För en gångs skull...

Ännu en dag har gått... de bara försvinner, allt snurrar snabbt, snabbare... jag hinner inte med, låt mig kliva av, jag vill inte, vill inte, vill inte!

Allt som verkar finnas kvar är kvävande ångest och skrikande tomhet, var tog alla leenden vägen? Var tog jag vägen? Den där lilla tösen som verkligen inte fruktade någon, som alltid var glad och skrattade...

Nu är det bara ångest, glödande panik och tomhet som finns kvar, jag orkar inte tänka efter, jag orkar inte se gamla kort av flickan som en gång var jag, men som nu verkar vara borta för alltid, jag har förlorat henne för länge sedan...

 

Tårarna rinner ännu en gång, jag vill bara att världen ska stanna en liten stund, låt mig få finnas, lyssna på mig, se mig hör mig, för en gångs skull...

 

Glädje? När kände jag av den senast? Jag minns inte, det var så länge sedan... hoppet är dött, drömmarna är döda, jag vågar inte hoppas längre, hoppas är farligt, då blir jag bara besviken...

 

Finns alltid för dig faster om du skulle behöva prata eller så!

Jag finns för dig, liksom alla andra här nere.
kram