Hånskrattet ligger nära, jag ringde mamma för en timme ungefär, och frågade om hon hade pratat med min kurator och lite annat folk.
Det hade hon, och min kurator skulle ringa och höra var jag låg på väntelistan.
Jag tror inte längre att hjälp är möjlig, jag hånskrattar i smyg åt dem när de säger att de ska hjälpa mig. Är det dags att hjälpa mig först nu, när jag börjat ge upp?

Fick även reda på att läkaren inte ens skickat mitt sjukintyg... Varför i helvete tror hon att jag går dit? För att jag tycker det är roligt eller? Verkar då onekligen så i alla fall...

Taggar runt mig, tårar och självförakt...
Jag hatar att vara så jävla snäll (vad nu det är, egentligen) hela tiden. Trampa sönder mig, jag är redan söndertrasad, stampa för all del på mig mer...
Självföraktet svider, varför är jag så ilsken mot någon som inte gjort mig något, som alltid ställer upp, no matter what? Varför blir jag så arg och hånfull mot henne, hon som inte förtjänar det? Det gör att självföraktet stiger och tårarna rinner...
Varför, varför, varför?
Ge mig många mjuka ord att ge till henne, och mindre av de hårda...

Nu funkar äntligen stereon igen! Är i och för sig inte så konstigt, med tanke på att det är brorsans stereo... han krånglade med den som bara den i söndags, men han fick inte till det, eftersom stereon i min bil inte hade utmärkta kablar. Det stod alltså inte vilken kabel som gick till vad.
Hans tips var att jag skulle dra till Mekonomen och höra om de hade någon adapter, vilket de faktiskt hade! Även om de fick skicka efter en... men det gjorde inget, kunde hämta ut den idag, så det var snabbt jobbat!

De jobbar då bra mycket snabbare än vad min (nåja, min tillfälliga) läkare verkar jobba... var hos henne i onsdags, och har inte fått mitt jävla sjukintyg än.
Jag menar... hur lång tid tar det att skriva ett sånt? Kan då inte ta mer än max 10 minuter, och sen är det ju bara att skicka det...

Jag börjar fundera på hur läkarna och de omkring mig ska kunna hjälpa mig... fast det är inte första gången jag ställer mig den frågan, har haft den frågan på mina läppar i över tio år... och först nu verkar de vara intresserade av att utreda och komma med förslag.
Är det inte lite sent påtänkt? Eller går ni efter principen "Bättre sent än aldrig"? Det verkar då onekligen så, och jag börjar tröttna på detta eviga tuggande, vill bara veta vad fan det är för fel på mig, men jag verkar inte få något svar på den frågan.

Hopplösheten äter på mig, fröken Självförakt skrattar mig i ansiktet och fröken Döden viskar ord i mitt öra, samtidigt som herr Ångest och herr Panik ständigt knackar mig på axlarna.

Har suttit hela dagen (i princip) och lyssnat på Skillet... har även haft bror på... ganska snabb visit, han försökte montera in sin gamla stereo i min bil... vilket inte gick så bra... drog iväg till Mekonomen för att försöka hitta en adapter så jag ska kunna montera in hans stereo i min bil... har tröttnat på att jävlas med min cd-spelare i bilen i 45 minuter innan idioten inser att den har en skiva som kan spelas...

Känner mig som vanligt ensam och konstig, ensamheten äter på mig... läste även gamla dagböcker, och det var som en käftsmäll, sjönk bara djupare ner i ångesten och ensamheten...

Ensamheten skriker ständigt på mig, hur fan ska jag lyckas ta mig ur den?

Idag har jag ständigt pendlat mellan ångest och ilska... fast har faktiskt fått plats med lite skratt också...
Köpte ny mp3-spelare, eftersom jag inte riktigt litar på min Ipod, den gör lite som den vill...
Självklart så gick det inte att föra över alla låtarna från Ipoden till mp3-spelaren, lappyn bara laggade och hängde sig, vilket slutade med att jag såg rött.

Ilskan pulserade i hela rummet, och varenda grej jag kunde kasta, den kastades. Mitt monster till garderob fick sig mer än en smäll, vilket slutade i ett BRAK, och playwoodskivan (en av tre) lossnade...
Blev en hel del gapande och skrikande, innan jag fick nog. Mamma tog med sig lappyn till mr E, och han skulle kolla på den och se om han hittade något fel på den...

Ångesten biter och krälar omkring mig... den hugger i magen och jag känner hur min förtvivlan växer...
Ska jag vara glad eller förtvivlad över att alla piller jag ätit aldrig har fungerat på mig?

Jag vill fungera, men jag minns inte hur man fungerar längre. Jag är trasig, trasigheten andas föraktfullt på mig, medan jag försöker göra motstånd.
Orkar jag kämpa emot, ännu en gång?

Humöret växlar blixtsnabbt, ena stunden är jag... okej, inte riktigt glad, kanske, för att i nästa sekund bli förbannad, för att i nästa falla ihop i en ångesthög, för att i sekunden efter det bara vilja gråta...
Självdestruktiviteten dansar runt mig, jag försöker andas, andas, andas. Men luften försvinner, jag börjar hyperventilera och känna mig så där ovärdig igen...

Har även svårt att koncentrera mig, försöker hela tiden koncentrera mig på vad människor omkring mig säger, men ibland tar det alldeles för mycket energi, och jag orkar inte koncentrera mig på vad de säger, så då blir det att jag glider iväg, och då har jag ingen aning om vad de egentligen har sagt...

Sedan har vi ilskan, jag kan inte stoppa den, den kommer som en blixt från klar himmel, jag blir tokförbannad utan att egentligen veta varför... men jag blir egentligen inte förbannad på det jag behöver bli förbannad på... egentligen är det mycket jag egentligen borde bli förbannad på, men jag orkar inte... orkar inte kämpa...

The secret side of me
I never let you see
I keep it caged
But I can't control it
So stay away from me
The beast is ugly
I feel the rage
And I just can't hold it
It's scratching on the walls
In the closet, in the halls
It comes awake
And I can't control it
Hiding under the bed
In my body, in my head
Why won't somebody come and save me from this?
Make it end!

Är ständigt trött.... sover dåligt igen... men är rätt van... har sovit dåligt ända sedan sexton års ålder... samtidigt som tröttheten är närvarande så kommer herr Ångest och fröken Döden allt oftare på besök... ångesten tar strypgrepp på mig och fröken Döden kommer viskande med sina löften...
Kan inte andas, kan inte ångesten lämna mig ifred, för bara en dag?

Musiken hjälper litegrann, men bara lite... men kan inte lyssna på musik i bilen, jag hatar min jävla stereo som vägrar ta emot mina skivor...

Läkaren sa igår, att jag kommer bli hjälpt och att jag kommer må bättre.
De orden tror jag inte på, jag har hört dem förr, och det enda de gjorde var att ge mig olika piller.

Har ständiga humörsvängningar och hinner inte ens med själv, för det växlar så fort...

I'm just a step away
I'm just a breath away
Losin' my faith today
(Fallin' off the edge today)

Jag vill springa ifrån ångesten, jag vill springa ifrån självhatet och ensamheten, men det går inte, jag springer aldrig tillräckligt fort...
Jag känner mig så liten och så otroligt jävla ensam...

Visst, många som mår dåligt känner sig ensamma, men jag har känt mig ensam sedan jag var 10 år.
Jag duger inte, jag är inte bra nog... ångest, ensamhet, tårar...

Är otroligt trött... igen.
Har inte ork att sätta på kaffe... vill massor, och vill samtidigt ingenting... allt är så jävla hit och dit, fram och tillbaka... blir alldeles snurrig...
Läkaren var FÖR EN GÅNGS SKULL helt okej.
Kanske ny medicin, igen. Vet dock inte vilken, eller om det ens blir någon, hon var inte säker på om eller vad hon skulle sätta ut... om hon nu sätter ut någon... hon skulle ringa nästa vecka, sa hon, för att tala om hur det blir... får väl se om hon kommer ihåg det nu då...

Är så förbannat trött, jämt och ständigt... humörsvängningarna avlöser varandra... skratt, gråt, ångest, blodbegär och hela baletten...

Var iväg till kuratorn igår, och hon försökte få ut vilka mediciner jag hittills har ätit. (Ja, jag ville ha på papper, vilka de alla olika medicinerna är.)
Men hon lyckades inte, för av någon konstig anledning så har hon inte befogenhet att skriva ut vilka mediciner jag ätit. Hon får skriva ut min journal, men inte skriva ut vilka mediciner jag ätit... är inte det lite underligt?
Men hon skulle antingen få tag i en sköterska som kunde skriva ut pappret till mig, eller så skulle jag få lappen av min läkare, när jag väl får en läkartid...

Antidepressiva, ångestdämpande, sömnmediciner... alla är de i en enda stor röra, och jag kan inte minnas alla, därför behöver jag dem på papper, vilka de alla är som jag ätit under tre års tid...

En kombination jag tyckte var väldigt konstig var den jag hade när jag bodde i Karlstad, det var den antidepressiva medicinen Citalopram och en narkotikaklassad sömnmedicin, som jag dock inte kommer ihåg namnet på.
Läste i bipackssedeln om den där sömnmedicinen, och där stod det att: "Du ska inte äta denna om du går på antidepressiva mediciner."
Då fick jag ju, så klart, ännu mera ångest, eftersom jag visste att jag inte borde äta medicinen med sömntabletterna. Jag tycker att läkaren borde ha känt till att jag antingen inte skulle äta Citalopramen eller sömnmedicinen, eftersom jag inte kunde äta båda.

I och för sig så verkade inte sömnmedlet något vidare, så jag satt vaken nätterna igenom och tittade på Law and Order på låg volym och vred mig av ångest i sängen.

Nu ringde precis min kurator, har fått tid att komma och träffa en läkare imorgon. En ny. Igen. Under tiden jag varit sjukskriven så har jag haft 13 olika läkare, 14 om jag räknar med den jag ska träffa imorgon.
Känner mig panikslagen och otroligt otrygg. Varför är det så svårt att få en läkare, istället för dessa eviga, jävla stafettläkare?!
Verkar de vilja förstå personen bakom all paniken, alla bokstäver... personen bakom journalen? Nej, de nöjer sig med att trasa sönder mig, för att sedan försöka reparera mig med dessa eviga piller, piller jag inte ens vill ha. Jag litar inte på piller, jag kan inte ens ta en vanlig alvedon, efter min enorma, sjuka huvudvärk strax innan, och midsommarafton 2006. 
Men lyssnar de på vad jag säger? Nej, varför skulle de göra det? Jag är ju bara en psykpatient, medan de är "allvetande läkare", känns det som. De verkar verkligen förakta de psykiskt sjuka, och jag undrar varför i helvete de ens jobbar där i så fall. Är det för att de ska visa hur mycket bättre de är, bara för att de orkar jobba och orkade plugga? 

Ska bli rätt intressant att höra vad den här har att säga, vad den här personen anser att jag ska äta för medicin... det är de i alla fall bra på, de är jävligt snabba med att tala om hur man borde göra, och hur man inte bör göra, vad du ska äta för mediciner och allt sådant... Allt utom att hjälpa...  
Why bother...

Vart kom allt mörker ifrån? Jag orkar ingenting, och tårarna bara rinner, men bara när ingen ser... jag är van vid det, jag vill inte att någon ska se mina tårar, jag känner mig så svag då, och föraktar mig själv ännu mer...

Mörkret omfamnar mig och kommer allt närmare, herr Ångest och fröken Döden viskar i mitt öra, och jag vill bara fly...

Jag vill bara veta vad det är för jävla fel på mig... är det så konstigt egentligen? Då hjälper det för fan inte att knulla min hjärna med piller... Men lyssnar de "allsmäktiga" människorna i vita rockar någonsin på vad jag säger? Enda gången jag varit helt ärlig, så ville den personen sätta LPT på mig...
Annars lyssnar de inte speciellt bra, de bara sitter i sina jävla stolar och hummar och hummar... de verkar tycka att en tyst patient som inte gör annat än att snällt trycka i sig medicinerna utan att säga något, är en bra patient...

Just nu har jag kraschat så jävla hårt det bara går... smärtan är obeskrivlig...
Klev upp vid halv nio igår, och blev förvånad över att dörren inte var låst, som den brukar vara.
"Nåja, mamma har väl ändrat schema så hon börjar senare då" tänkte jag, klev in till datorrummet där mamma satt och pratade i telefonen...
Jag började riva lite bland mina tidningar för att ha något att läsa medan jag åt frukost, och precis då avslutade mamma samtalet och talade om att:
"Mormor somnade in 03.30 inatt..."
Jag kunde inte riktigt greppa vad hon sa, utan fortsatte gräva bland mina jävla tidningar, tills jag hittade en, och först då kopplade jag vad mamma sagt...

Det gick egentligen väldigt fort på slutet... mamma ringde mig i tisdags när jag var hos mr K, och talade om att mormor var dålig... att det mer handlade om dagar, snarare än veckor...
Mr K bad mig att inte måla fan på väggen, och försöka låta bli att tänka på det... men som sagt, det gick fort på slutet...
Jag antar att mormor tillslut gav upp, och det kan jag väl egentligen förstå, hon blev trots allt sängliggande i 10 år efter sin stroke...

Men det gör fortfarande väldigt, väldigt ont... min mormor, som på slutet inte kunde se ordentligt, och mest sov... innan hon blev sjuk så pratade hon hur mycket som helst, det var svårt att få tyst på henne...
Och så fort hon kom hem till oss, så ville hon alltid se på filmen "Babe, den modiga lilla grisen"... det verkade inte spela någon roll hur många gånger hon såg den, se den skulle hon alltid göra då hon kom hem till oss...

Tittar lite på Disneyfilmen "Lady och Lufsen", och blir ganska irriterad på ägarna till Lady. Så fort de får en unge, så skiter de i Lady.
Gör man verkligen så? Bara för att du får en unge, så ger det inte dig rätten att skita i hunden...
Sen ska de resa iväg, och det enda de tänker på är att "De får så dåligt samvete över att de lämnar babyn..." Men HALLÅ! Ni har en HUND också!
Eller glömde ni henne?

Varför känner jag mig mer eller mindre alltid ensam?
Social? Varför det? Jag vet inte hur man beter sig.
Hur skaffar man sig nya vänner?

Ensamheten river och sliter i mig, och allting tuggar och sliter på mig... självföraktet, självhatet... Fröken Döden och Herr Ångest sitter alltid på vardera axel, och jag försöker riva och slita mig loss, men jag vet inte hur jag ska orka kämpa mera...

Allting repeteras hela tiden, jämt och ständigt...
Självhatet, självdestruktiviteten, ensamheten och allt det där...

Dagarma bara flyger förbi, nu är det 2011...
Har haft trevliga dagar här nere med mr K, hans föräldrar och Lillan... men snart måste jag åka tillbaka uppöver igen... vill inte!
Fick en jättesöt toffla av mrs A i julklapp, och varm och skön är den också :D
Annars har jag inte gjort så mycket, mest kollat på Law and order och The Forgotten.

Jag både vill och vill inte åka hem. Saknar vissa människor därhemma, men kommer sakna människor här också, där jag har mitt andra hem...

Just nu klurar jag på vad jag ska hitta på, kanske kolla på film med mr K, vad vet jag... det ordnar sig...


Min toffla, och jag och Lillan :]