Salta tårar

Jag använder för mycket hårda ord, jag spottar och fräser, är elak och mår bara sämre och sämre...

Ingen läkare ser min smärta, ingen läkare lyssnar... varför ska jag försöka få dem att förstå, när de ändå inte lyssnar på ett enda ord av vad jag säger?

Antingen lyssnar de inte, eller så beter de sig som om jag vore en liten femåring, ungefär som att de klappar mig på huvudet och säger: "Bry dig inte om det här, du förstår ändå inte."

 

Jag är så jävla trött på att kämpa, trött på att försöka få läkarna att förstå, trött på att de inte lyssnar på ett enda ord som kommer över mina läppar.

Jag vill kunna umgås normalt med människor, jag vill kunna le och skratta, men det kan jag inte... allt känns bara så jävla konstgjort, jag känner mig tom inombords...

 

Salta tårar rinner ner för mina kinder. Hur ska jag orka vänta till september? Hur fan kunde BUP avfärda mig (efter ett samtal) när jag var sexton år?

Först nu "försöker" de "hjälpa" mig... men den hjälpen är egentligen inte stor...

 

Jag önskar så att vi bodde närmare varann så man kunde ge dig en stor varm kram och bara finnas för dig.