Jahapp... kom hem från mr K i onsdags... han har fått tillökning, kan man säga :) En otroligt söt liten kisse... otroligt kelig och hur go som helst... så det var med tungt hjärta och enorm ångest som jag åkte hem i onsdags...

Just nu känner jag mest för att tugga sönder mina handleder, marken har försvunnit för mig, och jag har landat igen. Stenhårt. Hur fan jag ska klara av att resa mig upp, är en gåta...
Ångesten slog till som en hästspark igen för en liten stund sedan, men jag kan inte förstå varför... lyssnade på My Immortal med Evanescence, och ångesten var som ett slag i magen. Vart fan kom den ifrån? Jag tycker om låten, så varför kom den satans ångesten nu?

Sedan, på mötet, och massa andra gånger, så ska så klart mitt självskadebeteende komma upp. Det är inte bra, säger de gång på gång.
Det är klart som fan att jag vet att det inte är bra, men jag har haft det beteendet sedan jag var 12, och jag har inte lyckats lära mig andra sätt att hantera ångesten på. Jag försöker allt jag kan, att göra något annat, men det är inte alltid jag lyckas.
Då blir det så klart tjat från läkare om det också. Men vad fan, jag gör så gott jag kan! Mer än så kan de faktiskt inte begära, tycker man.

Sedan ska så klart, förutom Herr Ångest och Fröken Döden, även Fröken Självförakt komma allt oftare... Tillsammans sitter de på mina axlar och viskar ord i mina öron, som jag egentligen inte vill lyssna på. Men jag gör det i alla fall, det spelar ingen roll hur många som talar om för mig vad jag är duktig på, mina goda sidor och hur mycket de älskar mig. Jag lyssnar, men jag tar inte till mig det, inte helt och fullt, det har jag aldrig gjort.
Var min ångest kommer ifrån vet jag inte riktigt, jag vet bara hur länge jag har haft den... det är samma sak med mitt inte allt för bra mående och min självdestruktivitet...
Och som sagt, hur jag ska lyckas ta mig ut ur det, vet jag inte...

Jag vet bara att just nu rullar allting väldigt fort neråt... i en nedåtlutande spiral, som för mig allt längre ner i helvetet, igen.