Panikkänslor som dansar i bröstet, tar de aldrig slut? Självföraktet, tar det aldrig slut?
Jag har ständigt dåligt samvete för att jag måste be min älskade mamma om att följa med på saker, saker hon kanske egentligen inte kan följa med på...
Lyckades i alla fall komma iväg på det där läkarmötet i februari, efter att ha pratat med en jävligt snorkig receptionist... Jag förklarade att jag skulle träffa min kurator samma dag som jag skulle till läkaren, för att kunna prata med henne om vad vi (jag och mamma) skulle ta upp med läkaren.
"Jamen du kan väl träffa läkaren ändå, utan att ha pratat med din kurator?!"
Jo, det kan jag, men då är risken stor att läkaren kör över mig totalt, jag har varit med om det många, många gånger förr.

Jag ser egentligen inget slut på något av det dåliga, inte självföraktet, inte paniken som äter upp mig, inte mitt självskadebeteende som jag egentligen vet inte är bra, men hur fan ska jag lyckas hantera ångesten om inga piller hjälper? Jag försöker på alla sätt att försöka låta bli, men det är inte alltid så lätt...

Har även pratat med min kurator idag. De hade tagit upp mig på ett läkarmöte (tillslut) och då tyckte läkaren att jag skulle remmiteras till HAB.
Jaha? Hur länge ska jag behöva vänta denna gång? Kommer jag få någon hjälp denna gång? Det tror jag inte ett dugg på, och mitt hopp sinar. Det finns inte mycket kvar av den varan alls.
Och ja, jag vet. Jag är vuxen, det är jag som ska se till att jag får den vård jag har rätt till. Men hur gör jag det, när jag knappt vet hur man fungerar normalt?
Hur känns det egentligen att inte ha paniken, dödsångesten och självskadebeteendet som följeslagare?

You come to me with scars on your wrist
You tell me this will be the last night feeling like this
I just came to say goodbye
I didn't want you to see me cry, I'm fine
But I know it's a lie.