Det var en sådan där neråt-dag igår, och den håller fortfarande i sig.
Jag börjar bli trött på att kämpa på hela tiden, i tron om att "Det ordnar sig snart."... Men när fan är snart?! Jag har kämpat med att försöka låta bli att hata mig själv, skada mig själv o s v i över tio år.
Kan ju lugnt säga att det inte går något vidare.

Jag vill inte ha en massa piller för att "fungera". Jag fick inga piller förrän jag var 21, och då var de snabba med att skriva ut en massa olika piller bara för att de andra inte fungerade, och så är det fortfarande. När ska läkarna fatta att jag inte kan äta lugnande, eftersom de inte fungerar för mig? Jag har förklarat det flera gånger, för jag vet inte hur många läkare.

Mamma berättade för mig idag, att när jag var två år så fick jag lugnande (jag vet inte om det var första gången jag fick lugnande, men jag tror det), och läkarna trodde så klart att jag skulle bli lugn av skiten. Så blev det inte, det som hände var att jag började gråta hysteriskt på grund av det lugnande jag fick.

När jag var sexton fick jag också lugnande när jag var på mitt "sjukrum" i Falun, eftersom jag skulle bli skelopererad. Det blev inte heller riktigt som läkarna hade tänkt sig, jag blev totalt speedad, och höll inte käften en sekund. Inte ens när de satte den där masken med... hmm, sömnmedel(?) över munnen på mig, då de sa att: "Nu kommer du att bli trött." kunde jag vara tyst.
"Nää, jag är inte trött!" sa jag, och typ två sekunder senare sov jag.

Jag undrar hur länge jag orkar kämpa emot läkarnas tjatande om att "Dessa mediciner är så bra, och de kommer att minska min ångest.", för jag har alldeles för många gånger talat om att jag inte klarar av lugnande. Jag reagerar inte som man "ska" på lugnande, utan tvärtom.
Sedan är det ju allt det där som hela tiden ekar i skallen på mig, att: "Jag kan inte prata med människor, jag vet inte hur fan man gör när man skaffar vänner... självhat, självhat, självhat!"