Snart är det jul, och det enda jag känner är hur ångesten tuggar på mig... ständigt, ständigt, ständigt tuggar den på mig, och det känns som att jag snart ska gå sönder.
Eller hur var det nu? Är jag redan trasig, så att jag bara blir trasigare?

Min kurator misstänker att jag nu har ännu en diagnos, nämligen GAD, eller generaliserat ångestsyndrom, som det så vackert heter.
Det innebär ungefär att du oroar dig för oron...

Kom att tänka på att en av alla mina läkare, som snackat med mig i typ 10 minuter och lät mig fylla i ett papper, ansåg att jag hade GAD, så då fick jag Cymbalta, som inte fungerade alls, och då slutade jag att ta den...
Den är bara en av det berg av mediciner jag fått på senare år, ända sedan jag totalkraschat när jag bodde i Karlstad, för vad som känns som en evighet sedan.

Jag och mamma pratade en hel del i onsdags, innan hon stack iväg till jobbet, och hon sa:
"Du har alltid varit en liten solstråle, ända sedan du var liten... och den älskar jag! Men du har en annan sida också, och den tycker jag inte om..."
Vi pratade nämligen en hel del om min möjliga GAD och en massa saker jag var med om när jag var liten... det kanske inte är så konstigt att jag "är som jag är", med tanke på hur mycket läkarna varit och pillat i skallen på mig när jag var riktigt, riktigt liten.
Det är nog sammanlagt 4 gånger, om jag har räknat rätt... så det kan väl hända att de kommit åt något i skallen på mig när de varit där och pillat.

Nåja, nu ska jag ta och fixa lite kaffe, och sedan får vi se vad jag hittar på...