Redan i fredags slog ångesten till, den träffade mig i magen som en slägga. När jag var ute och gick i fredags, så kändes det precis som att jag var på väg till min egen avrättning. Jag hade musik i öronen, precis som jag alltid har när jag är ute och går, annars fungerar jag inte...
Vet ju inte hur jag ser ut när jag är ute och går, men ibland så känns det som att det verkligen måste synas på mig... min panikslagna blick, mitt framtvingade, stela leende...
Men ingen säger något. Är det för att det inte syns, eller för att det är lättare att låtsas som ingenting, att allt är precis som vanligt?

När ångesten slår till, så känns det som att jag har hundra kilo is i magsäcken, den känns alldeles iskall, och jag vill bara fly, springa och aldrig mer stanna...

Vad den här paniken och ångesten som jag känner nu, beror på, vet jag inte riktigt. Är det för att jag kommer att öka praktiken 1 timme om dagen? Eller är det något helt annat som ligger på lur?