Nä, jag överlevde...
Nä, jorden har fortfarande inte gått under... men men, blev inte förvånad över det heller... domedagsprofetior har det funnits ett par stycken... här kommer några exempel:
- Amerikanen Hal Lindsey skrev på åttiotalet en bok, "1980s: Countdown to Armageddon." Den sålde bra... men det var under åttiotalet det.
- Sedan var det dags igen under nittiotalet, då ukrainskan Maria Devi Khristos hävdade att världens undergång skulle komma den 10 november 1993. Uppenbarligen hade hon fel.
- Runt millennieskiftet var det en extrem domedagshysteri, men jorden gick inte under den gången heller.
- I mars var det flera domedagsprofeter som trodde att en supermåne(!) skulle förstöra jorden.
- Och enligt Mayakalendern kan domedagen inträffa nästa år, 2012, närmare bestämt den 21 december 2012.
Men men, det är väl bara att vänta och se...
Ständig ångest
Just nu går jag omkring med ständig ångest och känslan av att jag hela tiden säger fel saker... jag får för mig att jag är totalt nedlåtande och elak, vilket inte är min mening, men det är så det känns...
Sedan har vi min förbannade prestationsångest, det känns som att ingenting, absolut ingenting jag säger eller gör någonsin är bra nog...
Är även ständigt trött, har svårt att sova och har ingen jävla aning om hur det blir med det där mötet som jag har för mig var den 17 maj... har inte fått någon kallelse, och ingen tid, bara ett jävla datum.
Just nu känner jag mig otroligt ensam och jag vet inte vad jag ska ta mig till...
Det känns som att jag irrar omkring i en enorm skog som jag är vilse i, och det gillar jag inte, för skogen skrämmer skiten ur mig.
Finns förvisso rätt mycket jag är rädd för, men jag orkar inte skriva någon lista just nu, får göra det någon annan gång, tror jag.
Jag vill också kunna vara social och kunna prata, utan att känna mig som en fullblodsidiot så fort jag öppnar munnen. Hur gör man det? Tell me please, I would love to know how...
Men så fort jag försöker vara social, så känner jag mig, som sagt, som en fullblodsidiot, och ingenting jag säger är bra nog...
Sedan har vi min förbannade prestationsångest, det känns som att ingenting, absolut ingenting jag säger eller gör någonsin är bra nog...
Är även ständigt trött, har svårt att sova och har ingen jävla aning om hur det blir med det där mötet som jag har för mig var den 17 maj... har inte fått någon kallelse, och ingen tid, bara ett jävla datum.
Just nu känner jag mig otroligt ensam och jag vet inte vad jag ska ta mig till...
Det känns som att jag irrar omkring i en enorm skog som jag är vilse i, och det gillar jag inte, för skogen skrämmer skiten ur mig.
Finns förvisso rätt mycket jag är rädd för, men jag orkar inte skriva någon lista just nu, får göra det någon annan gång, tror jag.
Jag vill också kunna vara social och kunna prata, utan att känna mig som en fullblodsidiot så fort jag öppnar munnen. Hur gör man det? Tell me please, I would love to know how...
Men så fort jag försöker vara social, så känner jag mig, som sagt, som en fullblodsidiot, och ingenting jag säger är bra nog...
Mardröm...
Ojojoj, var ett tag sedan jag skrev här, men men, skriver ett inlägg nu då...
Inatt drömde jag en av (i mitt tycke) de vidrigaste drömmarna som jag drömt på länge.
Jag och mr K var hos... jag vet inte vem, men jag tror det var någon av mina gamla barndomskompisar, fast då var det mr K som bodde där, och det var bara hans mamma som bodde där... (helsnurrigt, men men, drömmar är inte logiska)
Helt plötsligt så öppnas dörren och en kille kliver in genom den. Jag har ingen aning om vem killen i fråga är, men mr K ser rött och flyger på killen i fråga, ger honom ett slag och skriker att han inte har ett skit där att göra, att han borde ha lärt sig något efter skoltiden...
Sedan försvinner killen ut, och även mr K's mamma försvinner, och helt plötsligt så är både jag och mr K utanför huset, och jag undrar vad vi gör ute i bara tunna mysbyxor + t-shirt, eftersom det snöar och är svinkallt ute.
Då blir han förbannad på mig eftersom hans mamma är försvunnen, och jag får en örfil, sedan stampar han iväg för att leta efter henne.
Jag försöker hänga på, men snön är djup, och jag fastnar. Då ser jag samma kille som mr K gett ett slag, komma dragande på mr K's mamma, och han har även en snöskovel med sig, som han fyller med snö, och börjar täcka över henne med... jag försöker krypa bort till honom för att få honom att sluta, men då skrattar han bara, och börjar täcka mig med snö...
DÅ vaknade jag... och var livrädd... och lagom paranoid (ja, jag är paranoid i vanliga fall, men nu var det värre än vanligt), så hade vissa svårigheter med att somna om...
Inatt drömde jag en av (i mitt tycke) de vidrigaste drömmarna som jag drömt på länge.
Jag och mr K var hos... jag vet inte vem, men jag tror det var någon av mina gamla barndomskompisar, fast då var det mr K som bodde där, och det var bara hans mamma som bodde där... (helsnurrigt, men men, drömmar är inte logiska)
Helt plötsligt så öppnas dörren och en kille kliver in genom den. Jag har ingen aning om vem killen i fråga är, men mr K ser rött och flyger på killen i fråga, ger honom ett slag och skriker att han inte har ett skit där att göra, att han borde ha lärt sig något efter skoltiden...
Sedan försvinner killen ut, och även mr K's mamma försvinner, och helt plötsligt så är både jag och mr K utanför huset, och jag undrar vad vi gör ute i bara tunna mysbyxor + t-shirt, eftersom det snöar och är svinkallt ute.
Då blir han förbannad på mig eftersom hans mamma är försvunnen, och jag får en örfil, sedan stampar han iväg för att leta efter henne.
Jag försöker hänga på, men snön är djup, och jag fastnar. Då ser jag samma kille som mr K gett ett slag, komma dragande på mr K's mamma, och han har även en snöskovel med sig, som han fyller med snö, och börjar täcka över henne med... jag försöker krypa bort till honom för att få honom att sluta, men då skrattar han bara, och börjar täcka mig med snö...
DÅ vaknade jag... och var livrädd... och lagom paranoid (ja, jag är paranoid i vanliga fall, men nu var det värre än vanligt), så hade vissa svårigheter med att somna om...
