Just nu känns det som att jag fan har klippkort inom sjukvården... var till min kurator förra veckan, igår till en läkare (nummer 15...) och imorgon ska jag på röntgen... klockan nio... HURRA! Eller... inte.
Läkaren jag hade igår var i alla fall den bästa jag haft av alla de där 15. (Och det säger en hel del...) Han försökte verkligen förstå, och jag slapp det där jävla skiten jag har märkt av många läkare, nämligen att de vill att mötet ska avklaras så fort som möjligt, de verkar verkligen vilja köra ut en ifrån rummet... helst innan du ens klivit in i det... och då undrar jag, som alltid när jag får sådana läkare, varför i helvete de ens sökte sig till psykvården. Tjänar du verkligen så bra som stafettläkare? Eller vill de försöka sätta rekord? Ungefär som: "Ja, jag hann med 34 patienter idag, hur många hann du med?"
Det är kanske inte så, men ibland undrar jag...

"Jag visste att jag skulle ha sagt nej. Han är komplett galen."
"Vem är galen?"
"Vi jobbar i ett fängelse, vi riskerar våra arbeten om chefen kommer på vad vi sysslar med, och den där kollegan i Bergen..."
"Ja?"
"Hon är knäpp på riktigt."
"Du menar...?"
"Tvångsnlagd-på-sluten-avdelning-galen"

Ur boken "Pansarhjärta" som jag fick i födelsedagspresent av mamma och pappa. Kan ju påpeka att ordväxlingen ovan är mellan två POLISER som för tillfället har sitt "högkvarter" i ett fängelse...

Kan ju även tillägga att Pansarhjärta är ett "riktigt" ord.  
När man blir levande begravd i ett snöskred och bröstkorgen trycks så hårt samman av snön att lungorna inte kan fyllas med luft, har man bara syret som finns i blodet kvar att leva på, vilket är ungefär en liter, och du använder cirka 0,25 liter i minuten. Då har du ungefär fyra minuter kvar att leva.
Det är det tillståndet som på fackspråk kallas pansarhjärta.


Har dock inte kommit så långt in i boken, men än så länge är den bra. Får väl se om det håller i sig... :]

Så otroligt trött just nu... har svårt att sova (är i och för sig ingen nyhet, har haft sömnproblem sedan jag var 14, ungefär), har ständig ångest och mår inget vidare... egentligen inget nytt, antar jag.

Ville egentligen skriva massor idag, men orkade inte... något kom i vägen... minns inte riktigt vad...
Kanske Herr Ångest, den enda som följer mig troget, var jag än går...
Jag vill att ångesten ska försvinna, men hur försvinner den? Hur får jag bort den?
Samtidigt föraktar jag mig själv, jag känner mig så förbannat svag...

Jahapp, idag var jag iväg till stallet, och fick verkligen jobba... jösses vad jag har ont i benen... Svarta var pigg som en spigg, och ville ingenting annat än att springa fort, men det ville inte jag... hon stack två gånger, men fick kontroll över henne rätt fort... så nu har jag blåsor i händerna... så går det när man inte använder ridhandskar...

Sedan skulle jag duscha när jag kom hem, tänkte jag... men tji fick jag... det kom inte en droppe vatten ur kranen, så fick vänta över två timmar innan jag fick duscha, så var lagom glad...

Nu ska jag ta och sova, får väl se hur bra jag lyckas med det...

Jahahapp, vaknar vid två av ett jävla liv... dunkande och jag vet inte vad... det visar sig då att mitt jävla fönster på något vis har gått sönder... fråga mig inte hur det gick till, men förmodligen har det varit så mycket snö att fönstret gått sönder av den anledningen....