Hånskrattet ligger nära, jag ringde mamma för en timme ungefär, och frågade om hon hade pratat med min kurator och lite annat folk.
Det hade hon, och min kurator skulle ringa och höra var jag låg på väntelistan.
Jag tror inte längre att hjälp är möjlig, jag hånskrattar i smyg åt dem när de säger att de ska hjälpa mig. Är det dags att hjälpa mig först nu, när jag börjat ge upp?

Fick även reda på att läkaren inte ens skickat mitt sjukintyg... Varför i helvete tror hon att jag går dit? För att jag tycker det är roligt eller? Verkar då onekligen så i alla fall...

Taggar runt mig, tårar och självförakt...
Jag hatar att vara så jävla snäll (vad nu det är, egentligen) hela tiden. Trampa sönder mig, jag är redan söndertrasad, stampa för all del på mig mer...
Självföraktet svider, varför är jag så ilsken mot någon som inte gjort mig något, som alltid ställer upp, no matter what? Varför blir jag så arg och hånfull mot henne, hon som inte förtjänar det? Det gör att självföraktet stiger och tårarna rinner...
Varför, varför, varför?
Ge mig många mjuka ord att ge till henne, och mindre av de hårda...