Ensamheten...
Nu, snart, om en stund ska jag försöka sova... hur jag nu ska lyckas med det, jag som är livrädd för ensamheten... tvången kommer smygande och ångesten flyter som tjära i mina vener...
Jag tycker inte om ensamheten, men den lämnar mig inte ifred...jag önskar jag slapp den, men det verkar helt omöjligt.
Min dag var, precis som alla andra dagar, fylld av ångest och jag blev yr i huvudet av alla människor och alla intryck.
Kan jag få en gångs skull vara normal? Nej, det är helt jävla omöjligt... jag känner mig som en mental naturkatastrof som bara kommer sluta på ett enda jävla vis, i tragedi.
Kan jag göra något åt det? Det verkar inte så... jag har minnen av att läkare (många, många) sagt att "Vi ska hjälpa dig. du ska få hjälp.", men det är bara falskhet, jag hatar deras lögner. Hur fan ska de kunna hjälpa mig? Det enda de gör är ju att humma och att bolla runt mig/bolla över ansvaret på någon annan...
Så trött nu...
Kommentarer
Trackback
