Satt och surfade runt lite, medan jag väntar på att tigerkakan jag har i ugnen ska bli färdig, och surfar in på en sida för hemlösa (omhändertagna) katter, och ångesten biter mig i bröstet.
Jag blir så ledsen när jag ser alla dessa underbara djur, som är omhändertagna för att ingen vill ha dem, eller kan ta hand om dem.
De som har "sommarkatter"... jag blir så förbannad! Varför ens skaffa katt om ni vet med er att ni inte kan ta hand om katten när sommaren är slut? Det är både egoistiskt och fulltständigt idiotiskt.
Mr K berättade för mig (det var i slutet av maj, om jag inte minns helt fel) att de flesta katterna som bor på katthem, blir kvar där hela livet... då brast det för mig, jag började storgråta. Jag tycker så synd om djuren som blir kvar på hemmen (inte bara katterna), bara för att människorna som skulle älska dem och ta hand om dem, inte gör det...

Jahapp, var till läkaren den 1:a augusti och hörde mig för om mina blodplättar. De hade stigit, och låg nu på 130, om jag minns rätt. Rätt hög stigning, med tanke på att jag låg på 111 för inte allt så länge sedan.
Sedan undrade han om jag hört något från HAB; men där har det varit tystare än i en grav, så han skulle ringa och tjata på dem, och det antar jag att min kurator också ska göra.
Känner mig kluven inför HAB, för sist fick jag vänta i över 8 månader på att få komma dit, men det hände ingenting.

Jag trasas sönder och försvinner ut till ingenting, allt är bara så jävla trasigt... hur ska jag lyckas bli hel igen? Eller har jag någonsin varit hel?
Jag blickar tillbaka på den där femåriga flickan som var jag, som inte var rädd för någon eller något, som älskade att prata och att vara i centrum. Var tog hon vägen? Finns hon kvar överhuvudtaget, eller är hon helt förstörd och kommer aldrig att visa sig igen?

Jag pratade med mamma när jag kom hem från läkaren, och mina tårar ville inte sluta rinna.
"Det gör så ont att du ska behöva må så dåligt, för alla, precis alla jag pratar med talar om för mig att du är så trevlig och vänlig att ha att göra med, och de kan inte heller förstå att du mår så dåligt..."

Jo, jag har hört många säga att jag är trevlig och att de inte kan förstå att jag mår dåligt, men jag kan inte ta till mig av det positiva de säger om mig, jag tror dem inte riktigt... varför vet jag inte...

Kommer jag ännu en gång att måla världen i svarta färger, som jag gjort så många, många gånger, ända sedan jag var ungefär elva år?
Eller ska jag få måla världen i ljusa färger någon gång?

Jag har ständigt dåligt samvete. Jag känner mig som en dålig syster, dålig dotter, dålig flickvän, dålig faster, dålig vän... dålig, dålig, dålig...

Sömen är helt fuckad också, jag kan inte sova, det går inte... och medicinen jag äter (Atarax) funkar inte... (Jo, det går att använda den som sömnmedel också)
Det enda som händer är att jag får humörsvängningar och ännu svårare att sova...

Jag kanske är negativ, men det är svårt att vara positiv när jag ständigt möts av bakslag... hur ska jag fortsätta?

Ibland känns det som att min tunga är bortklippt, den finns inte där, den används ju för fan inte. Så fort jag kommer ut bland folk så blir jag i princip stum och känner mig som en idiot som bara står och stirrar.

Är musiken botemedlet igen? Jag lyssnar på Disturbed och tårarna trillar...

My blood is cold as ice
Or so I have been told
Show no emotion, and it can destroy your soul
Another sacrifice
To a tormentor your world wouldn't understand
Turn away again

Det känns som att jag är kluven i massa små, vassa skärvor och att jag går sönder mer och mer... Jag vill inte känna så här, jag vill ju kunna göra saker som de i min ålder klarar av, men jag har inte förmågan, den försvann för många år sedan...
Kommer den någonsin att komma tillbaka?