Jahapp, är trött som ett as och sover inte, fastän jag vet att jag borde, med tanke på att jag drar iväg neröver redan klockan tio, hade jag tänkt.
Har haft släkten här igår, eftersom mamma fyllde år då. Av min kusin och hennes familj så fick hon ett jättehäftigt armband + halsband. Det är till förmån för bröstcancerfonden, och de små utsmyckningarna föreställer... just precis, pärlor som ser ut som bröst.
Blev lite skojande om det under kvällen, att mamma fick "nya tuttar!"

Och idag kom min bror och hans sambo hit. Min äldsta brorson följde inte med den här gången, kändes väldigt konstigt att han inte var med, det är första gången på 18 år han inte följer med... men kan förstå honom också, han har ju lov och ville hälsa på tjejen sin...
Den biljetten (tur och retur) gick på NIOHUNDRAFEMTIO JÄVLA SPÄNN!!! Är SJ helt jävla sjuka i huvudet?! De vill ju såååå gärna att man ska åka kollektivt, men vem fan vill åka tåg med de priserna? Då är det ju billigare att åka bil... sjuka jävlar...

Men nu ska jag försöka sova, så jag orkar upp imorgon...

Har nått min absoluta botten. Ingenting känns kul, jag vill ingenting och allt är bara helt åt helvete. Det känns som att jag har ett stort jävla hål i kroppen, som inte går att fylla alls.
Och det enda som händer när man försöker förklara hur fan man mår, är hot om Säter. Hur fan ska en jävla förvaringsplats kunna hjälpa mig, hade ni tänkt?
Tror ni verkligen jag blir motiverad att prata om hur jag mår, när det enda som händer, är hot om Säter? Nej, precis. Men tänker ni på det? Nej, just det.

"Jamen vissa har ju blivit hjälpta på psyket."
Jaha? Hur många då? Och hur många har fått sina liv förstörda på grund av den där förvaringsplatsen? Som psykpatient (har jag lärt mig) är du inte ens värd smutsen under folks skor, för dina problem syns inte. Någon med brutet ben är mycket bättre och lättare att hjälpa, anser de, eftersom det problemet syns, och de vet hur de ska behandla det.

Att hjälpa någon med psykiska problem verkar inte kunna gå. Det enda som händer är ett evigt jävla hummande och att fylla en med piller.
Jag har sagt det, jag vet inte hur många gånger, att piller inte hjälper, de funkar inte på mig. Men lyssnar någon? Nej, självklart inte. Jag är ju bara en jobbig psykpatient medan den där vita rocken är en läkare, som självklart vet bäst.

Det kanske är som R säger ändå; Life is a disease, death is the cure.
För just nu ser jag ingen ljusning alls, allt är bara svart som natten och jag känner mig helt död inombords.
Sedan får man höra att: "Det är klart att du inte mår bättre med den där negativa attityden."
Ursäkta då, men det är jävligt svårt att programmera om sådant tänk, när jag har haft det sedan 12 års ålder. Så om ni nu tror det är så jävla lätt att ändra på ett tänk man haft så pass länge, så får ni väl fortsätta med det.

Just nu är jag så trött och seg att jag förmodligen inte kommer kunna svara på vad jag heter, om någon frågar... har ridit Svarta med S-L idag, och hon är så satans envis, den lilla kusen... men jag kan minsann också vara envis!
Det kluriga är att hon inte bara är envis, hon är stark som en oxe också... men men, skam den som ger sig...
Men är inte allt för bra om hon tvärvägrar lyssna på vad man säger, utan gör precis som hon vill. Mamma påpekade att man inte alltid kan få som man vill, och mitt svar blev: "Säg det till Svarta!"
Så nu blir det slappande i mina mysiga tofflor som jag (otroligt nog) hittade på första stället jag letade med en kopp kaffe... sen får vi väl se vad jag hittar på...

Jahapp, då har man varit iväg och lämnat in lite papper... fy satan vad kallt det var ute! Och smart som man är, så skrapar man rutorna utan vantar, med resultatet att fingrarna är som frysta fiskpinnar. Skulle inte förvåna mig om jag får reumatism eller nåt när jag blir äldre, eftersom jag är så jävla dålig på att klä mig varmt, i alla fall om händerna...
Nej, nu ska jag ta och göra en kopp kaffe och se om jag får upp värmen i kroppen igen.

Jahapp, idag ska man iväg till storebror... är kallt som... okej, inte riktigt kallt som satan, men... ganska kallt iaf, -10, har jag för mig det var, sist jag kollade... men men, jag sitter inne i värmen med en kopp kaffe, så ska inte klaga :D
Fast innan man drar iväg till storebror (är ett par timmar kvar tills dess, ska inte vara där förrän 17.30...) så ska jag ta och fixa ett par saker... en present till mamma, till exempel... vet dock inte riktigt vad jag ska köpa, men det ordnar sig väl...

Var något grinig för en stund sedan, eftersom klädesplagget jag HADE tänkt ha på mig, hade krympt i tvätten... tvättmaskinssate som inte fungerade som den skulle, grrrr...
Men men, fick ta något annat istället, inte så mycket att göra åt...

Just nu har jag mr K-abstinens... eller ja, egentligen saknar jag hela familjen P... har inte träffat dem på nästan två månader nu, och det svider i själen... men det dröjer inte allt för länge innan jag beger mig neröver igen, tjoho!
Fast först ska jag fira storebror imorgon, sedan mamma nästa vecka... men efter det så beger jag mig neröver, och då får jag återigen träffa dem jag tycker så mycket om...

Satt vid datorn (...eller ja, sitter) och har "Män som hatar kvinnor" på i bakgrunden, fast i rummet bredvid. Sitter i min egna lilla värld, och helt plötsligt hör jag skott avlossas, och jag skämtar inte när jag säger att jag fick hjärtat i halsgropen och var helt övertygad om att det var mig de sköt efter, innan jag inser att det är från scenen då Mikael Blomkvist är ute i skogen och far runt, och någon skjuter efter honom, men det tog några sekunder innan min hjärna kopplade det, och några minuter innan hjärtat hamnade på rätt plats igen, och inte i halsgropen.

Men sådana där saker händer rätt ofta, eftersom jag är... något paranoid. För några dagar sedan skulle jag gå ner i källaren, och helt plötsligt så är det något som ramlar ner för trappan som leder till ovanvåningen. Jag blir livrädd, och undrar så klart vad fan det är för något som har haft ner grejen, som kommer nerrasande från trappan.
Det går några sekunder, så kommer det en till sak flygande ner för trappan... så jag tar mod till mig, och går med bankande hjärta upp för trappan, ställer de två föremålen som rasat ner för trappan på sin plats och ser mig omkring efter vad som har haft ner sakerna. Jag inser ganska snabbt att det är en fågel som lyckats tagit sig in genom ett öppet fönster... så jag öppnar fönstret på vid gavel, och fågeln flaxar ut...

Jahapp, då har man vinterdäck på röda faran då... som tur är, för snart kommer väl den satans snön...! >_<
Blir så irriterad på folk som gnäller över halkan... "Buhuuu, det kom blixthalka, och jag kunde inte göra ett skit, för jag hade inga vinterdäck på bilen!"
Jag fattar inte varför folk fortfarande blir förvånade över att det kan bli halt i oktober... är absolut ingenting att bli förvånad över, är bara att bita i det sura äpplet och sätta på vinterdäcken. Svårt? Nej, inte det minsta.

Jahapp, var iväg till ännu en läkare, nummer fjorton, om jag minns rätt. Denne läkare var nog den hånfullaste jag haft hittills, det enda h*n gjorde, var att humma och prata om mina jävla mediciner.

Lyssnade h*n på vad jag sa om mina mediciner? Nej, självklart inte, h*n är ju läkare, och vet ju självklart bäst, medan jag bara är en psykpatient och inte värd ett jävla skit + att jag inte har en jävla aning om någonting.

När jag säger att medicinen inte hjälper, så är läkarens lösning på det hela (som vanligt) att höja dosen. Varför i helvete ska jag lyssna på läkaren, när läkarjäveln inte lyssnar på mig?

När jag var på väg bort ifrån mötet med läkaren, så höll jag på att bryta ihop, och det är fan första gången en läkare nästan fått mig till det. H*n fick mig att känna mig helt jävla värdelös, och verkade inte alls förstå hur jag mådde eller hur fan min ångest håller på att äta upp mig...

Så här dåligt som jag mår nu, har jag inte mått på länge, och allt är på grund av vad den där läkaren sa...

Jag och mamma sitter och tittar på Criminal Minds, där Penelope Garcia blivit skjuten, och killen som sköt henne står vid brottsplatsen (som är utanför Garcias lägenhet), och frågar en granne om vad som hänt.
Jag frågar mamma:
"Känner du igen honom?"
"Jaa, vad har han varit med i?"
Jag tittar på henne, ungefär som om hon förlorat förståndet, då hon säger:
"Jaa, det enda jag vet är att det var han som sköt... men annars vet jag inte vem han är..."
Jag: "Ja, men det var ju det jag menade...!"
Mamma: "Jahaaa, jag trodde du menade att han varit med i något annat! Då förstår jag varför du tittade så konstigt på mig!"

Jag och miss P hade varit och tankat på Statan, och när vi är på väg därifrån, så utbrister jag:
"Fan, mina tankar om den där blev helt åt helvete! Jag tänkte; KOLLA! En abbalah habbalah- bil! Men det var ju faktiskt bara en lasbil..."

Just nu känner jag mig väldigt... illa till mods...? Gamla minnen slår mig i ansiktet, och det känns som jag ska kvävas. Jag vill inte minnas, jag vill inte!
Men det är ingen idé att försöka förtränga, de kommer ändå tillbaka, och precis som ångesten så slår de till som en käftsmäll...
Tänker på låten "Kryptonite" med 3 Doors Down, och inser hur bra den inte stämmer in på t ex gymnasietiden.
Hjälp fick man bara när det passade... och det gjorde så ont!

Fast i och för sig så började allting mycket, mycket tidigare, och nu är jag 23, och först nu vill de "försöka" hjälpa mig, men jag tror inte längre att hjälpen är möjlig...
De har tryckt i mig alla möjliga piller, inget av dem har hjälpt, och vissa läkare verkar bara vilja bli av med mig, jag är ju sjuk och jobbig, till skillnad mot andra människor, som inte är det.

Jag kan ibland undra varför i helvete vissa läkare blev just läkare inom psykvården, för jag har mött min beskärda del av läkarkräk som varit så jävla nervärderande.
"Du kan ju inte vara sjukskriven hela livet", "Jamen i din ålder så antingen jobbar man eller pluggar man."
Tack så otroligt mycket för de orden. Tror ni att jag mår bättre av att få höra sånt eller? Blir jag gladare och mindre ångestfylld av de orden? Skulle inte tro det.

Jahapp, känner mig trött som en sönderbonkad bäver... mår därefter också, kan jag tillägga... jag orkar inte vara social och trevlig just nu...
Och så fort jag inte är sådär jävla übertrevlig så är det inte bra det heller. Jag får tydligen inte ha dåliga dagar för vissa människor...

Sedan att vissa människor får saker att låta så jävla enkla får inte direkt mitt humör på topp heller... det kanske är världens enklaste sak för dem, men det är inte det för mig...
Och JA, jag VET att jag skriver aningen kryptiskt... så, nu behöver ni inte påpeka det heller...

Just nu vill jag antingen slå sönder något, eller göra något annat jävligt dumt... och inga pekpinnar nu, har fått nog av sådana för ett tag, please.

Tell me, does it feel good to be like you?

Jag kom att tänka på när jag och miss P hade vår filmkväll i... september(?), då vi köpte lite godis och några filmer.
Jag kläcker ur mig:
"Jag behöver en energidryck, för något kaffe får jag ju inte!"
Miss P höjer på ena ögonbrynet, och jag kommer på vad jag sagt...
"Erhm, jag kan ju så klart få kaffe hemma hos dig, men jag behöver koffein NU!" säger jag ursäktande.

Vi går in i butiken, letar reda på några filmer (sammanlagt tre, hon köper en och jag två), lite godis och jag spurtar sedan iväg för att hitta energidryck.
När vi ska betala, så vill butiksbiträdet se LEGG på mig... och de har FEMTONÅRSGRÄNS på energidrycker... ser jag verkligen så ung ut? O_o

Jag och miss P tog en barbackatur med Svarta och Elvis idag, och jag blev något irriterad på en bil, eftersom den bara körde rätt ut i vägen, och jag och Pea hade trots allt företräde.
Jag blänger ilsket på bilföraren, eftersom det inte var långt ifrån att han körde på mig och Svarta, och lägger sedan till, till miss P:
"Jag hytte med näven mot den där föraren också."
"Jamen vi skulle ju ändå svänga in på den där vägen..."
"Och? Han ska ju fortfarande lämna företräde, och behöver inte köra över mig och Svarta för det... så, det blev att jag hytte med näven!"
Miss P flinar och säger:
"Att hytta med näven är ungefär som att säga FYYY, det är inte en jävel som bryr sig... visa honom fingret istället, det är mycket effektivare!"

ÄNTLIGEN har jag fått tag i senaste numret av Misstänkt. Har letat mig fördärvad efter den där tidningen ända sedan senaste numret skulle ha kommit ut, men när jag letat i butikerna efter den så har jag hittat: Sisodär 10 olika p-tidningar, 120 olika skvallerblaskor, 43 olika fisketidningar, inredningsmagasin och jag vet inte allt skit som finns. Men min tidning finns inte!

Och tro mig, jag kollar i princip med lupp när jag måste söka igenom alla andra jävla tidningar, som det finns sisodär femton stycken av, inom samma ämne, fast med olika namn.
Som tur är så vet jag i alla fall en butik som säljer den, och idag stack jag dit, och precis som alla andra gånger jag varit dit, så hade de den. Så idag har det blivit tidningsläsande sedan jag kom hem med den :D

Jag går ut i köket, eftersom mamma vill visa något kort i tidningen, och efter att hon gjort det, så utbrister jag:
"Fan! Jag har träningsvärk i hela kroppen!"
Mamma flinar och jag säger upprört:
"Skrattar du åt mig?!"
"Jaa," svarar hon och flinar.
"Tack för den!" muttrar jag och går därifrån.
Skadeglädje är den enda sanna glädjen, eller? O_o

Jahapp, skulle köpa snus åt faderskapet eftersom jag ändå skulle iväg och fara runt. Drog in på Konsum för att köpa en rulle snus, kommer till kassan och frågar efter en, men nej, det finns inte, det är helt slut på snus.
"Säkert alla älgjägare som ätit upp det!" muttrar jag surt och stressar ut till bilen, drar till ICA, där jag som tur är, kan köpa snuset :P

På hemvägen så har jag precis kört igenom en rondell, och får strax efter den lov att slå på tvärniten, eftersom en liten kisse spurtar över vägen.
Visst, visst, du ska väl egentligen inte väja för en katt, men inte fan tänker jag ha på mitt samvete att jag kört över en stackars katt...

Idag har jag varit riktigt hurtig, minsann. Gick på crosstrainern i sammanlagt 1 timme, sedan har jag varit ute och ridit med miss P, och senare ikväll så var vi även ute och gick en promenad.

Invigde mina nya ridbrallor idag. Jag fick dem av mamma igår. Satan vad sköna de är! Och det var verkligen på tiden att jag skaffade mig ett par nya ridbrallor, eftersom de jag hade innan var ganska nötta, med tanke på att de har sisodär 9 år på nacken...

Var även och hälsade på A idag, tillsammmans med miss P. Fick smaka maten de åt, och den var jättegod! Sedan blev det lite kaffe på maten och massa pratande, innan jag och miss P drog hemåt.

Är även ständigt trött, men vet inte varför... sover gör jag, men är ändå trött. Kanske är för att jag inte träffat mr K på över en månad. Kan det vara så, tro?

Jag tror min klockradio är besatt av en ond ande eller nåt, för när jag kom hem från miss P igår/inatt vid... ett, ungefär, så visade min klockradio att klockan var två.
"Okej, jag var väl borta längre än vad jag trodde" tänkte jag.

När jag sedan kollade på klockan på mobilen och även lappyn, så var klockan ett, och inte två.
"Wtf? Är det dags att ställa om klockan till vintertid eller?" tänkte jag, och ställde om min klockradio till ett, somnade och vaknade sedan vid halv nio, gick upp och frågade mamma om det var dags att ställa om klockorna till vintertid.
"Näe, det är inte förrän efter att E fyllt år... jag är inte säker på datumet, men det är ett tag kvar."
Så förmodligen har min jävla klockradio fått frispel och ställt fram sig själv en timme... hur nu det har gått till...