I natt kommer jag förmodligen att sova som en gris... helvete vad vi fick ta i på boxningen idag! Musklerna värker, vill jag lova... fast jag gillar den smärtan, då vet jag i alla fall att jag gjort något nyttigt...

Var själv på praktiken idag... fast det var inte allt för illa... skulle fixa lite sprickor i taket (eller ja... längst in vid väggen...) med silikon(?)... det var i en sån där sak där toppen ser ut som en spruta, men istället för att tömma den som du gör med en spruta, så använder du den som... ptja, bästa sättet jag kan förklara det på, är att du trycker av som på en pistol.
Chefen visade först hur jag skulle göra, och jag tänkte att "Detta är nemas, det fixar jag lätt!"
Jojo... chefen skulle iväg på ett annat jobb, så han lämnade mig ensam ett tag... jag skulle fixa sprickorna, och jag trycker, precis så som chefen har gjort. Kommer det något silikon? Nix.
Jag trycker och trycker, men absolut ingenting händer.
Efter ungefär tio minuter, då jag nästan gråter av frustration, så inser jag att: Jag har för helvete inte ens tagit bort korken!!
Inte så förbannat konstigt att det inte kommer något silikon då...

Jodå, ökningen gick bra idag... så då borde det gå bra imorgon med... ska dock börja klockan 09.00, istället för 10.00 som jag annars brukar göra...
Har halsbränna som satan, men vet inte vad det beror på... :/

Har även pratat med (eller ja, min mor ringde och pratade) en sköterska på psyk. Det har nu gått 1 månad och 3 dagar sedan jag träffade min läkare.
Har jag fått något sjukintyg? Nej.
BEHÖVER jag sjukintyget? Det kan du ge dig fan på! (Varför skulle jag annars gå dit... inte för att jag tycker det är roligt, i alla fall...)
Så jag undrar vad de egentligen gör på psyk. Sitter de och fikar hela dagarna eller? Är jävligt less på att alltid komma i kläm, bara för att mina problem är psykiska och inte fysiska.
De fysiska problemen syns ju, till skillnad mot de psykiska, eftersom (mamma uttryckte det så bra) min smärta inte sitter i benen eller armarna, utan i själen.

I'm just a step away
I'm just a breath away
Losin' my faith today
(Fallin' off the edge today)

I am just a man
Not superhuman
(I'm not superhuman)
Someone save me from the hate

It's just another war
Just another family torn
(Falling from my faith today)
Just a step from the edge
Just another day in the world we live

Redan i fredags slog ångesten till, den träffade mig i magen som en slägga. När jag var ute och gick i fredags, så kändes det precis som att jag var på väg till min egen avrättning. Jag hade musik i öronen, precis som jag alltid har när jag är ute och går, annars fungerar jag inte...
Vet ju inte hur jag ser ut när jag är ute och går, men ibland så känns det som att det verkligen måste synas på mig... min panikslagna blick, mitt framtvingade, stela leende...
Men ingen säger något. Är det för att det inte syns, eller för att det är lättare att låtsas som ingenting, att allt är precis som vanligt?

När ångesten slår till, så känns det som att jag har hundra kilo is i magsäcken, den känns alldeles iskall, och jag vill bara fly, springa och aldrig mer stanna...

Vad den här paniken och ångesten som jag känner nu, beror på, vet jag inte riktigt. Är det för att jag kommer att öka praktiken 1 timme om dagen? Eller är det något helt annat som ligger på lur?

Vet inte riktigt om jag vågar somna, hade en riktigt otäck dröm inatt... den gav mig sådan dödsångest...
Minns inte riktigt vad den handlade om, men kommer ihåg att när jag vaknade, så var jag övertygad om att nu, precis nu 03.15, så kommer alla i huset att dö. Och det kommer inte vara någon annans fel än mitt.
Varför jag var så övertygad om att jag kommer dö, vet jag inte. Men känslan var inte trevlig...

Så nu ska jag försöka sova, aningen pillergroggy (tror jag i alla fall, eller så är jag bara allmänt trött, somnade ju faktiskt inte på soffan som jag vanligtvis alltid gör...), så får jag väl se om den där otäcka känslan kommer tillbaka...
I sure as hell hope not...

Är för tillfället ständigt nära till tårarna, känner mig bara så missförstådd ofta, ofta... är det jag som yttrar mig fel, eller...? Är det mitt fel? Eller är det någon annans? Den som inte kan/vill lyssna på vad jag säger...
Jag försöker och jag försöker, men ändå så går det åt helvete och jag får som vanligt skulden... (Jo, oftast är det faktiskt så... eller ja, för mig känns det så...)
Återigen vill jag tugga sönder all min ångest, men egentligen vet jag inte hur det ska gå till, det blir bara att jag drar mig undan eller blir destruktiv... inget nytt där, direkt...

Varför ska allt alltid vara så svårt? Är det jag som gör saker svårare än vad de egentligen är? Eller är sakerna verkligen svåra?
Jag tappar greppet igen, jag tappar förmågan och vill bara bort, bort, bort...

Idag var jag i stallet eftersom miss P frågat mig om jag ville hänga med henne och Capris på en ridtur... vi tog in Svarta och hennes nya kavaljer (De som inte vet varför Svarta har en ny kavaljer, är för att Elvis tyvärr togs bort den 10/11...) i stallet och ställde hennes kavaljer i boxen, sedan stack miss P iväg för att göra i ordning Capris och jag gjorde i ordning Svarta.
Hon var faktiskt helt tyst när jag tog ut henne. Den enda som gnäggade var faktiskt hennes kavaljer...

Ridturen gick ganska bra, det enda problemet jag hade med Svarta var att hon hade jättesvårt att få fäste på vägen, eftersom det var snorhalt och hon hade inga broddar, stackaren...
Det var riktigt härligt att vara tillbaka i sadeln, jag har inte ridit på flera månader, minns inte när det var sist jag satt i sadeln...

När miss P ridit iväg till Capris stall, då började Svarta gnägga sådär hjärtskärande som bara hon kan... men hon lugnade ner sig så fort hon kom in i stallet och såg sin kavaljer...
Honom kan man inte rida, jag vet dock inte varför... men han var otroligt fin!

Jahapp, har i alla fall ringt ett samtal idag. Har haft ångest hela jävla dagen på grund av det där väntande samtalet som jag fick lov att ringa.
Är väldigt irriterad just nu. Var hos min läkare den 25/10, och har inte fått något läkarintyg än. När jag ringde, så visade det sig att de inte ens hade skrivit något!
Visst, min läkare kanske har mycket att göra, men så jävla lång tid tar det inte att skriva ett sjukintyg! Det går på maximalt tio minuter...

Sedan är det praktiken... ja, jag trivs jättemycket där, men det är jävligt pressande att ha en jobbcoach som hela tiden flåsar mig i nacken och som tycker att jag ska öka tiden...

Ännu en gång så börjar jag tycka jävligt illa om livet. Har det inget slut?

Just nu känner jag mig stressad, pressad och allmänt under isen... har glömt ringa min läkare, måste fixa papper, måste prata med chefen om att öka en timme till om dagen (eftersom min jobbcoach tjatade så förjävligt idag.)... det är fanemig bara en massa jävla måsten och det tar knäcken på mig.
Jag blir bara stressad och mår bara sämre, stop it, please?

Men det är klart att min coach inte kommer sluta tjata, jag kommer aldrig (okej, du ska aldrig säga aldrig, men ändå) få den där jävla utredningen gjord, jag verkar aldrig få några papper...

Jo, jag vet, jag är negativ, men det bryr jag mig faktiskt inte om. Jag pallar fan inte att vara så jävla positiv hela tiden, det tror jag inte att någon gör. (Visst, undantag finns säkert.)

Näe, nu ska jag lägga mig och sova, och hoppas på att morgondagen (i alla fall alla samtal jag ska ringa) fort som helvete går över.

Nu verkar verkligheten ha kommit ikapp mig. Igen. Jag sjunker djupare och djupare. Igen. Lyssnar på musik och försöker kväva den växande panikkänslan som hotar att spränga hela mig.
Mötet med min jobbcoach blev insällt idag också, det blir imorgon istället. Jag undrar vad hon egentligen vill? Vad vill hon prata med mig om?
Jag hatar att inte veta, jag vill veta det nu, inte imorgon eller om en vecka...

Ringde även för att försöka få reda på var mitt sjukintyg tagit vägen. Jag var hos min läkare den 25:e oktober och har inte fått det än. På sjuksköterskan jag pratade med, så lät det som att de inte ens skrivit något! Vad är det här, egentligen?!
Egentligen borde jag väl ringa för att försöka få tag i min läkare, men hur ska jag klara av det, när jag hatar att prata i telefonen?

Var även på boxning idag, men jag börjar tappa sugen... det är inte direkt roligt när det inte är en, utan tre, ja du läste rätt, tre tränare.
Den tränaren vi brukar ha, var inte där, eftersom axeln hade dragits ur led på stackaren...
Det blev (så klart) cirkelträning, som jag (så klart) inte klarar av, plus att de som tränade skulle stå i en ring och göra benböj. Anledningen till att vi skulle göra benböj? En av tränarna ansåg att det bara var hon och en annan av tränarna som skrek.
Jaha? Och? Bara för att de två skriker som ett par brunstiga jävla älgar, så betyder det inte att alla andra gör det.
Det är inte lika roligt med boxningen längre, inte med cirkelträningen och vissa som skriker som själva fan. Det gör mig bara irriterad.

Jahapp, idag åker jag hem från mr K... vill inte!
Det känns även konstigt att Lillan inte är här, vet att jag fortfarande sitter långt ut på soffkanten när jag sitter vid datorn, eftersom hon alltid skulle ligga bakom ryggen på mig... och då fick jag ju lov att inte sitta långt in på soffan, eftersom jag då satte mig på henne.
Även när jag gör situps så är jag livrädd att jag ska lägga mig på henne, eftersom hon tyckte om att ligga i sängen och slappa...

Lilla kissemiss, saknar dig så!

Jahapp, idag blev det att jag och mr K åkte neröver... vi hälsade på min bror och hans familj på vägen ner... trevligt som alltid! Skulle vilja träffa dem oftare, men blir lite svårt eftersom de bor 10 mil ifrån mig... tråkigt! :/

Usch, jag vill så mycket, men hur ska det gå till? Hur ska jag någonsin klara av det? Går det, undrar jag i mitt stilla sinne...

Och angående boxningen i tisdags: Vi hade vår vanliga instruktör, men jag klarar inte av cirkelträningen, får panik... så det blev att jag lämnade lokalen och satt utanför och grät av ångest istället...

Jahapp, ikväll är det boxning igen då... var där förra veckan också, men då klarade jag inte av hela passet. Inte för att det var fysiskt jobbigt, utan för att det var psykiskt jobbigt.
Jag klarade av att vara där i fyrtio minuter, sedan fick jag nog. Vi hade en annan instruktör än vad vi brukar ha, och jag kände mig inte alls bekväm, jag tyckte nämligen att instruktören lät "eleverna", eller vad man nu ska kalla oss som tränar, ta över alldeles för mycket.

Missförstå mig inte, jag tycker inte det är ett dugg fel att som instruktör lyssna på andras önskemål, men du ska som instruktör inte låta dem som tränar ta över helt och hållet.

Så efter fyrtio minuter fick jag nog. Hade jag stannat kvar, så hade jag antingen börjat gråta, skrika eller klappat till någon, vilket jag absolut inte hade den minsta lust att göra.
Så jag gjorde som jag i princip alltid gör när jag får panik: Jag flydde och gick omkring på gatorna i ungefär tio minuter, innan jag vände och gick tillbaka igen...  
Har vi samma instruktör som förra veckan, så kommer jag att gå hem igen, för så förbannat roligt var det inte förra veckan.