Just nu känner jag mig väldigt... illa till mods...? Gamla minnen slår mig i ansiktet, och det känns som jag ska kvävas. Jag vill inte minnas, jag vill inte!
Men det är ingen idé att försöka förtränga, de kommer ändå tillbaka, och precis som ångesten så slår de till som en käftsmäll...
Tänker på låten "Kryptonite" med 3 Doors Down, och inser hur bra den inte stämmer in på t ex gymnasietiden.
Hjälp fick man bara när det passade... och det gjorde så ont!

Fast i och för sig så började allting mycket, mycket tidigare, och nu är jag 23, och först nu vill de "försöka" hjälpa mig, men jag tror inte längre att hjälpen är möjlig...
De har tryckt i mig alla möjliga piller, inget av dem har hjälpt, och vissa läkare verkar bara vilja bli av med mig, jag är ju sjuk och jobbig, till skillnad mot andra människor, som inte är det.

Jag kan ibland undra varför i helvete vissa läkare blev just läkare inom psykvården, för jag har mött min beskärda del av läkarkräk som varit så jävla nervärderande.
"Du kan ju inte vara sjukskriven hela livet", "Jamen i din ålder så antingen jobbar man eller pluggar man."
Tack så otroligt mycket för de orden. Tror ni att jag mår bättre av att få höra sånt eller? Blir jag gladare och mindre ångestfylld av de orden? Skulle inte tro det.