Min hjärna är totalt slut, hur länge kommer jag orka vara såhär uppåt, egentligen? Innan allt faller som ett korthus igen. Jag bara väntar på smällen, som jag är helt säker på, att den kommer komma. Inte om, utan när är frågan. Måste göra en hel hög med saker, som jag glömmer bort, de försvinner ut ur mitt minne fortare än kvickt...

Har endel andra saker jag måste göra också, fixa färgpatroner, till exempel... frågan är bara om jag kommer att komma ihåg det... jag får väl hoppas på det...

Är fortfarande sådär läskigt uppåt, allt jag funderar över är hur länge det kommer hålla i sig.

Min psykolog ringde mig idag och pratade en stund, hon undrade hur det var och om det blivit någon förändring, vilket det inte har.

Tycker det är bra att hon bryr sig (är nog första gången någon inom psyk bryr sig, som ringt upp mig flera gånger i veckan för att fråga saker), vilket jag också talade om för henne.

Det jävliga är att hon bor måååånga mil härifrån, tror det är runt 30-35 mil, så det är synd... hon hade också pratat med psyk här, men det ger jag inte ett piss för, de har inte hjälpt mig ett jävla dugg innan, så varför skulle de börja nu?

Har varit läskigt uppåt i en vecka nu, jag undrar vad det beror på, och jag undrar hur länge det kommer vara.

När jag gick på crosstrainern för en liten stund sedan, så blev jag lite... fundersam... jag vet inte riktigt om det är rätt sinnesstämmning jag befann mig i, men... hur som helst, jag har mp3-spelaren på mig och först spelas Backyard Babies låt "The kids are right" och efter den kom the Offsprings låt "The kids aren't alright". När jag väl lyssnat färdigt på dessa tvä låtar så kom The Kristet Utseende vrålandes i mina öron med "Vet din mamma att du super".

Då kan jag bara göra som Scooter gör i en av sina låtar, fundera över: "The question is, what is the question."

De senaste dagarna (sedan i torsdags, om jag minns rätt) så har jag kännt mig äckligt uppåt. Inte lite uppåt, utan det har kännts som att jag har tagit något, fast jag inte har det.

Vet inte riktigt varför jag känner så, och jag måste hela tiden göra något, jag känner mig otroligt rastlös... hur kommer det sig, I wonder...

Har skrivit som en galning, motionerat som satan och tankarna snurrar fortare och fortare, jag hinner inte med. Ja, jag har berättat det för psykologen som jag var och träffade för två dagar sedan, så att personen i fråga vet om det...

Har även kommit på andra saker jag glömt tala om för psykologen, så jag får lov att skriva ett sms och tala om det... inte nu dock, lite för tidigt... eller sent, menar jag, för det.

Jag måste hinna med alla tankarna, hur jag nu ska lyckas med det... sedan ska jag lyckas med praktiken imorgon... men jag känner inga behov av sömn, inte just nu i alla fall... men nu ska jag ändå försöka sova... om det nu inte blir så att jag fortsätter att skriva på min berättelse istället... vilket är mer troligt...

Började min resa 11.15 för att vara helt säker på att jag kom fram till mitt möte i tid. 12.15 var jag framme vid min destination, och började snurra runt för att lyckas hitta en parkering.

Efter en kvart var jag mer eller mindre hysterisk eftersom jag 1. Inte lyckades hitta någon parkering, och 2. personen jag ringde till inte svarade, det var endast telefonsvarare.

Då ringde jag till mamma, och var hysterisk som satan, men hon lugnade ner mig och ringde till psykologen jag skulle till, och några minuter senare ringde en annan psykolog (som var på samma ställe) och kom ner med en P-skiva till mig.

 

Sedan blev det en massa tester och prat från klockan 13.00-17.00, kände mig lagom mör efter det mötet, vill jag lova. Testerna och allt vi pratade om kommer jag knappt ihåg...

Efter mötet blev det hemresa på en timme, sedan åt jag mat och åkte sedan bil igen(!), fast då var det inte jag som körde... det blev safari, och 3 älgar skådade vi på den safarin :)

 

Nu ska jag försöka sova, vilket förhoppningsvis inte borde vara allt för svårt...

 

Just nu har jag en ångest som skriker och vrålar... verkligen underbart när jag ska försöka sova... är det inför mötet på fredag? Antagligen... min stora skräck... eller två av mina rädslor... jag hatar möten och jag hatar att köra på ställen jag aldrig kört på... dessutom är jag inte helt säker på vart stället ligger. Underbart, verkligen underbart.

Så hur ska jag klara av det? Det går säkert om jag tänker positivt.

För två dagar sedan fyllde min brorson 6 år, så då var jag iväg på kalas... imorgon ska jag dit igen, på ett till kalas, fast mer folk den här gången, i onsdags var det bara jag, mamma och pappa som hälsade på hos födelsedagsbarnet, imorgon blir det ett gäng till...

 

Har även varit på Jysk idag (svar nej, jag köpte ingen garderob eller något annat fanstyg som behöver monteras ihop) och köpte en pläd... hur fin som helst, med geopard/leopardmönster... fanns även i svart, vitt och brunt... tror den fanns i rött också... nåja, jag tog den mönstrade...

Nu ska jag försöka varva ner oc lyckas sova, men jag gissar att det inte kommer gå något vidare...

Idag har jag haft ett samtal med psykologen som ska utreda mig, vi pratade i nästan en timme... örat blödde, kändes det som... och jag minns knappt vad jag svarade eller vad hon frågade, jag hade ångest och jag hatar att prata med folk jag inte känner, framförallt psykologer... jag känner mig så underlägsen... gäller även läkare... (även om jag ibland undrar om det är de eller jag som är sjukast...)

 

Har även bakat som en galning, min brorson blir stor kille imorgon, hela 6 år... var tar åren vägen?! De springer iväg och jag hinner verkligen inte med.

 

Att jag inom en snar framtid ska flytta försöker jag inte tänka på, jag blir bara stressad... men det löser sig nog, det också.

Idag ringde mamma och hörde sig för om lägenheten jag var och tittade på i torsdags. Jag var den enda som var intresserad av den, så jag har första tjing på den. Hurra! 

Sedan får jag panik över allt som måste fixas tills dess... alla prylar och jag vet inte allt... får ont i huvudet av allt... men måste försöka ta tag i alla sakerna så jag inte står där som en idiot när jag väl flyttar in... den blir inte ledig förrän 1 december, så jag har, som tur är, ett tag på mig att fixa alla sakerna...

 

Börjar det hända saker nu? Saker som verkligen får mig glad? Jag vet inte riktigt, jag känner mig förvirrad och vet inte riktigt hur jag ska tackla allt som händer i mitt liv för tillfället.

Under loppet av två dagar (torsdag och fredag) har jag kollat på lägenheter, jag har fått besked från FK att jag kommer få pengar (ett år framåt i alla fall) och jag kan verkligen tacka min underbare bror som tipsade om hemsidan där lägenheterna jag tittade på, fanns.

Men samtidigt är jag ändå inte nöjd, jag mår dåligt och har ständig ångest, varför kan jag inte få må bra och vara nöjd, lycklig och tillfreds? Jag känner mig bara stressad och olycklig.

Idag har jag varit iväg och tittat på TV-apparater, kan vara dags att skaffa en ny, tror jag... den jag har nu lever sitt egna lilla liv, slår av och på sig ena sekunden, för att i nästa stänga av sig helt...

Och nej, jag gillar inte att bara slänga prylar, men den här tjockisen har jag haft sedan jag var 13, det är 12 år... så börjar nog bli dags att skaffa en ny, tror jag...

 

Sedan har jag fört över lite musik från externa hårddisken (har också fört över alla mina skivor till externa hårddisken, det blev 25GB musik...), så för tillfället sitter jag och nostalgitrippar... inte bara trevligt, dock... massa plågsamma minnen, som jag helst av allt vill förtränga, men det går inte, hur mycket jag än vill...

För tillfället är det Vildsvins låt "Vi ses igen" som går på i WinAmp...