Change the tire, will you?
Jaha, imorgon är det redan augusti... snart har jag varit på praktiken i ett år... åren flyger förbi, alldeles för fort.
Fick faktiskt lära mig någonting helt nytt idag, något jag aldrig gjort förut...
Fick faktiskt lära mig någonting helt nytt idag, något jag aldrig gjort förut...
Chefen stod och skulle byta slang på ett däck som hade punktering, men sedan säger han:
"Äsch, det kan väl du göra? Har du gjort det förut?"
Nej, någon punktering har jag aldrig lagat, men jag ville gärna försöka, vilket jag gjorde, och jag klarade det! Satan så bra det kändes! Var väl lite halvpilligt först, men det var inte direkt svårt... :D
Nej, någon punktering har jag aldrig lagat, men jag ville gärna försöka, vilket jag gjorde, och jag klarade det! Satan så bra det kändes! Var väl lite halvpilligt först, men det var inte direkt svårt... :D
Plastic is fantastic!
Plast gillar jag verkligen, det är... hmm, nej, inte det bästa som finns, men det är väldigt bra, bra mycket bättre än glas. (Trodde ni verkligen jag menade plastmänniskor? Muahahaha, så fel ni hade)
Jag åkte iväg till apoteket för att fixa en ny pipett, eftersom min gamla gick sönder, jag tappade den i golvet så det blev glassplitter över hela badrumsgolvet... och nej, jag gillar inte att dammsuga klockan 22.00 på kvällen.
Hur som helst, jag åkte till apoteket, och eftersom jag (förmodligen) såg förvirrad och hjälplös ut, så kom det fram en expedit till mig, som undrade om jag ville ha hjälp. Jag förklarade vad som hade hänt med min pipett, och hon verkade inte riktigt veta hur hon skulle hjälpa mig så hon frågade en av sina kollegor, som efter en liten stund gav mig en pipett, helt gratis!
Det bästa av allt: Jag kan tappa den i golvet hur många gånger jag vill, för den är av plast!
Glaspipett, NEJ TACK!
Jag skulle (som vanligt...) fylla min pipett med Theralen (det står på förpackningen att jag endast får använda pipetten vid dosering), droppa ner den i ett glas och sedan blanda den med vatten.
Vad händer? Jo, jag råkar tappa den jävla pipetten på golvet, så att den går i tusen bitar. Jag var lagom irriterad, och jag undrar, varför i helvete jag inte kan få en jävla PLASTpipett istället?! Det borde ju vara bra mycket billigare, och satan så mycket säkrare, eftersom en plastpipett gåt ju inte sönder om man nu (som jag) råkar tappa den i golvet, vilket inte är helt oundviligt, för glas tappar man ju ibland så att skiten går sönder...
Sagan om ringarna
Igår och idag har jag verkligen haft tur som en tok... i alla fall gällande två av mina ringar.
Igår skulle jag iväg och kasta en massa grejer (från praktiken) uppe på sopstationen/återvinningsstationen. När jag ska slänga i en säck med brännbart, så lossnar min tumring och ramlar precis på kanten till pressen. Jag når den alltså inte, utan den ligger nere vid kanten på själva pressen...
"Jag tappade min ring!" ylar jag, varvid en snäll kille som jobbar där springer och hämtar en griptång så att han ska kunna få tag i den, vilket han också, som tur är, får.
Jag kan ju tala om att jag snabbt som fan tog av mig alla ringarna och lade dem i en ficka med dragkedja på...
Idag skulle jag, mr B och mr N klippa ett gäng häckar vid ett par lägenheter. Jag hade redan satt på mig ett par handskar, och mr B ska precis ta på sig ett par han också, men han lyckas inte riktigt...
"Fan vad trånga de var att få på sig... men vänta... en RING?! Har du tappat förlovningsringen i handsken?" utbrister han och ser frågande på chefen, som nekar till detta.
Jag inser snabbt som fan att det är min ring som jag trodde att jag tappat i bilen eller ute på gården, i höstas någon gång, när jag och miss P höll på att klippa en annan häck... kändes aningen konstigt (och aningen lyckosamt) att jag fått tillbaka den ringen också...
Så, hädanefter: inga ringar på praktiken, kan jag lova!
Ringen till vänster är den som jag tappade i "brännbartcontainern" och den till höger är den jag trodde jag hade tappat i bilen/ute på gården...
Ensamheten...
Nu, snart, om en stund ska jag försöka sova... hur jag nu ska lyckas med det, jag som är livrädd för ensamheten... tvången kommer smygande och ångesten flyter som tjära i mina vener...
Jag tycker inte om ensamheten, men den lämnar mig inte ifred...jag önskar jag slapp den, men det verkar helt omöjligt.
Min dag var, precis som alla andra dagar, fylld av ångest och jag blev yr i huvudet av alla människor och alla intryck.
Kan jag få en gångs skull vara normal? Nej, det är helt jävla omöjligt... jag känner mig som en mental naturkatastrof som bara kommer sluta på ett enda jävla vis, i tragedi.
Kan jag göra något åt det? Det verkar inte så... jag har minnen av att läkare (många, många) sagt att "Vi ska hjälpa dig. du ska få hjälp.", men det är bara falskhet, jag hatar deras lögner. Hur fan ska de kunna hjälpa mig? Det enda de gör är ju att humma och att bolla runt mig/bolla över ansvaret på någon annan...
Så trött nu...
Bakning och darrningar
Snart ska jag försöka göra ett tappert försök till att sova, hur fan nu det ska gå, jag har kramper i fingrarna och i handlederna, jag fylls av en rastlösthet i mina ben, jag kan inte hålla dem stilla... jag skulle tro att det beror på min medicin jag tar för att kunna sova... vilket jag i och för sig inte kan ändå, även om jag tar medicinen... Theralen...
Har hunnit baka idag, både bessykakor och tigermuffins.. vet dock inte hur det smakar, har inte gjort det än, men det blev nog bra, pappa smakade en tigermuffin, och han har inte klagat, så förhoppningsvis blev de bra...
Imorgon ska jag upp i ottan, redan klockan 06.00, vi ska åka och hälsa på min gammelmoster, som jag inte sett sedan... oktober, tror jag, så det ska bli roligt...
Jag hoppas jag kommer till ro, lyckas varva ner nu, så jag kan sova...¨
För en gångs skull...
Ännu en dag har gått... de bara försvinner, allt snurrar snabbt, snabbare... jag hinner inte med, låt mig kliva av, jag vill inte, vill inte, vill inte!
Allt som verkar finnas kvar är kvävande ångest och skrikande tomhet, var tog alla leenden vägen? Var tog jag vägen? Den där lilla tösen som verkligen inte fruktade någon, som alltid var glad och skrattade...
Nu är det bara ångest, glödande panik och tomhet som finns kvar, jag orkar inte tänka efter, jag orkar inte se gamla kort av flickan som en gång var jag, men som nu verkar vara borta för alltid, jag har förlorat henne för länge sedan...
Tårarna rinner ännu en gång, jag vill bara att världen ska stanna en liten stund, låt mig få finnas, lyssna på mig, se mig hör mig, för en gångs skull...
Glädje? När kände jag av den senast? Jag minns inte, det var så länge sedan... hoppet är dött, drömmarna är döda, jag vågar inte hoppas längre, hoppas är farligt, då blir jag bara besviken...
Ge mig kaffe, innan sömnen kommer...
Idag har jag mer eller mindre varit trött hela satans dagen... det enda som inte fått mig att somna: mängder med kaffe...
Fick lov att gå upp 06.00 eftersom jag skulle iväg på ultraljud av hjärtat klockan 08.00... och eftersom jag är en extrem tidspessimist + att jag hatar att stressa, så vill jag åka i tid så jag slipper all satans stress...
Blev dock en jävla miss, eftersom jag (ändå) var stressad... jag glömde min jävla plånbok hemma. Rättelse: Den låg i fel väska... min praktikväska, inte min "civila" väska... så nu är det bara att vänta på att räkningen dimper ner...
På praktiken fick jag fixa lite med diverse paket, fylla på med cykelslang, tömma sopor... och... något mer... som jag inte kommer ihåg just nu...
Var även ut en liten sväng på kvällen, men det slutade inget vidare, jag hade sådan jävla ångest + huvudvärk, så var inte borta så länge...
Men nu ska jag försöka lyckas sova, jag undrar hur det kommer att gå, säkert precis lika jävla illa som det brukar...
Inte en lugn stund...
Idag har jag mer eller mindre varit bosatt i bilen... jag har hämtat saker, lämnat visitkort, lämnat tunga paket (bilbatterier är verkligen inte lätta, jag bar två stycken och trodde armarna skulle ramla av, som tur var slapp jag bära de tolv batterierna själv, jag behövde bara bära två, hade bärhjälp...) och postat brev...
Sedan har jag varit och hälsat på en kär vän som jag inte sett sedan början av juni... var roligt att se henne igen, hon har alltid så kloka saker att säga!
Har även funderat på hur jag ska klara av livet, det springer ifrån mig... jag hinner inte med, jag vill kliva av!
Samtidigt slåss jag för att jag vill träffa alla underbara människorna jag känner (även om jag känner mig konstant ensam... ja, jag vet, allt är så jävla svart och vitt och... helt fucked up... welcome to my life...) och prata och umgås med dem...
Spelade kubb med min brorson idag, lyckades vinna båda gångerna vi spelade... spelade även kortspelet Uno, men då vann vi en varsinn gång...
Men nu ska jag försöka sova, innan alla tankarna i mitt huvud exploderar, de vägrar försvinna, jag tänker för mycket,,,
Salta tårar
Jag använder för mycket hårda ord, jag spottar och fräser, är elak och mår bara sämre och sämre...
Ingen läkare ser min smärta, ingen läkare lyssnar... varför ska jag försöka få dem att förstå, när de ändå inte lyssnar på ett enda ord av vad jag säger?
Antingen lyssnar de inte, eller så beter de sig som om jag vore en liten femåring, ungefär som att de klappar mig på huvudet och säger: "Bry dig inte om det här, du förstår ändå inte."
Jag är så jävla trött på att kämpa, trött på att försöka få läkarna att förstå, trött på att de inte lyssnar på ett enda ord som kommer över mina läppar.
Jag vill kunna umgås normalt med människor, jag vill kunna le och skratta, men det kan jag inte... allt känns bara så jävla konstgjort, jag känner mig tom inombords...
Salta tårar rinner ner för mina kinder. Hur ska jag orka vänta till september? Hur fan kunde BUP avfärda mig (efter ett samtal) när jag var sexton år?
Först nu "försöker" de "hjälpa" mig... men den hjälpen är egentligen inte stor...
Oh no, not YOU again...
Häromdagen fick jag hem en läkartid (behövde för en gångs skull inte ringa och tjata.), vilket jag tyckte var bra... fram tills jag öppnade brevet och såg vilken läkare jag fick...
Just precis. Samma läkare som sist. Mamma kommenterade det med:
"Jamen då får du i alla fall samma läkare för en gångs skull..."
Mitt svar:
"Det är i och för sig sant, men i det här fallet hade jag faktiskt hellre tagit en ny läkare."
Har även fått hem vad min handläggare på FK skrivit om mig i sitt omdöme, och jag tycker det är fan så mycket bättre skrivet än vad min sjukintyg är...
Så jag får väl se vad läkaren vill prata med mig om den 3:e augusti då jag ska dit...
Jag håller med karaktären Lisbeth Salander om en sak; det är ingen idé att prata med tokdoktorer, de lyssnar ju ändå inte på vad jag säger.
Vissa frågor vill jag inte besvara, de förtjänar inte ens ett svar... idiotiska frågor... jag hatar dem... tror de jag tycker det roligt att bo hemma? Tror de jag gillar att ha psykiska problem?
Nej, precis... men försöker de titta på mer än en diagnos? Nej... de är ju de "allvetande läkarna", och jag är ju bara en psykpatient...
En annan sak som stör mig är; varför har de samlat in "psykiska sjukdomar" i en enda stor klump? Borderline, ADHD, autism, paniksyndrom och så vidare...
Tänk om de skulle göra lika med fysiska sjukdomar... hjärntumörer, benbrott, hjärtfel, migrän... inte så bra va? Men med psykiska sjukdomar verkar det vara helt i sin ordning...
Once again...
Here we go again. Ännu en gång känner jag mig hatisk och extremt olycklig.
Varför i helvete lyssnar läkaren inte på vad jag säger?!
I mitt sjukintyg har h*n nämligen skrivit att jag bara ska utredas för aspergers, trots att jag klart och tydligt sa att jag tycker det är helt jävla fel att de bara kollar på en diagnos, och då frågade h*n om jag ville utredas för flera, och då svarade jag ja.
Läkaren har nämligen ljugit mig rätt upp i ansiktet. (De verkar ha en vana att göra det...) H*n sa att h*n skulle sjukskriva mig till september.
Jag fick hem sjukintyget idag.Tror ni h*n hade sjukskrivit mig till september? Ni gissade helt rätt. Det hade h*n inte.
Så då kommer jag få lov att ringa dårhuset, för i helvete heller att jag tänker vänta på att de "fixar" en läkartid åt mig... då får jag den väl i september eller oktober, om jag har "tur".
How can I scream
When the pain is
Such a release
Such a release
Vad ska jag välja, tro?
Jahapp, har spanat lite på en ny nalle idag (inte bara idag, förresten...), och den jag absolut vill köpa, kan jag inte längre köpa... inte till ett bra pris, i alla fall... så funderar lite på vad jag vill ha för telefon... blåvägrar med varenda fiber i min kropp att skaffa en Iphone eller en SonyEricsson.
Varför inte en Iphone?
Har varit "allergisk" mot den telefonen ända sedan den kom... kan bero på att mitt ex inte gjorde annat i tre veckors tid än att pilla på den där jävla telefonen. Sedan tycker jag den bara krånglar, jag har försökt hjälpa en person som skaffat en sådan, med resultatet av att jag fick ett vansinnesutbrott och om det hade varit min telefon, så hade jag förmodligen slängt den i bäcken eller backat över den.
Varför inte en SonyEricsson då?
Den anledningen är ännu enklare. Har haft 6 st telefoner av det märket, en har fungerat bra, så nu är jag färdig med det märket. End of story.
Just nu lutar det åt en LG... det märket gillar jag, än så länge i alla fall, haha. För de telefonerna har fungerat bra... så, jag får se...
Nära kanten...
Häromdagen (minns inte om det var igår eller i torsdags) så fick jag ett samtal. Det är inte ofta det ringer på vanliga telefonen, och ännu ovanligare att samtalet är till mig.
Hur som helst, samtalet var i alla fall till mig, nu ska (äntligen, efter sisodär 3 års jävla bråkande) jag få min jävla utredning. Igen.
H*n jag pratade med sa att jag skulle bli utredd för aspergers syndrom. Igen.
Då blev jag faktiskt riktigt förbannad, och påpekade att en annan läkare sagt att jag skulle bli utredd för flera saker, inte bara aspergers. Är rätt så jävla less på att läkarna inte kan ta bort sina jävla skygglappar, de kan bara se en diagnos.
Påpelade för personen jag pratade med, att förra läkaren jag hade, sa att jag skulle bli utredd för flera diagnoser, inte bara en.
Jag menar, så som de håller på nu..,. tänk om en polis skulle tänka så jävla enkelriktat! Det har begåtts ett mord, allt pekar på att det är en viss person, men poliserna har i förväg bestämt sig för att det helt enkelt måste vara en helt annan person. (Skulle poliserna göra så, så skulle det bli ett jävla liv, men att göra så inom psyk verkar tydligen vara helt okej...)
Och om psykologen jag ska träffa i höst (h*n jag pratade med sa att h*n kunde prata med dem på psyk och se om jag fick en snabbare tid, vilket jag vänligt avböjde. Har jag väntat så jävla länge, kan jag vänta två månader till...) bara vill göra en utredning om aspergers syndrom, så tänker jag säga:
"Om du tänker så jävla enkelriktat kan jag lika gärna åka hem igen. Jag har redan blivit utredd för det en gång, varför ska jag då bli utredd för det en gång till? Något fel är det, men vad det är, har jag inte kompetens att avgöra, jag tror dock inte att det är aspergers syndrom. Ta av skygglapparna och tänk utanför ramarna, för helvete!"
Fick även reda på att jag haft sömnproblem mycket längre än vad jag egentligen trott... hade ett jobbigt samtal idag,, men vill inte skriva om det här...
Jag står vid kanten, mörkret har slukat mig med hull och hår...
Mina monster...
Imorgon (eller ja, om 8 timmar och 40 minuter) ska jag iväg till min skötare... ser fram emot det sååå mycket... not.
Bara massa pladder, same as usual. Har fortfarande inte fått mitt sjukintyg, det har gått 2 veckor och 2 dagar sedan jag var hos läkaren. Pratade med en sekreterare i fredags som sa att de skickat både LUH och sjukintyg. Jo tack, jag märker det.
Det här med mina humörsvängningar... det är inte bara det att jag fått mer än nog... jag har alltid, så länge jag kan minnas, haft problem/extrema svängningar i mitt humör. Jag har dessutom ett extremt svart/vitt tänkande... jag vet inte längre hur det känns att må bra eller hur det känns att inte ha ångest...
Jag lever med flera monster, bland annat Herr Ångest, Fröken Självförakt, Fröken Döden, Herr Självdestruktivitet (fast det var dock rätt länge sedan jag skadade mig själv...) för att bara nämna några...
Svängningar...
Idag har dagen varit full av känslostormar, som jag inte kan tygla alls... i ena sekunden vill jag skrika av frustration och kasta saker omkring mig, jag svär, är spydig och hatar allt och alla, i nästa sekund vill jag bara gråta, för att sekunden därefter le och skratta...
Jag är så trött på dessa jävla känslostormar, men får jag någon hjälp? Nej, knappast... det enda som sägs är att "Det är helt normalt...", vilket gör mig ännu mer arg, frustrerad och ledsen...
I feel it deep within,
It's just beneath the skin
I must confess that I
Feel like a monster
I hate what I've become
The nightmare's just begun
I must confess that I
Feel like a monster
I feel like a monster
My secret side I keep
Hid under lock and key
I keep it caged
But I can't control it
Cause if I let him out
He'll tear me up
And break me down
Why won't somebody come and save me from this?
Make it end!
It's just beneath the skin
I must confess that I
Feel like a monster
I hate what I've become
The nightmare's just begun
I must confess that I
Feel like a monster
I feel like a monster
My secret side I keep
Hid under lock and key
I keep it caged
But I can't control it
Cause if I let him out
He'll tear me up
And break me down
Why won't somebody come and save me from this?
Make it end!
Skillet- Monster
Nytt möte
Idag bar det iväg till FK... fick lov att åka tidigare, åkte 1 timme innan jag skulle vara där... (ja, jag är tidspessimist, what else is new?)
Hade sådan jävla ångest så jag trodde att nu, just nu i detta ögonblick så kommer ångesten slå sönder mig...
Visst, den gjorde inte det, men fan, jag hatar sådana där jävla möten då jag måste vända ut och in på hela mig för en person jag aldrig träffat förut...
Har även fått ny sömnmedicin, som jag inte tycker hjälper... har förvisso bara ätit den sedan i torsdags, men ändå... tycker att det enda som händer är att mina fingrar skakar... är lagom svårt att till exempel ha på tandkräm på tandborsten då...
Ångesten är så satans stark nu, det känns som jag skakar sönder...
Hade sådan jävla ångest så jag trodde att nu, just nu i detta ögonblick så kommer ångesten slå sönder mig...
Visst, den gjorde inte det, men fan, jag hatar sådana där jävla möten då jag måste vända ut och in på hela mig för en person jag aldrig träffat förut...
Har även fått ny sömnmedicin, som jag inte tycker hjälper... har förvisso bara ätit den sedan i torsdags, men ändå... tycker att det enda som händer är att mina fingrar skakar... är lagom svårt att till exempel ha på tandkräm på tandborsten då...
Ångesten är så satans stark nu, det känns som jag skakar sönder...
Den falska verkligheten...
Nu har det börjat igen... igår hade jag en rätt bra dag, träffade en underbar människa, som jag inte träffat på över en månad, så det var roligt att träffas och prataprataprata!
Idag var dagen mindre bra, jag var extremt trött när jag gick upp (inte så konstigt kanske, gick och lade mig vid 01.30 och gick upp 07.30), sedan var jag allmänt arg på allt och alla och tyckte inte om världen i allmänhet (det gör jag inte nu heller, i och för sig...).
Jag var spydig och hånfull, hatisk och ilsken... hela dagen har varit så, och jag vet inte hur fan jag ska göra för att inte vara så, humöret skiftar så snabbt, jag hinner inte med, jag ser allt i svart eller vitt, låt mig kliva av...
Imorgon ska jag iväg till FK... hur fan ska det gå? Jag kommer rasa samman och gå sönder totalt...
"Moralen är en dygd o allt är förbjudet
Slå dig ner, framför teven
Du sitter väl bra, du har det väl skönt
Bara bara bara ta emot.
Lär dig leva som det passar
Lär av dem som redan sitter
Du klarar inte av nån frihet
För att andra vill lära dig
Du behöver inte ha nån frihet
För dom som alltid vet bäst
Sitt still på din stol, tyst för fan
Ta emot, stick inte upp
Du får, allt på ett fat
Du behöver inget se
Tv:n lär dig allt du behöver
Tar dej med på en resa
I den falska verkligheten där ingenting stämmer alls
I den falska verkligheten
Som inte finns någonstans"
Ebba Grön- Tyst för fan
Idag var dagen mindre bra, jag var extremt trött när jag gick upp (inte så konstigt kanske, gick och lade mig vid 01.30 och gick upp 07.30), sedan var jag allmänt arg på allt och alla och tyckte inte om världen i allmänhet (det gör jag inte nu heller, i och för sig...).
Jag var spydig och hånfull, hatisk och ilsken... hela dagen har varit så, och jag vet inte hur fan jag ska göra för att inte vara så, humöret skiftar så snabbt, jag hinner inte med, jag ser allt i svart eller vitt, låt mig kliva av...
Imorgon ska jag iväg till FK... hur fan ska det gå? Jag kommer rasa samman och gå sönder totalt...
"Moralen är en dygd o allt är förbjudet
Slå dig ner, framför teven
Du sitter väl bra, du har det väl skönt
Bara bara bara ta emot.
Lär dig leva som det passar
Lär av dem som redan sitter
Du klarar inte av nån frihet
För att andra vill lära dig
Du behöver inte ha nån frihet
För dom som alltid vet bäst
Sitt still på din stol, tyst för fan
Ta emot, stick inte upp
Du får, allt på ett fat
Du behöver inget se
Tv:n lär dig allt du behöver
Tar dej med på en resa
I den falska verkligheten där ingenting stämmer alls
I den falska verkligheten
Som inte finns någonstans"
Ebba Grön- Tyst för fan
