Just nu vill jag slå sönder hela världen. Inget sjukintyg, praktiken gick helt åt helvete eftersom hållarna till hyllorna som jag skulle måla, hela jävla tiden åkte i backen, ångesten stryper mig och jag blir ständigt osams med dem jag tycker mest om.
Mitt humör liknar en osäkrad handgranat, jag exploderar i vilket ögonblick som helst, helt utan förvarning och helt utan anledning. Men enligt många läkare jag snackat med så är detta "helt normalt".
Helt normalt? My ass att det är! Att börja storgråta för ingenting, att bli vansinnigt arg och önskar att man kunde slå sönder hela världen, att ständigt växla mellan olika lägen i humöret... normalt? Nej, inte direkt...

Jag hatar livet och att jag ständigt misslyckas. Kan ingenting gå bra någon gång? Jag vill inte känna så här, jag vill inte skrika ut all min ilska, all min ångest, allt mitt självhat och alla tårar till dem jag älskar allra, allra mest, jag vill göra det till dem som förtjänar det, men nej, jag blir då som en liten mask och min mun blir igensydd...