Jahapp, igår följde jag med pappa en sväng, han skulle hämta mammas nya bil... fick panikspringa in till min jobbcoach först, och lämna in ett papper till henne, sedan bar det iväg för att hämta den nya bilen.
Kan ju bara säga att den är snygg som fan och rolig att köra också, fick köra på hemvägen idag, när jag och mamma varit i en affär och kollat runt lite, muahaha.
Var en hel del finesser på den där bilen också, som försäljaren berättade om, jag kommer fasen inte ihåg någon av dem, tror jag... är inte direkt så jag tänker fundera över det nu heller.

På måndag ska min jobbcoach ha ett möte med försäkringskassan, får väl se hur det går. Bra, förhoppningsvis.

Imorgon kommer min yngsta brorson hit en sväng också, får väl se vad vi hittar på. Förmodligen en massa Fia, kortspelet "Skittunna" och kortspelet "Finns i sjön", skulle jag tro. Kanske även lite Memory, who knows.

Igår var jag iväg till min skötare/vård- och stödsamordnare, och jag tycker redan illa om personen i fråga, fast jag bara träffat denna person 1 gång.
För det första, jag skulle vara där klockan 13.00, jag fick vänta 15 minuter innan denna person ens behagade att dyka upp. Jävligt förtroendeingivande, får jag ju lov att säga.
Denna person fick jag träffa i 15 minuter, innan denna person ansåg att vi skulle boka en ny tid, då denna person skulle göra en ny vårdplan.
Sedan när får en skötare göra en sådan sak? De har väl för faen inga befogenheter?! Det är väl ändå läkaren som gör en vårdplan? Eller har jag fel?
Och vilken läkare skulle i så fall göra denna vårdplan? Jag har ju, som bekant, haft 16 olika läkare, som alla ställer olika diagnoser.
Hur ska jag kunna känna förtroende när jag ständigt bollas runt och ständigt får nya människor omkring mig, som jag (en självklarhet i deras ögon) ska känna förtroende för och tala om precis hur jag känner det och precis hur jag mår.
Men nej, de dagarna är förbi, mitt förtroende är krossat och jag hatar varenda minut i det där förbannade väntrummet på psyk, lika mycket som jag hatar varenda minut av de minuter jag tillbringar tillsammans med läkare eller vårdare.

Det enda som är någorlunda positivt är att jag fick komma iväg till min jobbcoach idag. Den personen litar jag på till viss del, i alla fall. Kan kanske bero på att den här personen inte har ett skit med psyk att göra.
Min jobbcoach har fixat så ett möte med mig, min jobbcoach, en läkare (som inte känner mig alls, skulle jag tro) och en person till blir av, förmodligen i slutet av april...

Jahapp, så var den här praktikveckan över... är just nu trött som satan, har kollat på ett Law and order, som slutade för en halvtimme sedan...
Känns som att jag ar gjort hur mycket som helst, och samtidigt som jag inte gjort ett dugg...
Imorgon ska jag på det där förbannade mötet, som jag inte har en aning om vad det ska handla om, och sådant hatar jag. Upplys mig, snälla! Jag hatar att bli behandlad som en jävla barnunge... "Näe, vi behöver inte informera om vad detta ska handla om, det är helt meningslöst."
Som om jag vore totalt missanpassad... well, det kanske jag är, en aning, men... ändå.

Är så jävla trött på att ständigt känna mig misslyckad, att ständigt jämföra mig med andra, att ständigt hata mig själv och mitt jävla "liv", som egentligen inte är något liv...

Nu ger jag upp för dagen, god natt.

Just nu är jag på väldigt dåligt humör, är dock osäker på varför... men några anledningar finns det väl, som till exempel:
1. Min laptop låter illa som fan, vilket driver mig till vansinne (Svaret på er fråga är: Ja, jag stänger locket på nätterna, och då är den tyst, som tur är.)
2. Jag skulle ta upp något som jag tappat på golvet i badrummet, och slår skallen rätt i kanten på tvättstället.
3. Jag ska öppna dörren till duschen, fanstyget åker upp för mycket så en hängare går i golvet och en miljon smycken som hänger på den, ramlar självklart rätt ner i golvet.
4. Min TV är helt jävla dum i huvudet och slår av och på sig titt som tätt, vilket inte heller direkt får mitt humör att stiga.

Kan väl säga att det enda pluset var att min käre bror ringde och frågade hur det gick att passa huset, han frågade hur det gick att elda, till exempel. Mitt svar:
"Det går bra, jag har ju tändvätska!"
Hade jag inte haft det, så hade det inte gått lika bra att få fart på elden...

Nu ger jag upp, jag ska bara kolla om jag låst dörren, sedan ska jag sova, och invänta morgondagen, då jag ska försöka göra muffins efter praktiken, tänkte jag.

Jaha, ska försöka sova strax, ser väl egentligen inte fram emot det, är paranoid som satan och tvången smyger sig på.
"Har jag låst dörren? Är alla lampor släckta? Har jag blåst ut ljusen? Har jag stängt av TV:n? Är plattorna avstängda?"
Jag hatar dessa jävla tvång, jag hatar min ångest och jag börjar hata hela livet. Igen.
Nu börjar jag bli sådär negativ. Igen.
Men jag orkar inte hålla skenet uppe och låtsas allt allt är bra, när det egentligen inte är det.

Ska på möte på torsdag. Till en skötare. Vad är det för jävla skötare? Det låter som om jag vore en hund eller häst... och som vanligt, ingen förvarning på att jag ska få träffa någon ny.
Nej, nej, varför det? Jag är ju bara en psykpatient, så då behövs inga förvarningar, uppenbarligen.

Vilken lördag det var igår, helt sick...
Först förfestade jag och miss P hemma hos mig, sedan gick vi ner till stället där spelningen vi skulle på, var.
Jag har mina nya skor på mig, vi snackar och har allmänt trevligt.
När jag ska betala inträde, så inser jag att min jävla plånbok är borta, den är puts väck! Var lätt hysterisk, med tanke på att jag hade mitt VISAkort, körkortet + över 600 spänn i plånboken.
Men miss P lugnar ner mig, "Du har säkert bara glömt den hemma."
Jag försöker intala mig att hon har rätt, och jag försöker jaga plånboken ur tankarna.

När vi kommer hem (vi har då gått över 3km), så blöder jag som en stucken gris från hälarna, eftersom jag fått skavsår. Jag grät nästan när jag fick lov att ta av min kängorna och strumporna.
Till råga på allt annat jävla elände, så var plånboken borta, jag hade alltså inte glömt den hemma. Jag blir lagom hysterisk, och jag och miss P kollar igenom hela huset efter plånboken, men nej, den är borta.
Jag blir då lagom hysterisk, jag sätter mig vid datorn och för över alla pengarna jag har på kortet, till mitt sparkonto, så att om någon hittat plånboken och försökt tagit ut pengar... skulle inte få några alls.

Försöker sova lite i alla fall, och på morgonen så går jag upp, då ringer telefonen. Då är det en tjej som har hittat min plånbok, så jag sätter mig på cykeln och åker ner och hämtar den. Det bästa av allt var:
Alla pengarna, VISAkortet och körkortet var kvar!!!

Nu ska jag försöka sova, är paranoid som fan, har ont i huvudet och i hälarna, så god natt.

Trött nu igen... ska väl försöka sova snart, tror jag...
Gav pappa presenterna jag köpt, trots att han inte fyller år förrän imorgon, men ändå, de (mamma & pappa) ska ju åka så tidigt (de ska iväg och fiska), så då gav jag honom presenterna idag istället.
Så, kommer väl som vanligt att vara paranoid som fan när jag har hela huset för mig själv. Hatar att sova själv i stora hus.

Och idag kom äntligen, efter en veckas väntan (när det stod att leveransen skulle ta 2-3 arbetsdagar), fått mina snuskigt snygga skor!
Nu ska jag bara fixa ett par snuskigt snygga skosnören också, sedan är jag fit for fight... :D

Ska väl även försöka baka imorgon eller på söndag, tror jag, och inviga mitt förkläde och även lyssna på mina tokbra skivor som jag fick av min kusin och hennes familj.
Ska även träffa miss P och dra ut en sväng med henne :D
Hmm, dessutom ska jag också röja i min garderob och gå på ett möte som jag inte har en aning om vad det handlar om...
Usch, redan nu börjar jag känna mig stressad :/

Jahapp, idag blev jag alltså ett år äldre. Vet inte riktigt hur det känns, men det känns väl som vanligt, antar jag.
En av de lustigaste presenterna jag fick, var ett förkläde. Väldigt bra att ha, jag som bakar som en tok ;)
Fick även en extern hårddisk, också mycket användbart, eftersom jag är livrädd över att min laptop ska paja och att allt jag har på den, ska försvinna... Så, extremt bra att ha, med andra ord.
Jag och mamma bakade en tårta (tyvärr fick vi lov att slänga första tårtbottnen, eftersom ugnen är helknasig, ibland är temperaturen perfekt, så det som bakas/lagas blir perfekt, andra gånger vill den inte alls, och då är inte grejerna färdiga när de tas ut) som vi bjussade min bror och hans familj på. Den blev god, men nu har jag extremt ont i magen och känner mig... stoooor... usch... :/

Nu väntar jag bara otåligt på det jag köpte för några dagar sedan ska komma... tålamod har aldrig varit min starka sida, så... ge mig!

Just nu känner jag mig sliten som satan, vet dock inte varför...
Var på praktiken idag, skulle öppna en färgburk med en Morakniv (vägrar använda skruvmejsel, då går den ju sönder...), jag slant och självklart börjar jag blöda som en stucken gris från tummen.
Går upp (eftersom jag var i källaren) och ber chefen öppna färgburken, eftersom jag inte vill riskera större skador på mina fingrar + att jag ber om ett plåster.
Han tar fram förbandslådan (som han med ett flin talar om att han köpte endast för min skull haha) och ger mig ett plåster och sedan öppnar han färgburken så jag kan gå ner och fortsätta måla (dock med handskar på den här gången, vill inte att mina händer ska se ut som om jag hållit i en jävla burk med färg som exploderat i händerna på mig), sedan städar jag litegrann...

Nu ska jag strax sova, har huvudvärk och känner mig konstig, så god natt.

Idag har jag mest kännt mig stressad... har hämtat tårtor, lämnat in papper, hjälpt till att fixa potatissallad och jag vet inte allt... har även fixat koffeinfritt the (höll på att fråga efter "nikotinfritt" the när jag stod i butiken...), ska testa och se om jag sover något bättre. Jag hoppas på det, i alla fall!

Har även fotat lite idag och även fixat lite ny musik till bilen... så skönt! Behövde verkligen lite ny musik, den jag hade i bilen var något uttjatad, tyvärr...

Nu ska jag försöka sova lite, ska försöka vila upp mig inför morgondagen.

Idag har jag varit helt skogstokig hela jävla dagen.
Började redan på morgonen, då jag skulle göra dammsugare/punchrullar. Fyllningen var inga problem att göra, men den där jävla marsipanen som ska vara runt om, var jag på väg att slänga i papperskorgen eller ut genom fönstret. Är glad över att jag var ensam hemma, fy fan så förbannad jag var... hade någon varit hemma så... stackars den personen...
De där satans dammsugarna blev i alla fall svinfula, har inte smakat dem, så vet inte om de blev goda heller, men får väl hoppas på det, antar jag.

Sedan skulle jag starta diskmaskinen och även tvättmaskinen som står en trappa ner. De var väl i gång i sisodär tio minuter, sedan stendog de på grund av... strömavbrott!
Nästa problem... eller vad man nu ska kalla det, är att den jävla pannan vi har (för att få varmvatten så eldar vi i en panna...) kokade... eller ja, var på god väg i alla fall... hmm, den kan nog ha kokat, när jag tänker efter... och inte en gång, utan två!
Allt vatten som ska vara i pannan (är inte så insatt i det där...) var borta, det hade totaldunstat...

På spinningen så var det inte vår ordinarie tränare, eftersom hon var sjuk, så vi hade vikarie (och denna vikarie är den ordinarie tränaren på måndagar), och hon börjar alltid med två "avslappningslåtar", och den första jäveln hon spelar, hatar jag... men får självklart lov att lyssna på fanstyget...

Usch, sov svindåligt inatt, plus att jag kände mig helskum i kroppen i morse... efter praktiken hade jag ont i bröstet, men det berodde förmodligen på det starka medlet jag torkade rent stänger med... skulle tro att det var thinner, är dock inte helt säker.
Nu har jag inte ont i bröstet längre, däremot sunkigt ont i huvudet, så ska försöka sova nu, försöka samla kraft så jag orkar handla + baka imorgon... Natti!

Har varit helt slut idag, men jag vet inte varför... känns som om någon blåst rent hela skallen på mig, så satans trött...
Imorgon kommer det bli stressigt som satan, måste fixa marsipan, mörk choklad, kyckling och... en sak till som jag inte kommer ihåg just nu...

Blev ett tredje världkrig på morgonen, jag gormade och skrek och stormade ut... Väldigt ovanligt... (eller inte)
Såadana utbrott och humörsvängningar, fy satan, de är inte roliga. Men enligt bra jävla många läkare jag snackat med, så är detta "helt normalt", vilket jag inte håller med om. Jag vet, jag har skrivit det förr...
Skulle vilja se de läkare, som sagt att detta är "helt normalt", vara tillsammans med mig i typ en vecka för att se om fanstygen fortfarande tycker att detta är "helt normalt", för det anser inte jag.

Näe, jag ger upp för idag, ska försöka sova så jag orkar med morgondagen.

Idag var det praktikdags igen då... jag var enda praktikanten där, de andra två var sjuka... fick skura golvet, var dammigt som satan där eftersom de gjort hål i väggen (ny dörr), så då fick jag ta och skura golvet + alla hyllorna... var inte lite damm heller, kan jag lova... Damm överallt som kliade och gjorde så jag toknös...

Imorgon är det färst dags för praktik igen, sedan ska jag iväg till min jobbcoach... jag undrar hur det ska gå, egentligen... ska ta med sjukintyget och visa för henne, så hon får se vad läkaren har skrivit. Visst, är ju inte mycket hon kan göra åt saken, men ska försöka förklara för henne hur jag ser på saken...

Lyssnar på Marilyn Manson och vill bara skrika ut mitt glödande självhat, skrika ut all min ångest som egentligen inte får plats i världen, det känns som jag är alldeles för... jag vet egentligen inte vad... krävande? Svag? Liten? Ynklig?
Jag önskar att jag kunde vara som mina älskade syskon, som mår bra och klarar av världen, vilket jag inte gör. Jag tycker inte om världen och klarar inte av livet...

Nya vänner? Nya människor? Hur gör man för att skaffa det förstnämnda? Ge mig det, jag ber... hoppas vågar jag inte, hoppets brinnande låga är på väg att brinna ut...
Jag begär egentligen inte mycket... jag vill veta vad fan det är för fel på mig, jag skulle vilja ha en egen lägenhet, ett jobb och sist men inte minst, antingen en liten kisse eller en hund, det är allt jag begär, men det verkar vara alldeles för mycket begärt...

Idag hände det saker, vill jag lova! Började dagen med att baka, sedan handlade jag lite och kom hem efter sisodär en timme.
När mamma och pappa kom hem så ser mamma att mitt bakverk inte var färdiggräddat, det blev en stor kletig massa av allt... vilket gjorde mig ganska irriterad och jag muttrade:
"Där fick jag för att jag sa att det var svinlätt att göra en sockerkaka..."

Sedan var det mammas tur att ha otur. Hon skulle ställa in tacogratängen i ugnen, och vad händer? Hon stöter till kanten på ugnen så att hon tappar hela gratängen i golvet... upp och ner, naturligtvis.

Efter mammas lilla olycka så var det pappas tur, för det var tydligen inte bara jag och mamma som skulle ha otur...
Eftersom jag hade ockuperat TV:n nere (jag låg i soffan och kollade på The Dark Knight) så gick han upp på övervåningen där vi har en TV till (de har en TV i sovrummet), jag bryr mig inte så mycket, men efter en liten stund hör jag ett sjujävla braaaaak från ovanvåningen.
Då visar det sig, att när pappa lägger sig i sängen, så går botten på sängkräket ur, så han får lov att försöka fixa det så gott det går... (Och den sängen är ganska ny, köptes i januari tror jag)

Idag har jag inte gjort så mycket, känns det som, men samtidigt så känns det som att jag har gjort en hel del... Har bakat, kollat på kläder, varit iväg för att fixa tandtråd och en pärm och även hunnit med att baka en tigerkaka. Okej, det sista tog inte direkt på krafterna, är ju inte direkt hjärnkirurgi att fixa en tigerkaka... ska fixa en till imorgon...
Har även svurit ve och förbannelse över sjukintyget jag fick idag... tycker inte att läkaren kan skriva det h*n skrev, eftersom personen i fråga bara hummade... h*n tog även bort en diagnos men lät en annan vara kvar. Men som sagt, får ju för fan lika många diagnoser som läkare...

Imorgon kommer bli en stressig dag, känns det som... massor av saker att fixa, till exempel: Kolla upp recept, fixa ingredienser, kolla upp vad en extern hårddisk går på (ifall min arma dator skulle krascha), tanka, baka och jag vet inte allt, så känner mig stressad som satan...

Ska ha möte med min jobbcoach på måndag också, jag undrar vad vi ska prata om och vad vi kommer fram till, om det blir något vettigt... får väl hoppas på det bästa, antar jag.

Idag blev det även spinning, var drygt som bara den, men det känns bra i musklerna (plus att instruktören spelade snorbra musik... japp, jag hinner lägga märke till sådant också haha), så inatt får jag fanemig förhoppningsvis SOVA!

Just nu vill jag slå sönder hela världen. Inget sjukintyg, praktiken gick helt åt helvete eftersom hållarna till hyllorna som jag skulle måla, hela jävla tiden åkte i backen, ångesten stryper mig och jag blir ständigt osams med dem jag tycker mest om.
Mitt humör liknar en osäkrad handgranat, jag exploderar i vilket ögonblick som helst, helt utan förvarning och helt utan anledning. Men enligt många läkare jag snackat med så är detta "helt normalt".
Helt normalt? My ass att det är! Att börja storgråta för ingenting, att bli vansinnigt arg och önskar att man kunde slå sönder hela världen, att ständigt växla mellan olika lägen i humöret... normalt? Nej, inte direkt...

Jag hatar livet och att jag ständigt misslyckas. Kan ingenting gå bra någon gång? Jag vill inte känna så här, jag vill inte skrika ut all min ilska, all min ångest, allt mitt självhat och alla tårar till dem jag älskar allra, allra mest, jag vill göra det till dem som förtjänar det, men nej, jag blir då som en liten mask och min mun blir igensydd...

Känner mig inte ett dugg trött, fastän jag egentligen borde... körde spinning idag, tungt och svettigt! Inte så konstigt att det var svettigt dock, de håller på att fixa med ventilationen, så vi hade noll ventilation där inne, den var helt avstängd. Kändes som om jag körde ett spinningpass i en djungel, luftfuktighet hööög!

Det känns som att jag glömt något, men jag är osäker på vad...
Jag blir ofta osäker på praktiken, får ångest och känner mig som en värdelös idiot som inte kan ett endaste dugg.
Ja, jag är negativ, jag vet... men den känslan slår mig i ansiktet gång på gång.
Jag kan ingenting, jag är inte värd någonting...
När min ena svägerska hela tiden påminner mig om att jag ska höra av mig till henne, min bror och min brorson så fort jag ska ner till mr K, så blir jag lika glad varenda gång, jag tycker om att umgås med dem, de är ju en del av min familj, men jag mår samtidigt dåligt och får mindervärdeskomplex, även om jag antar att jag inte behöver ha det, men... jag får det ändå...
Känslan av att vara värdelös slår mig ständigt i ansiktet och ångesten tar strypgrepp, finns det inget slut?

Min frustration vägrar ge med sig, och jag får inte sova. Vad ska jag egentligen göra åt det? Hur ska jag göra? Att köra spinning verkar inte fungera längre, jag får fortfarande inte sova en hel natt, utan vaknar, ligger vaken, somnar om, vaknar igen, ligger vaken, somnar om och så vidare.
Skulle vilja ha ett sjujävla knockout-piller som gjorde så jag fick sova, men utan att vara narkotikaklassat och utan att göra så jag är som en levande död dagen efter. (Propavan hade den effekten för mig... var mer död än levande...)

Är frustrerad och så jävla trött på allting...
The magic is long gone

Fortfarande svintrött (eller igen, kanske...), men har i alla fall lyckats vara hos käftis, baka, kolla i affärer och träna... känner mig totalt död...

Fick även stoooort hål i plånboken eftersom jag 1. var hos tandläkaren som kostade 525:- och 2. Fixade nya mediciner som gick på... hmm, lite över 200...

Mina muffins blev något bättre än de jag gjorde i onsdags, bara lite brända eftersom jag glömde bort tiden... men förhoppningsvis så är de ätbara ändå...
Imorgon åker jag iväg till brorsan eftersom hans sambo fyllt år... ska bli skoj, har inte träffat dem sedan i julas...

Men nu ska jag försöka sova, känner mig totalt knockad...

Just nu känns det som att mitt huvud bara är mos, jag är så förbannat trött... först praktik, sedan spinning (andra gången den här veckan, otroligt men sant) och det sliter ut mig...
Imorgon ska jag till tandläkaren och bli fattig, det ser jag inte fram emot (det enda jag ser fram emot är att slippa ha min tunga som ett köttsår...), sedan ska jag för "ovanlighetens" skull baka... mera muffins och även en kladdkaka....

Näe, nu ger jag upp detta och försöker sova istället, om inte mardrömmarna väcker mig och skrämmer ihjäl mig...