Är för tillfället ständigt nära till tårarna, känner mig bara så missförstådd ofta, ofta... är det jag som yttrar mig fel, eller...? Är det mitt fel? Eller är det någon annans? Den som inte kan/vill lyssna på vad jag säger...
Jag försöker och jag försöker, men ändå så går det åt helvete och jag får som vanligt skulden... (Jo, oftast är det faktiskt så... eller ja, för mig känns det så...)
Återigen vill jag tugga sönder all min ångest, men egentligen vet jag inte hur det ska gå till, det blir bara att jag drar mig undan eller blir destruktiv... inget nytt där, direkt...

Varför ska allt alltid vara så svårt? Är det jag som gör saker svårare än vad de egentligen är? Eller är sakerna verkligen svåra?
Jag tappar greppet igen, jag tappar förmågan och vill bara bort, bort, bort...