Lucky Luke
Jag satt precis och klurade lite över vissa reklamer, bland annat, och kom då fram till att jag lämnar rummet snabbare än Lucky Luke när jag ser den satans TELE 2 reklamen... hatar den...
Och när jag precis tänkt liknelsen med Lucky Luke, så kom jag att tänka på introt(?) till den gamla serien.
"Tuffast utav alla, han drar och skjuter snabbt, skjuter skott på skott, och han träffar alltid nått..."
Är det bara jag som tycker att man kan tolka det där på mer än ett sätt? Plus det faktum att han heter Lucky Luke... Finns det mer än en anledning till att han heter Lucky Luke, tro?
Och när jag precis tänkt liknelsen med Lucky Luke, så kom jag att tänka på introt(?) till den gamla serien.
"Tuffast utav alla, han drar och skjuter snabbt, skjuter skott på skott, och han träffar alltid nått..."
Är det bara jag som tycker att man kan tolka det där på mer än ett sätt? Plus det faktum att han heter Lucky Luke... Finns det mer än en anledning till att han heter Lucky Luke, tro?
Ridning och tvättmaskinen
Idag har jag varit trött och sliten hela dagen... jag undrar vad det beror på?
Red Svarta idag, var ner på klubben med S-L, men stack iväg när han väl kommit till klubben. Det var inte omtyckt av Svarta, hon gnäggade, tvärvände flera gånger och jag blev riktigt irriterad, men jag vägrade ge upp, hon skulle gå åt det hållet jag ville, och inte åt det hållet hon ville.
Lyckades tillslut ta mig bort från klubben, efter diverse vändningar och volter, och började bege mig mot stallet istället.
Lyckades ganska bra, ända tills vi kom till en korsning, då hon försökte vända, igen.
Kan ju lugnt säga att jag var jävligt trött i benen när jag väl satt av... och egentligen kan jag inte förstå varför Svarta gör som hon gör. Hon får i princip panik om hon lämnar Elvis, vill bara vända och gnäggar hjärtskärande... det är ungefär som att hon tror att hon aldrig mer ska få se honom...
Annars har väl dagen varit rätt lugn, förutom att jag fått lov att starta om tvättmaskinen idag igen, tre gånger. Men den ska tydligen bytas ut imorron, så då får vi väl förhoppningsvis en tvättmaskin som inte ska behövas startas om hela jävla tiden -.-
Red Svarta idag, var ner på klubben med S-L, men stack iväg när han väl kommit till klubben. Det var inte omtyckt av Svarta, hon gnäggade, tvärvände flera gånger och jag blev riktigt irriterad, men jag vägrade ge upp, hon skulle gå åt det hållet jag ville, och inte åt det hållet hon ville.
Lyckades tillslut ta mig bort från klubben, efter diverse vändningar och volter, och började bege mig mot stallet istället.
Lyckades ganska bra, ända tills vi kom till en korsning, då hon försökte vända, igen.
Kan ju lugnt säga att jag var jävligt trött i benen när jag väl satt av... och egentligen kan jag inte förstå varför Svarta gör som hon gör. Hon får i princip panik om hon lämnar Elvis, vill bara vända och gnäggar hjärtskärande... det är ungefär som att hon tror att hon aldrig mer ska få se honom...
Annars har väl dagen varit rätt lugn, förutom att jag fått lov att starta om tvättmaskinen idag igen, tre gånger. Men den ska tydligen bytas ut imorron, så då får vi väl förhoppningsvis en tvättmaskin som inte ska behövas startas om hela jävla tiden -.-
Förbannad...
Idag har jag varit på dåligt humör i princip hela dan. Först var jag på väg att riva ut min bilstereo som totalt blåvägrade att spela min CD-skiva... som inte ens är en brännskiva...
Lyckades få fanskapet att spela min skiva efter 20 minuters bråkande...
Sedan skulle jag ta av mig skorna, när jag kom hem... fastnade med fingrarna på någe vis i min sko så min... hmm, vad heter det nu då, tro... nyckelknippehållare... kanske? åkte av... så jag fick lov att jävlas en stund med den innan jag lyckades få på den...
Sedan har det hänt diverse andra saker, som att det där jävla möget till tvättmaskin inte tvättar som den ska, så hela golvet i tvättstugan var som en sjö... så då fick jag lov att tvätta om min tvätt, igen. Och så kul tycker jag inte det är att tvätta...
Vi får väl se hur den här dagen slutar... med min tur så blir det väl ett praktgräl med någon jag tycker om... och jag hatar att bråka... -.-
Lyckades få fanskapet att spela min skiva efter 20 minuters bråkande...
Sedan skulle jag ta av mig skorna, när jag kom hem... fastnade med fingrarna på någe vis i min sko så min... hmm, vad heter det nu då, tro... nyckelknippehållare... kanske? åkte av... så jag fick lov att jävlas en stund med den innan jag lyckades få på den...
Sedan har det hänt diverse andra saker, som att det där jävla möget till tvättmaskin inte tvättar som den ska, så hela golvet i tvättstugan var som en sjö... så då fick jag lov att tvätta om min tvätt, igen. Och så kul tycker jag inte det är att tvätta...
Vi får väl se hur den här dagen slutar... med min tur så blir det väl ett praktgräl med någon jag tycker om... och jag hatar att bråka... -.-
House
Satt precis och läste lite om kommande avsnitt i serien House, och nästa vecka så är det en "Döv 14-årig brottare som får problem med hörseln."
Hur fan kan en döv få problem med hörseln? Den döve hör ju ingenting, och har ju på så vis redan problem med hörseln. Lät väldigt skumt, tycker jag...
Hur fan kan en döv få problem med hörseln? Den döve hör ju ingenting, och har ju på så vis redan problem med hörseln. Lät väldigt skumt, tycker jag...
Biltrubbel
Jahapp, igår när jag var iväg med min lilla Toytoya för att tanka på Statan, så... gick det inget vidare. Tankade, satte mig i bilen för att sticka iväg (No worries, ingen springnota, utan hade betalat med kort)... och bilen var lika död som en rökt sill.
Jaha, vad gör man? Jag blev något frustrerad, eftersom den vägrade att starta, så jag tog upp telefonen och ringde till pappa, som kom med startkablar, så att bilen startade.
Drog hem, fick hjälp av pappa att sätta i batteriladdare och lät bilen stå i ett par timmar.
Han ansåg att det inte var konstigt att batteriet var dött, eftersom jag inte åker så långa turer, så att batteriet inte hann laddas upp.
"Nähäpp", tänkte jag. "Jag får väl börja ta långturer då."
Idag så drog jag iväg till Statan igen, denna gången för att köpa en kopp kaffe + tidningen Misstänkt, eftersom det nya numret kom ut den 20:e, har jag för mig.
Hittade ingen tidning, men köpte en kopp kaffe, drog ut och satte mig i bilen för att köra iväg. Samma sak igen, som igår. Bilen var stendöd.
Helvete, helvete, helvete!
Så det var bara att ringa faderskapet idag igen, så han fick komma och hjälpa mig att starta bilen. Han var också något fundersam över hur fan batteriet kunde ta slut så fort, så vi tog bilen och for iväg till en mekaniker (hm, skulle tro att han är det iaf), som pappa känner.
Han kollar en stund med mätare och grejer, och kommer sedan fram till att det är någon kabel som inte sitter där den ska, så då kan inte batteriet laddas ordentligt.
Och vem var det som satte i nytt batteri i min bil i juli någon gång? Jo, pappa... det visade sig att han inte hade kopplat en sladd riktigt, eller hur det nu var... Men bilen har rullat sedan i juli utan att det har varit några problem, trots pappas lilla miss.
Men jag är ändå enormt tacksam mot pappa, som, två dagar i rad, har åkt till Statan för att hjälpa mig få igång bilkraken...
Jaha, vad gör man? Jag blev något frustrerad, eftersom den vägrade att starta, så jag tog upp telefonen och ringde till pappa, som kom med startkablar, så att bilen startade.
Drog hem, fick hjälp av pappa att sätta i batteriladdare och lät bilen stå i ett par timmar.
Han ansåg att det inte var konstigt att batteriet var dött, eftersom jag inte åker så långa turer, så att batteriet inte hann laddas upp.
"Nähäpp", tänkte jag. "Jag får väl börja ta långturer då."
Idag så drog jag iväg till Statan igen, denna gången för att köpa en kopp kaffe + tidningen Misstänkt, eftersom det nya numret kom ut den 20:e, har jag för mig.
Hittade ingen tidning, men köpte en kopp kaffe, drog ut och satte mig i bilen för att köra iväg. Samma sak igen, som igår. Bilen var stendöd.
Helvete, helvete, helvete!
Så det var bara att ringa faderskapet idag igen, så han fick komma och hjälpa mig att starta bilen. Han var också något fundersam över hur fan batteriet kunde ta slut så fort, så vi tog bilen och for iväg till en mekaniker (hm, skulle tro att han är det iaf), som pappa känner.
Han kollar en stund med mätare och grejer, och kommer sedan fram till att det är någon kabel som inte sitter där den ska, så då kan inte batteriet laddas ordentligt.
Och vem var det som satte i nytt batteri i min bil i juli någon gång? Jo, pappa... det visade sig att han inte hade kopplat en sladd riktigt, eller hur det nu var... Men bilen har rullat sedan i juli utan att det har varit några problem, trots pappas lilla miss.
Men jag är ändå enormt tacksam mot pappa, som, två dagar i rad, har åkt till Statan för att hjälpa mig få igång bilkraken...
Fan...
Jahapp, idag efter att man hade tankat så vägrade bilen att starta. Jättekul. Så jag fick ringa faderskapet och be honom kolla på bilen.
Insåg rätt fort att det var batteriet som var slut. Så det blev att fara hem, och nu står bilkraken ute och laddas...
Har även insett att detta duger fan inte. Jag duger inte. Nåja, inte enligt mig själv iaf. Då är precis allting fel. Vad ska jag göra åt saken? Vad kan jag göra åt saken? Inte ett jävla skit.
Jag. Orkar. Inte.
Insåg rätt fort att det var batteriet som var slut. Så det blev att fara hem, och nu står bilkraken ute och laddas...
Har även insett att detta duger fan inte. Jag duger inte. Nåja, inte enligt mig själv iaf. Då är precis allting fel. Vad ska jag göra åt saken? Vad kan jag göra åt saken? Inte ett jävla skit.
Jag. Orkar. Inte.
På besök
Jahapp, då sitter man hemma hos brorsan, eftersom brorsonen fyllde år igår :]
Har även varit iväg till Kupolen en sväng innan... köpte inget speciellt, en tröja och ett par örhängen... nåja, alltid något, antar jag :]
Snart ska vi väl käka, tror jag... och sen så har vi fått låna en grej av brorsan, så att det trådlösa nätverket FÖRHOPPNINGSVIS ska funka igen... man lever på hoppet, som det heter...
Har även varit iväg till Kupolen en sväng innan... köpte inget speciellt, en tröja och ett par örhängen... nåja, alltid något, antar jag :]
Snart ska vi väl käka, tror jag... och sen så har vi fått låna en grej av brorsan, så att det trådlösa nätverket FÖRHOPPNINGSVIS ska funka igen... man lever på hoppet, som det heter...
Nervös
Just nu är jag lite nervös... inte sådär super-duper-mega-jättenervös, men lite nervös. Ska iväg till klockan fem för att skaffa en ny tatuering... får hoppas att det inte gör allt för ont... Det roligaste av allt är att jag gjorde min första för precis 3 månader sedan, 24 juni.
Så jag får väl se hur det går den här gången... sist gjorde det ont, men inte så ont som jag trodde att det skulle göra... men men, det löser sig...
Jag får väl återkomma och tala om hur det gick :)
Då är jag precis hemkommen från tatuerarstudion... och SATAN vad ont det gjorde på vissa ställen, men nu är den gjord iaf... tror det har börjat bli lite av en drog för mig, det där med tatueringar...
Och han som gjorde den var så himla omtänksam, frågade om det gick bra och så... :) så vi pratade lite också, samtidigt, det lyckades avleda smärtan litegrann :P
Han frågade också, när han var klar, om han fick ta kort på tatueringen, eftersom det var till hans portfolio, och det är klart att han fick det :]
Fast bilderna nedanför har jag tagit själv :P
Så jag får väl se hur det går den här gången... sist gjorde det ont, men inte så ont som jag trodde att det skulle göra... men men, det löser sig...
Jag får väl återkomma och tala om hur det gick :)
Då är jag precis hemkommen från tatuerarstudion... och SATAN vad ont det gjorde på vissa ställen, men nu är den gjord iaf... tror det har börjat bli lite av en drog för mig, det där med tatueringar...
Och han som gjorde den var så himla omtänksam, frågade om det gick bra och så... :) så vi pratade lite också, samtidigt, det lyckades avleda smärtan litegrann :P
Han frågade också, när han var klar, om han fick ta kort på tatueringen, eftersom det var till hans portfolio, och det är klart att han fick det :]
Fast bilderna nedanför har jag tagit själv :P
Filmkväll
Såg Sjätte sinnet med miss P i onsdags, och jag har inte sett den på sisodär 10 år, så det var kul att se den igen, även om man vet hur den slutar och så...
Först var det tänkt att vi bara skulle hitta på något, men sedan blev det att vi drog iväg till ICA Maxi och köpte filmer istället... Hon köpte Sjätte sinnet och jag köpte Death Race och en till film som jag inte kommer ihåg namnet på, haha.
Var en trevlig filmkväll vi hade, tycker jag, så jag får väl hoppas på att det blir fler filmkvällar :)
Först var det tänkt att vi bara skulle hitta på något, men sedan blev det att vi drog iväg till ICA Maxi och köpte filmer istället... Hon köpte Sjätte sinnet och jag köpte Death Race och en till film som jag inte kommer ihåg namnet på, haha.
Var en trevlig filmkväll vi hade, tycker jag, så jag får väl hoppas på att det blir fler filmkvällar :)
Lodigt...
I onsdags blev man bra sliten, vill jag lova. Först gick jag en promenad, sedan sorterade jag alla pantburkar som fanns ute i ladan. Lådan som de där burkarna ligger i är ett monster, precis som min garderob, som numera nämns som... just precis, monstret.
Den där lådan burkarna ligger i är väl sisodär 140cm hög, och den var knökfull. Jippie, jag älskar verkligen att känna mig som en lodis när jag ska panta de där jävla burkarna... och då är det ju inte en liten ICA-kasse man kommer med, utan jag hade bilen knökfull med inte mindre än fem, ja du läste rätt, fem sopkassar överfulla med burkar.
Fick in tre i baksätet och lyckades trycka ner en i skuffen på bilen. Den femte fick ligga bredvid mig och se dum ut.
Pantade två av påsarna på Konsum, och de andra tre på ICA... kände mig inte så jävla mysig när jag var färdig, vill jag lova. Händerna luktade satan och var grå... mindre mysigt... sedan ringde miss P, så jag plockade upp henne när jag var färdig med mina burkar, drog hem och bytte om och for sedan iväg till stallet.
Den där lådan burkarna ligger i är väl sisodär 140cm hög, och den var knökfull. Jippie, jag älskar verkligen att känna mig som en lodis när jag ska panta de där jävla burkarna... och då är det ju inte en liten ICA-kasse man kommer med, utan jag hade bilen knökfull med inte mindre än fem, ja du läste rätt, fem sopkassar överfulla med burkar.
Fick in tre i baksätet och lyckades trycka ner en i skuffen på bilen. Den femte fick ligga bredvid mig och se dum ut.
Pantade två av påsarna på Konsum, och de andra tre på ICA... kände mig inte så jävla mysig när jag var färdig, vill jag lova. Händerna luktade satan och var grå... mindre mysigt... sedan ringde miss P, så jag plockade upp henne när jag var färdig med mina burkar, drog hem och bytte om och for sedan iväg till stallet.
Måstemöten
Har ringt massa samtal idag, känns det som. Egentligen är det inte så många, men som sagt, det känns som det. Är extremt trött eftersom jag funderar alldeles för mycket. Skallen blir som en stor bomullstuss och jag hänger inte med alls.
Har fyra "måstemöten" den här veckan... nej vänta nu, det är till och med fem. Fast de är egentligen inte så jobbiga, men de tar ändå på krafterna, eftersom jag hela tiden måste koncentrera mig på vad som sägs, för drömmer jag mig iväg för bara en liten stund, så har jag ingen aning om vad som har sagts. Då blir det ett stort ERROR-tryck i pannan på mig.
Så dessa möten suger ur mig all min energi, men vad gör man inte för att få umgås en liten stund?
Sen att jag är helt jävla socialt inkompetent gör väl inte saken bättre (eftersom jag nyss påpekade "vad gör man inte för att få umgås en liten stund?"), jag känner mig som en idiot när jag väl säger något, och jag tycker hela tiden att allt jag säger är helt fel eller att det är helt fucked up.
Det är klart att jag vill kunna säga saker utan att känna så, men det är inte så lätt... jag får ångest av att inte kunna prata och allt blir bara helt åt helvete...
Vilken fart!
Igår vaknade jag klockan åtta, av att jag fick ett SMS. Först tänkte jag strunta i att kolla vem det var ifrån, men sedan gjorde jag det ändå.
Det var från A, som undrade om jag kunde rida tillsammans med henne, eftersom S-L inte kunde. Jodå, det kunde jag.
Snabbt som ögat satte jag på mig ridkläder, slängde i mig min frukost och en kopp kaffe och for iväg till stallet.
Jag hade totalt missuppfattat det A skrivit, så jag trodde att jag skulle rida med S-L, men så var inte fallet.
Vi stack iväg på ridturen, och när vi kom fram i trav så drog Svarta iväg som en avlöning. Jösses, vad hon kan trava fort!
När vi sedan kom fram i kort galopp, så lyckades hon faktiskt hålla jämna steg med Elvis! Men när han drog iväg i ökad galopp hade hon lite svårare att hänga på.
Men vilken skillnad det är emot när jag började rida henne, då orkade hon knappt galoppera 200 meter...
Och det verkar som att ägaren till Svarta uppskattar att jag motionerar henne, och det är ju alltid kul att få höra :)
Det var från A, som undrade om jag kunde rida tillsammans med henne, eftersom S-L inte kunde. Jodå, det kunde jag.
Snabbt som ögat satte jag på mig ridkläder, slängde i mig min frukost och en kopp kaffe och for iväg till stallet.
Jag hade totalt missuppfattat det A skrivit, så jag trodde att jag skulle rida med S-L, men så var inte fallet.
Vi stack iväg på ridturen, och när vi kom fram i trav så drog Svarta iväg som en avlöning. Jösses, vad hon kan trava fort!
När vi sedan kom fram i kort galopp, så lyckades hon faktiskt hålla jämna steg med Elvis! Men när han drog iväg i ökad galopp hade hon lite svårare att hänga på.
Men vilken skillnad det är emot när jag började rida henne, då orkade hon knappt galoppera 200 meter...
Och det verkar som att ägaren till Svarta uppskattar att jag motionerar henne, och det är ju alltid kul att få höra :)
Jag har tydligen blivit 60+
Igår var jag barnvakt åt K och hennes kompis I. När jag kommer in genom dörren, så kommer K fram till mig och säger med ett litet leende:
"I trodde du var en gammal tant, hon var helt säker på att du var över 60!"
Hon blev nog något förvånad när det inte kliver in en tant på 60+, utan en tjej på 23.
Men jag antar att hon trodde att jag var äldre på grund av mitt förnamn.
"I trodde du var en gammal tant, hon var helt säker på att du var över 60!"
Hon blev nog något förvånad när det inte kliver in en tant på 60+, utan en tjej på 23.
Men jag antar att hon trodde att jag var äldre på grund av mitt förnamn.
Ommöblering
För två dagar sen var jag något uttråkad, så jag bestämde mig för att möblera om. Sagt och gjort, jag satte igång med att flytta undan soffbordet, alla "lösa" grejer och att trycka igång stereon, så klart.
När det var dags att flytta på mitt enorma mög till garderob, så trodde jag att jag skulle bli vansinnig. Nåja, lite får jag väl skylla mig själv, eftersom jag inte orkar riva ut alla kläder ur garderoben, för att sedan hiva in alla kläderna igen.
Så jag tog i för kung och fosterland, och lyckades faktiskt flytta möget så pass mycket så det kom på precis det ställe jag ville ha den på. Jag hatar den där jävla garderoben, den är ett monster!
När jag fick fanskapet, så tog det 6 timmar att sätta ihop den. Och innan ni frågar: Nej, det var inte IKEA, det var faktiskt JYSK.
När man börjat få ihop den där satans garderoben, så inser man att: "De har packat ner fel jävla skruvar!" Men det fanns inte mycket man kunde göra åt saken, så fick sätta ihop garderoben med fel skruvar...
Nu kom jag ifrån ämnet lite. Nåja, fick dit garderoben dit jag ville ha den. Sedan var det sängens tur. Soffan hade jag baxat undan i ett hörn, och när jag skulle flytta på sängen, så fick jag lov att baxa undan soffan ännu mera. Sedan insåg jag att; "Fan! Jag kommer inte att få in min satans säng emellan garderoben och väggen!" så jag fick lov att ställa den på högkant (sängen alltså, inte garderoben) och på så vis baxa in den... så det gick, tillslut.
Det jävliga nu var att min stereo fått frispel och vägrade spela min skiva. Hade god lust att slänga ut den genom fönstret, men lät bli, och bytte skiva istället, som faktiskt fungerade felfritt.
Jahapp, det sista jag skulle ha in, var mitt soffbord, som jag ställt ut, för att det inte skulle vara ivägen. Jag lyfter in fanstyget, ställer ner det och skriker sedan rätt ut, eftersom ett av benen på det förbannade soffbordet lossnade, vilket resulterade i att alla grejer innuti/under soffbordet for all världens väg. Jag svär långa ramsor innan jag lyckas få fast benet igen, och kan ställa det på sin plats.
Det var svettigt och med några missöden, men nöjd är jag!
FÖRE:
EFTER:
När det var dags att flytta på mitt enorma mög till garderob, så trodde jag att jag skulle bli vansinnig. Nåja, lite får jag väl skylla mig själv, eftersom jag inte orkar riva ut alla kläder ur garderoben, för att sedan hiva in alla kläderna igen.
Så jag tog i för kung och fosterland, och lyckades faktiskt flytta möget så pass mycket så det kom på precis det ställe jag ville ha den på. Jag hatar den där jävla garderoben, den är ett monster!
När jag fick fanskapet, så tog det 6 timmar att sätta ihop den. Och innan ni frågar: Nej, det var inte IKEA, det var faktiskt JYSK.
När man börjat få ihop den där satans garderoben, så inser man att: "De har packat ner fel jävla skruvar!" Men det fanns inte mycket man kunde göra åt saken, så fick sätta ihop garderoben med fel skruvar...
Nu kom jag ifrån ämnet lite. Nåja, fick dit garderoben dit jag ville ha den. Sedan var det sängens tur. Soffan hade jag baxat undan i ett hörn, och när jag skulle flytta på sängen, så fick jag lov att baxa undan soffan ännu mera. Sedan insåg jag att; "Fan! Jag kommer inte att få in min satans säng emellan garderoben och väggen!" så jag fick lov att ställa den på högkant (sängen alltså, inte garderoben) och på så vis baxa in den... så det gick, tillslut.
Det jävliga nu var att min stereo fått frispel och vägrade spela min skiva. Hade god lust att slänga ut den genom fönstret, men lät bli, och bytte skiva istället, som faktiskt fungerade felfritt.
Jahapp, det sista jag skulle ha in, var mitt soffbord, som jag ställt ut, för att det inte skulle vara ivägen. Jag lyfter in fanstyget, ställer ner det och skriker sedan rätt ut, eftersom ett av benen på det förbannade soffbordet lossnade, vilket resulterade i att alla grejer innuti/under soffbordet for all världens väg. Jag svär långa ramsor innan jag lyckas få fast benet igen, och kan ställa det på sin plats.
Det var svettigt och med några missöden, men nöjd är jag!
FÖRE:
EFTER:
Skorpwhiskey
Idag kom min käre bror E, hans sambo M och min ena brorson L hit för att fika. När E kliver in i köket så får han direkt syn på en burk som det varit en flaska whiskey i. Han går fram till burken snabbt som ögat och säger:
"Åh, whiskey!"
Sedan sliter han upp locket på burken, och konstaterar sedan en aning besviket:
"Äh, det var ju ingen whiskey... bara skorpor!"
"Åh, whiskey!"
Sedan sliter han upp locket på burken, och konstaterar sedan en aning besviket:
"Äh, det var ju ingen whiskey... bara skorpor!"
Mediciner
Det var en sådan där neråt-dag igår, och den håller fortfarande i sig.
Jag börjar bli trött på att kämpa på hela tiden, i tron om att "Det ordnar sig snart."... Men när fan är snart?! Jag har kämpat med att försöka låta bli att hata mig själv, skada mig själv o s v i över tio år.
Kan ju lugnt säga att det inte går något vidare.
Jag vill inte ha en massa piller för att "fungera". Jag fick inga piller förrän jag var 21, och då var de snabba med att skriva ut en massa olika piller bara för att de andra inte fungerade, och så är det fortfarande. När ska läkarna fatta att jag inte kan äta lugnande, eftersom de inte fungerar för mig? Jag har förklarat det flera gånger, för jag vet inte hur många läkare.
Mamma berättade för mig idag, att när jag var två år så fick jag lugnande (jag vet inte om det var första gången jag fick lugnande, men jag tror det), och läkarna trodde så klart att jag skulle bli lugn av skiten. Så blev det inte, det som hände var att jag började gråta hysteriskt på grund av det lugnande jag fick.
När jag var sexton fick jag också lugnande när jag var på mitt "sjukrum" i Falun, eftersom jag skulle bli skelopererad. Det blev inte heller riktigt som läkarna hade tänkt sig, jag blev totalt speedad, och höll inte käften en sekund. Inte ens när de satte den där masken med... hmm, sömnmedel(?) över munnen på mig, då de sa att: "Nu kommer du att bli trött." kunde jag vara tyst.
"Nää, jag är inte trött!" sa jag, och typ två sekunder senare sov jag.
Jag undrar hur länge jag orkar kämpa emot läkarnas tjatande om att "Dessa mediciner är så bra, och de kommer att minska min ångest.", för jag har alldeles för många gånger talat om att jag inte klarar av lugnande. Jag reagerar inte som man "ska" på lugnande, utan tvärtom.
Sedan är det ju allt det där som hela tiden ekar i skallen på mig, att: "Jag kan inte prata med människor, jag vet inte hur fan man gör när man skaffar vänner... självhat, självhat, självhat!"
Jag börjar bli trött på att kämpa på hela tiden, i tron om att "Det ordnar sig snart."... Men när fan är snart?! Jag har kämpat med att försöka låta bli att hata mig själv, skada mig själv o s v i över tio år.
Kan ju lugnt säga att det inte går något vidare.
Jag vill inte ha en massa piller för att "fungera". Jag fick inga piller förrän jag var 21, och då var de snabba med att skriva ut en massa olika piller bara för att de andra inte fungerade, och så är det fortfarande. När ska läkarna fatta att jag inte kan äta lugnande, eftersom de inte fungerar för mig? Jag har förklarat det flera gånger, för jag vet inte hur många läkare.
Mamma berättade för mig idag, att när jag var två år så fick jag lugnande (jag vet inte om det var första gången jag fick lugnande, men jag tror det), och läkarna trodde så klart att jag skulle bli lugn av skiten. Så blev det inte, det som hände var att jag började gråta hysteriskt på grund av det lugnande jag fick.
När jag var sexton fick jag också lugnande när jag var på mitt "sjukrum" i Falun, eftersom jag skulle bli skelopererad. Det blev inte heller riktigt som läkarna hade tänkt sig, jag blev totalt speedad, och höll inte käften en sekund. Inte ens när de satte den där masken med... hmm, sömnmedel(?) över munnen på mig, då de sa att: "Nu kommer du att bli trött." kunde jag vara tyst.
"Nää, jag är inte trött!" sa jag, och typ två sekunder senare sov jag.
Jag undrar hur länge jag orkar kämpa emot läkarnas tjatande om att "Dessa mediciner är så bra, och de kommer att minska min ångest.", för jag har alldeles för många gånger talat om att jag inte klarar av lugnande. Jag reagerar inte som man "ska" på lugnande, utan tvärtom.
Sedan är det ju allt det där som hela tiden ekar i skallen på mig, att: "Jag kan inte prata med människor, jag vet inte hur fan man gör när man skaffar vänner... självhat, självhat, självhat!"
Trasig
Jag undrar egentligen; Är mina ögon verkligen så bra på att ljuga? Enligt vissa personer så "Ser jag så pigg ut."
Jaha, så bara för att mina ögon ser pigga ut, så är allt bra, eller? Skulle inte tro det...
Jag får lov att kämpa varenda minut med en ångest som håller på att äta upp mig, och ändå så tror många att allt är bra, bara för att mina ögon ser pigga ut.
Just nu är det mycket smällande i dörrar, och jag vet inte varför, vilket gör att jag får ännu mera ångest. Jag vill bara tugga sönder mina handleder. Igen. Precis som för några dagar sedan.
Bara för att jag ler och skrattar, så betyder det inte att jag mår bra...
Pilatesbollarna finns på åkrarna!
Jag var hemma hos min bror och hans familj idag, eftersom min brorson fyller 4 idag. Det blev en massa god mat och god tårta, och det blev en hel del roliga saker sagda. Min mamma, min brors sambo och min kusin höll på att diskutera olika motionssätt, exempelvis skidåkning, spinning osv.
De kom in på pilates, med de där bollarna, och min bror undrar:
"Vad ska du med en pilatesboll till? Åkrarna är ju fulla med vita pilatesbollar!"
De kom in på pilates, med de där bollarna, och min bror undrar:
"Vad ska du med en pilatesboll till? Åkrarna är ju fulla med vita pilatesbollar!"
Den nya kattrasen
Jag, mamma och pappa satt vid matbordet och pratade om olika kattraser, varpå jag berättar att en kompis ska skaffa en katt.
"Hon är korsning mellan bonnkatt, norsk skogskatt och... hmm... belgian blue!"
Mamma och pappa tittar väldigt konstigt på mig, och flinar, och DÅ kommer jag på att:
"Nej men vänta... belgian blue är för fan en KO!"
"Hon är korsning mellan bonnkatt, norsk skogskatt och... hmm... belgian blue!"
Mamma och pappa tittar väldigt konstigt på mig, och flinar, och DÅ kommer jag på att:
"Nej men vänta... belgian blue är för fan en KO!"
Svarta...
Idag var det riddags igen. Red med S-L, och det var hur mysigt som helst.
Tycker otroligt mycket om Svarta, även om hon tror hon kan göra lite som hon vill ibland, minsann. Men jag tycker om henne ändå.
Sedan drog jag iväg till miss P och umgicks lite med henne. Efter ett tag kom även hennes lillasyster. Tycker det har varit en riktigt trevlig dag idag :)
Flytthjälp
Igår ringde miss P och undrade om jag ville dricka te med henne. Jodå, det gick så bra så, tyckte jag :)
Sen kollade vi på Whitechapel, sista delen. Tyckte den var helt okej...
Sen storstädade miss P, fan vad duktig hon var! Det enda hon ville ha hjälp med, var att flytta ett par kartonger, och det gjorde jag... sen satt jag och pratade skit med henne, samtidigt som hon städade :)
Drack ett par koppar te också, så klart, och myste med hennes otroligt härliga vovvar.
Tack för en otrolig kväll och natt, miss P!!
Sen kollade vi på Whitechapel, sista delen. Tyckte den var helt okej...
Sen storstädade miss P, fan vad duktig hon var! Det enda hon ville ha hjälp med, var att flytta ett par kartonger, och det gjorde jag... sen satt jag och pratade skit med henne, samtidigt som hon städade :)
Drack ett par koppar te också, så klart, och myste med hennes otroligt härliga vovvar.
Tack för en otrolig kväll och natt, miss P!!
Stackars öronen...
Idag kunde inte miss P rida med mig, eftersom hon inte mådde så bra. Jag smsade då S-L och undrade om han kunde rida med mig.
Nej, det kunde han inte, men hans son kunde, men då fick jag lov att rida Elvis.
"Okej, inga problem" tänkte jag.
Men ack så fel jag hade. Jag tror det tog 45 minuter innan jag fick på honom tränset, eftersom han är så otroligt rädd om sina öron.
Men tillslut fick jag på honom tränset, och jag kan ju tillägga att jag var genomsvettig innan jag ens tagit mig upp på hästryggen.
När vi väl tagit oss iväg, så tvärstannade Elvis efter en liten stund. Vad kan ha skrämt honom?
Svar: Kor!
Det är något av det värsta Elvis vet, han är livrädd för kor.
Men det gick bra det med, så länge som Svarta gick först. Han var väldigt, väldigt skeptisk, trippade på tårna och var spänd som en stålfjäder.
Men vi tog oss förbi de läskiga korna utan missöden också :)
När vi sedan var tillbaka, så var det dags att tränsa av, och sätta på Elvis grimman, vilket inte var omtyckt, eftersom jag då fick lov att bråka med hans öron igen...
Men med lite hjälp av S-L's son, så fick jag tillslut på honom grimman, och han och Svarta kunde återvända till hagen :)
Vart är gaspedalen?!
Jag och Åse är på väg hem, jag kör, och Åse frågar aningen oroligt:
"Tankade du verkligen rätt bensin?"
"Jaa, hur så?"
"Du kör i sjuttio!"
Jag kan ju tillägga att det var på en nittioväg, och varpå jag kläcker ur mig, anigen förvirrat:
"Oj... jag släppte gasen..."
Mjuka tassar och hård ångest
Jahapp... kom hem från mr K i onsdags... han har fått tillökning, kan man säga :) En otroligt söt liten kisse... otroligt kelig och hur go som helst... så det var med tungt hjärta och enorm ångest som jag åkte hem i onsdags...
Just nu känner jag mest för att tugga sönder mina handleder, marken har försvunnit för mig, och jag har landat igen. Stenhårt. Hur fan jag ska klara av att resa mig upp, är en gåta...
Ångesten slog till som en hästspark igen för en liten stund sedan, men jag kan inte förstå varför... lyssnade på My Immortal med Evanescence, och ångesten var som ett slag i magen. Vart fan kom den ifrån? Jag tycker om låten, så varför kom den satans ångesten nu?
Sedan, på mötet, och massa andra gånger, så ska så klart mitt självskadebeteende komma upp. Det är inte bra, säger de gång på gång.
Det är klart som fan att jag vet att det inte är bra, men jag har haft det beteendet sedan jag var 12, och jag har inte lyckats lära mig andra sätt att hantera ångesten på. Jag försöker allt jag kan, att göra något annat, men det är inte alltid jag lyckas.
Då blir det så klart tjat från läkare om det också. Men vad fan, jag gör så gott jag kan! Mer än så kan de faktiskt inte begära, tycker man.
Sedan ska så klart, förutom Herr Ångest och Fröken Döden, även Fröken Självförakt komma allt oftare... Tillsammans sitter de på mina axlar och viskar ord i mina öron, som jag egentligen inte vill lyssna på. Men jag gör det i alla fall, det spelar ingen roll hur många som talar om för mig vad jag är duktig på, mina goda sidor och hur mycket de älskar mig. Jag lyssnar, men jag tar inte till mig det, inte helt och fullt, det har jag aldrig gjort.
Var min ångest kommer ifrån vet jag inte riktigt, jag vet bara hur länge jag har haft den... det är samma sak med mitt inte allt för bra mående och min självdestruktivitet...
Och som sagt, hur jag ska lyckas ta mig ut ur det, vet jag inte...
Jag vet bara att just nu rullar allting väldigt fort neråt... i en nedåtlutande spiral, som för mig allt längre ner i helvetet, igen.
Just nu känner jag mest för att tugga sönder mina handleder, marken har försvunnit för mig, och jag har landat igen. Stenhårt. Hur fan jag ska klara av att resa mig upp, är en gåta...
Ångesten slog till som en hästspark igen för en liten stund sedan, men jag kan inte förstå varför... lyssnade på My Immortal med Evanescence, och ångesten var som ett slag i magen. Vart fan kom den ifrån? Jag tycker om låten, så varför kom den satans ångesten nu?
Sedan, på mötet, och massa andra gånger, så ska så klart mitt självskadebeteende komma upp. Det är inte bra, säger de gång på gång.
Det är klart som fan att jag vet att det inte är bra, men jag har haft det beteendet sedan jag var 12, och jag har inte lyckats lära mig andra sätt att hantera ångesten på. Jag försöker allt jag kan, att göra något annat, men det är inte alltid jag lyckas.
Då blir det så klart tjat från läkare om det också. Men vad fan, jag gör så gott jag kan! Mer än så kan de faktiskt inte begära, tycker man.
Sedan ska så klart, förutom Herr Ångest och Fröken Döden, även Fröken Självförakt komma allt oftare... Tillsammans sitter de på mina axlar och viskar ord i mina öron, som jag egentligen inte vill lyssna på. Men jag gör det i alla fall, det spelar ingen roll hur många som talar om för mig vad jag är duktig på, mina goda sidor och hur mycket de älskar mig. Jag lyssnar, men jag tar inte till mig det, inte helt och fullt, det har jag aldrig gjort.
Var min ångest kommer ifrån vet jag inte riktigt, jag vet bara hur länge jag har haft den... det är samma sak med mitt inte allt för bra mående och min självdestruktivitet...
Och som sagt, hur jag ska lyckas ta mig ut ur det, vet jag inte...
Jag vet bara att just nu rullar allting väldigt fort neråt... i en nedåtlutande spiral, som för mig allt längre ner i helvetet, igen.
Teknikens underbarn...?
Jahapp, igår var det dags att äntligen föra över lite bilder från telefonen till datorn, tänkte jag. Kopplar in telefonen med USB-kabeln och ska installera nödvändiga drivrutiner. Men tji fick jag. Inga drivrutiner hittades, och datorn ber mig sätta i en skiva.
"Vilken jävla skiva?!" tänker jag irriterat, innan jag försöker med en annan inställning. Jodå, det funkar. "Jahapp, då försöker jag väl med att installera drivrutinerna till förra inställningen igen då."
Vilket (så klart) inte fungerar. Jag är då beredd att slänga både dator och telefon ut genom fönstret, men låter bli, och drar iväg till stallet istället.
När jag kommer hem, så byter jag inställning på telefonen, och stoppar in minneskortet som jag hade till min gamla LG.
"Hurra, det funkar!" tänker jag glatt, men icke. Mina bilder som jag har på telefonen, ligger i telefonen, och alltså inte på mitt minneskort. "Jahapp, då får jag väl föra över bilderna till minneskortet då!" tänker jag, ÄNNU mer irriterad.
Jag försöker leta reda på hur fan jag ska lyckas få över bilderna till minneskortet, och är (återigen) på väg att hiva ut telefonen genom fönstret, eftersom den vägrar göra som jag vill.
Men tillslut lyckas jag få över bilderna till minneskortet, och kan då ÄNTLIGEN föra över korten från telefonen till datorn.
Och idag var det dags för lilla Snuff att vara teknisk igen. Min kära mor hade köpt nya färgpatroner till skrivaren(efter sisodär en månads stillestånd).
"Kan du fixa det?" undrar hon, och visst kan jag det.
Att byta färgpatronerna var ingen match, det värsta var att försöka bryta sig in in den jävla förpackningen som är barnsäker. Nåja, i mitt tycke, i alla fall. Men med en inbrottstjuvs säkra hand, och med en sax till hjälp, så lyckades jag tillslut få upp den, hurra hurra!
Jag öppnar luckan där färgpatronerna ska sitta, och upptäcker att: De är borta. Vart fan har de tagit vägen?! Jag kliar mig i skallen och ser mig omkring. Sedan upptäcker jag att: lampan till skrivaren är släckt. Den är alltså AVSTÄNGD. Jag suckar irriterat åt mig själv, startar skrivaren och då hoppar färgpatronerna snällt fram från sitt gömställe...
"Vilken jävla skiva?!" tänker jag irriterat, innan jag försöker med en annan inställning. Jodå, det funkar. "Jahapp, då försöker jag väl med att installera drivrutinerna till förra inställningen igen då."
Vilket (så klart) inte fungerar. Jag är då beredd att slänga både dator och telefon ut genom fönstret, men låter bli, och drar iväg till stallet istället.
När jag kommer hem, så byter jag inställning på telefonen, och stoppar in minneskortet som jag hade till min gamla LG.
"Hurra, det funkar!" tänker jag glatt, men icke. Mina bilder som jag har på telefonen, ligger i telefonen, och alltså inte på mitt minneskort. "Jahapp, då får jag väl föra över bilderna till minneskortet då!" tänker jag, ÄNNU mer irriterad.
Jag försöker leta reda på hur fan jag ska lyckas få över bilderna till minneskortet, och är (återigen) på väg att hiva ut telefonen genom fönstret, eftersom den vägrar göra som jag vill.
Men tillslut lyckas jag få över bilderna till minneskortet, och kan då ÄNTLIGEN föra över korten från telefonen till datorn.
Och idag var det dags för lilla Snuff att vara teknisk igen. Min kära mor hade köpt nya färgpatroner till skrivaren(efter sisodär en månads stillestånd).
"Kan du fixa det?" undrar hon, och visst kan jag det.
Att byta färgpatronerna var ingen match, det värsta var att försöka bryta sig in in den jävla förpackningen som är barnsäker. Nåja, i mitt tycke, i alla fall. Men med en inbrottstjuvs säkra hand, och med en sax till hjälp, så lyckades jag tillslut få upp den, hurra hurra!
Jag öppnar luckan där färgpatronerna ska sitta, och upptäcker att: De är borta. Vart fan har de tagit vägen?! Jag kliar mig i skallen och ser mig omkring. Sedan upptäcker jag att: lampan till skrivaren är släckt. Den är alltså AVSTÄNGD. Jag suckar irriterat åt mig själv, startar skrivaren och då hoppar färgpatronerna snällt fram från sitt gömställe...
