Har nått min absoluta botten. Ingenting känns kul, jag vill ingenting och allt är bara helt åt helvete. Det känns som att jag har ett stort jävla hål i kroppen, som inte går att fylla alls.
Och det enda som händer när man försöker förklara hur fan man mår, är hot om Säter. Hur fan ska en jävla förvaringsplats kunna hjälpa mig, hade ni tänkt?
Tror ni verkligen jag blir motiverad att prata om hur jag mår, när det enda som händer, är hot om Säter? Nej, precis. Men tänker ni på det? Nej, just det.

"Jamen vissa har ju blivit hjälpta på psyket."
Jaha? Hur många då? Och hur många har fått sina liv förstörda på grund av den där förvaringsplatsen? Som psykpatient (har jag lärt mig) är du inte ens värd smutsen under folks skor, för dina problem syns inte. Någon med brutet ben är mycket bättre och lättare att hjälpa, anser de, eftersom det problemet syns, och de vet hur de ska behandla det.

Att hjälpa någon med psykiska problem verkar inte kunna gå. Det enda som händer är ett evigt jävla hummande och att fylla en med piller.
Jag har sagt det, jag vet inte hur många gånger, att piller inte hjälper, de funkar inte på mig. Men lyssnar någon? Nej, självklart inte. Jag är ju bara en jobbig psykpatient medan den där vita rocken är en läkare, som självklart vet bäst.

Det kanske är som R säger ändå; Life is a disease, death is the cure.
För just nu ser jag ingen ljusning alls, allt är bara svart som natten och jag känner mig helt död inombords.
Sedan får man höra att: "Det är klart att du inte mår bättre med den där negativa attityden."
Ursäkta då, men det är jävligt svårt att programmera om sådant tänk, när jag har haft det sedan 12 års ålder. Så om ni nu tror det är så jävla lätt att ändra på ett tänk man haft så pass länge, så får ni väl fortsätta med det.