Nu verkar verkligheten ha kommit ikapp mig. Igen. Jag sjunker djupare och djupare. Igen. Lyssnar på musik och försöker kväva den växande panikkänslan som hotar att spränga hela mig.
Mötet med min jobbcoach blev insällt idag också, det blir imorgon istället. Jag undrar vad hon egentligen vill? Vad vill hon prata med mig om?
Jag hatar att inte veta, jag vill veta det nu, inte imorgon eller om en vecka...

Ringde även för att försöka få reda på var mitt sjukintyg tagit vägen. Jag var hos min läkare den 25:e oktober och har inte fått det än. På sjuksköterskan jag pratade med, så lät det som att de inte ens skrivit något! Vad är det här, egentligen?!
Egentligen borde jag väl ringa för att försöka få tag i min läkare, men hur ska jag klara av det, när jag hatar att prata i telefonen?

Var även på boxning idag, men jag börjar tappa sugen... det är inte direkt roligt när det inte är en, utan tre, ja du läste rätt, tre tränare.
Den tränaren vi brukar ha, var inte där, eftersom axeln hade dragits ur led på stackaren...
Det blev (så klart) cirkelträning, som jag (så klart) inte klarar av, plus att de som tränade skulle stå i en ring och göra benböj. Anledningen till att vi skulle göra benböj? En av tränarna ansåg att det bara var hon och en annan av tränarna som skrek.
Jaha? Och? Bara för att de två skriker som ett par brunstiga jävla älgar, så betyder det inte att alla andra gör det.
Det är inte lika roligt med boxningen längre, inte med cirkelträningen och vissa som skriker som själva fan. Det gör mig bara irriterad.