Drömde en riktigt... eller ja, egentligen var den väl inte sådär helmysko... men... erhm... i alla fall... Here goes...
Jag och mr K hade av någon anledning bestämt oss för att gifta oss, så vi drog iväg till kommunhuset, där det stod en gubbe i samma vita kläder och samma frippa som Elvis hade. Plus att han hade ett par enorma solglasögon på sig, sådana som mer ser ut som skämtbrillor (det kanske de är också, vad vet jag). Skalmarna var knallrosa och killen var rund som en boll...
Mr K hade sina älskade kammobrallor på sig plus en kolsvart t-shirt med en döskalle på, och jag hade en knallrosa svinkort klänning + en tiara i håret.
Det enda som bekymrade mig lite, var:
"Men fan... vi har ju inga vittnen!"
Det verkade inte mr K bry sig nämnvärt om, han bara ryckte på axlarna och svarade:
"Spelar väl egentligen ingen roll... vi kan ju alltid leta upp någon...!"

Efter det kommer jag inte riktigt ihåg vad som hände... hmm, får nog skriva ner det när (eller om) jag kommer ihåg det...

Klurar på om jag ska orka göra en tredje (eller blir det fjärde...?) kopp med kaffe...
Lyssnar på underbara Skillet och har tänt doftljus så det luktar gott i hela huset... minns dock inte vad doften heter, men luktar gott gör det i alla fall. 

Är otroligt trött, men tror det kan bero på gårdagen, som var hur kul som helst...! Blev först stallet, och efter det så umgicks jag med miss P... var ett tag sedan sist, så det var riktigt kul, tycker jag :]

Klurar alldeles för mycket också, tror jag... är väl ännu en anledning till att jag alltid är så trött... tankarna spretar omkring överallt, och jag hinner inte med... allt snurrar, och efter ett tag får jag antingen ont i huvudet eller ångest... Så otroligt tröttsamt...

Panikkänslor som dansar i bröstet, tar de aldrig slut? Självföraktet, tar det aldrig slut?
Jag har ständigt dåligt samvete för att jag måste be min älskade mamma om att följa med på saker, saker hon kanske egentligen inte kan följa med på...
Lyckades i alla fall komma iväg på det där läkarmötet i februari, efter att ha pratat med en jävligt snorkig receptionist... Jag förklarade att jag skulle träffa min kurator samma dag som jag skulle till läkaren, för att kunna prata med henne om vad vi (jag och mamma) skulle ta upp med läkaren.
"Jamen du kan väl träffa läkaren ändå, utan att ha pratat med din kurator?!"
Jo, det kan jag, men då är risken stor att läkaren kör över mig totalt, jag har varit med om det många, många gånger förr.

Jag ser egentligen inget slut på något av det dåliga, inte självföraktet, inte paniken som äter upp mig, inte mitt självskadebeteende som jag egentligen vet inte är bra, men hur fan ska jag lyckas hantera ångesten om inga piller hjälper? Jag försöker på alla sätt att försöka låta bli, men det är inte alltid så lätt...

Har även pratat med min kurator idag. De hade tagit upp mig på ett läkarmöte (tillslut) och då tyckte läkaren att jag skulle remmiteras till HAB.
Jaha? Hur länge ska jag behöva vänta denna gång? Kommer jag få någon hjälp denna gång? Det tror jag inte ett dugg på, och mitt hopp sinar. Det finns inte mycket kvar av den varan alls.
Och ja, jag vet. Jag är vuxen, det är jag som ska se till att jag får den vård jag har rätt till. Men hur gör jag det, när jag knappt vet hur man fungerar normalt?
Hur känns det egentligen att inte ha paniken, dödsångesten och självskadebeteendet som följeslagare?

You come to me with scars on your wrist
You tell me this will be the last night feeling like this
I just came to say goodbye
I didn't want you to see me cry, I'm fine
But I know it's a lie.

Jahapp, idag reste jag neröver igen... inte ensam dock, hade mr K med mig.
Skulle tanka på Statan, och tänkte även fylla på spolarvätska, eftersom den var helt slut. Går in och letar mig fördärvad efter färdigblandad spolarvätska, vilket (så klart) inte fanns.
Nehepp, var bara att knata ut och se om de hade någon färdigblandad spolarvätska där ute, vilket de (så klart) inte hade.
Så fick backa litegrann med bilen för att fylla på med spolarvätska från deras automat. Trycker på kassaknappen, stoppar in slangen i hålet och trycker på knappen... och inte ett skit händer. Det enda som händer är att det droppar litegrann.
Jaha, går in igen, och påpekar för kassörskan att jag inte kan fylla på spolarvätska från deras automat.
"Den har nog frysit... den brukar göra det när det är kallt..."
Jaha... kul. Får lov att köpa outspädd spolarvätska.
Är halvhysterisk, halvgrinig och undrar varför i helvete de inte kan fixa så att man kan ha i spolarvätska från tanken trots att det är kallt, för så kallt var det inte.
Muttrade även surt att om det nu var så kallt, så skulle väl även bensinen frysa... men så var det tydligen inte...

Det går ganska bra, vet inte riktigt hur långt vi åkt, innan jag har en långtradare bakom mig, som kör om.
"Skita inte ner min ruta, skit... NEEEEEEEEJ!" skriker jag, eftersom när långtradaren kör om, så skitar den (så klart) ner min ruta, så jag inte ser så förbannat bra.
Och det är inte allt för kul, eftersom jag har noll spolarvätska i bilen (eller jo, det hade jag, men inte på stället där den ska vara) och ser då i princip noll.
Men efter ett tag hittar jag ett ställe att stanna på, och hivar i den outspädda spolarvätskan, och sprutar på rutan, så jag tillslut ser ut igen. Hurra hurra!
Det enda jag måste göra nu, är att fylla en flarra med vatten och hälla i den i spolarvätsketanken...