig själv med att fundera alldeles för mycket, och ångesten slår till som en käftsmäll.
Stockholm får mig nu bara att må illa. Inte för att jag någonsin har tyckt speciellt bra om Stockholm, men nu är det värre än förut.

Kryssningen jag var på för... snart en månad sedan, var det inget fel på, det  var värre när man skulle åka hem. Jag fick inte komma på bussen, eftersom jag enligt chaffisen var för full, så jag blev kvar i Stockholm.
Sådan ångest och förtvivlan jag kände då har jag aldrig känt. Jag vet inte hur länge jag vandrade runt i Stockholm egentligen, men det var då minst fyra timmar i alla fall.
Har egentligen ingen aning om vart jag gick, men jag knatade nog runt i hela Stockholms innerstad, skulle jag tro.
Jag hade stannat för att försöka lindra min ångest, vilket inte gick något vidare, då en kille kom fram och frågade hur det var.

Jag sa som det var, att det inte var något vidare. Jag sjönk ihop på marken och blev sittande. Då kom ännu en person fram till mig och undrade hur det var. Jag sa återigen att det inte var något vidare. Hon frågade vad jag hette, och sedan hjälpte hon och killen mig på fötter, och så gick vi in på Donken, där hennes kompis också satt. Jag köpte något att käka, plus en kopp kaffe.

Kommer ihåg att tjejen i kassan undrade hur stor kaffekopp jag ville ha.
"Den största ni har!" blev mitt svar.
När jag väl tryckt i mig min burgare, så började jag och de två tjejerna leta reda på någon som kunde hjälpa oss.
Det var hur mycket snutar som helst ute, men varför vet jag inte. Vi försökte få någon av dem att hjälpa oss, men de vi fick tag i pratade bara en liten stund med oss, innan de snorkigt sa att: "Nej, nu har vi inte tid längre, vi måste åka!"
Jag tror vi träffade på tre par med snutar, som alla sa samma sak.
När jag hörde vad de sa, så muttrade jag surt:
"Ja, de har väl slut på fikabröd... eller kaffe!"
Vi gick in på Centralen, för att försöka köpa biljetter till mig, men det gick inte heller, jag har för mig att det inte gick några tåg... och hon i kassan på Centralen ringde ett gäng samtal, men jag minns inte riktigt vart.
Tillslut kom hon fram till mig och tjejerna, och sa att det skulle komma två poliser som skulle skjutsa mig till något ställe. Jag kommer ihåg hur mina ögon spärrades upp av fasa, och jag började hyperventilera. Skräcken och paniken rev och slet i mig...

Tillslut kom de två poliserna, som skjutsade mig till Beroendeenheten på St Görans. Jag kan ju lugnt säga att det är ett ställe jag inte vill tillbaka till. Ångesten och paniken blev bara värre, jag fick snacka med en läkare, som gav mig Lergigan, men det hjälpte inte. Det enda som hände var att jag trodde jag skulle skaka sönder, hela jävla kroppen skakade och paniken blev bara värre...
Fick stanna där över natten, och det var inte trevligt... inte tyst en sekund, hela tiden ljud, ljud, ljud... skrikande, pratande...
Jag ljuger inte när jag säger att om jag hade kunnat göra mig själv illa där, så hade jag inte suttit här idag...

Dagen efter, så blev jag utskriven, och det enda skötaren gjorde var att peka ut åt vilket håll taxistationen låg. Hur fan skulle jag kunna veta var det stället ligger? Jag har aldrig varit där!
Men lyckades tillslut hitta en taxi, som skjutsade mig till Centralen, jag bokade en biljett och lyckades hitta en myntautomat, eftersom jag tappat min telefon.
Ringde till mamma och talade om när tåget skulle komma fram, och hon lovade att komma och hämta mig...

Ja, hem kom jag, och det var så skönt att få komma hem!
Mamma berättade för några veckor sedan att:
"Du borde tvätta din jacka, för när jag mötte dig på tågstationen..."
"Ja...?"
"Har du någonsin känt lukten av ett djur som varit riktigt, riktigt rädd?"
"Nej..."
"Det har jag... och när jag mötte dig på tågstationen... hela du luktade ren och skär skräck...!"

Som jag skrev i rubriken, änglar finns, även om de kanske inte har två vingar... men jag träffade två stycken när jag irrade runt i Stockholm, och jag kommer alltid, alltid, alltid vara evigt tacksam mot dem!