Ångesten biter och krälar omkring mig... den hugger i magen och jag känner hur min förtvivlan växer...
Ska jag vara glad eller förtvivlad över att alla piller jag ätit aldrig har fungerat på mig?

Jag vill fungera, men jag minns inte hur man fungerar längre. Jag är trasig, trasigheten andas föraktfullt på mig, medan jag försöker göra motstånd.
Orkar jag kämpa emot, ännu en gång?

Humöret växlar blixtsnabbt, ena stunden är jag... okej, inte riktigt glad, kanske, för att i nästa sekund bli förbannad, för att i nästa falla ihop i en ångesthög, för att i sekunden efter det bara vilja gråta...
Självdestruktiviteten dansar runt mig, jag försöker andas, andas, andas. Men luften försvinner, jag börjar hyperventilera och känna mig så där ovärdig igen...

Har även svårt att koncentrera mig, försöker hela tiden koncentrera mig på vad människor omkring mig säger, men ibland tar det alldeles för mycket energi, och jag orkar inte koncentrera mig på vad de säger, så då blir det att jag glider iväg, och då har jag ingen aning om vad de egentligen har sagt...

Sedan har vi ilskan, jag kan inte stoppa den, den kommer som en blixt från klar himmel, jag blir tokförbannad utan att egentligen veta varför... men jag blir egentligen inte förbannad på det jag behöver bli förbannad på... egentligen är det mycket jag egentligen borde bli förbannad på, men jag orkar inte... orkar inte kämpa...

The secret side of me
I never let you see
I keep it caged
But I can't control it
So stay away from me
The beast is ugly
I feel the rage
And I just can't hold it
It's scratching on the walls
In the closet, in the halls
It comes awake
And I can't control it
Hiding under the bed
In my body, in my head
Why won't somebody come and save me from this?
Make it end!