Just nu känner jag mig arg... eller nej, förresten, den gränsen har jag passerat för länge sedan. Jag är tokförbannad och känner mig något överkörd.
Eftersom jag inte klarar av att ringa viktiga samtal (som till exempel till läkare/sekreterare/sjuksköterskor) så får mamma lov att göra det åt mig.
Min sjukskrivning gick ut den sista januari, alltså för 21 dagar sedan. Har jag fått någon ny tid? Nej. Kommer jag få samma läkare? Eftersom den jag har haft har slutat: Nej.
De menar alltså att jag ska få en ny läkare. Igen. (Nummer 16 i ordningen.)
Vilket kommer innebära att jag måste förklara varför jag är där och vad som felar. De säger att de har läst journalen när jag kommer dit (har alltid låtit så), men de ber mig berätta vad som felar med egna ord. Läst journalen? HA! Hade du gjort det, så skulle jag inte behöva förklara!

Min förra läkare ljög mig alltså rätt upp i ansiktet, eftersom h*n sa att h*n inte skulle släppa mig i första taget.
Jotack, jag märkte det.
Sedan vill de skjuta över allt jävla ansvar på HAB, som jag inte heller litar på ett jävla dugg.
Jag har väntat på besked ifrån dem sedan slutet av maj, vilket är 9 månader. Vad fan händer då de (som jag är helt övertygad om) kommer fram till att jag inte har aspberger? Då kommer de ju bolla tillbaka mig till psyk. Igen.
Jag är för helvete en människa, inte en jävla studsboll som man kan slänga iväg till någon annan när det inte passar.

Den där läkaren hade jag faktiskt bra förtroende för, men det är nu helt krossat. Jag litar inte på min arbetsterapeut, läkarna eller sjuksköterskorna. Varför skulle jag? De har inte gett mig en enda anledning till att lita på dem.
Och om den nya läkaren frågar hur jag mår, så ska jag samla kraft (hur jag nu ska lyckas med det...) och fräsa:
"Ge mig en enda jävla anledning till varför jag ska lita på dig! Det enda som har hänt när jag varit ärlig, är... ingenting, mer än att ni vill bolla iväg mig till någon annan, så ni slipper ta ansvar. Den jag verkligen litade på, ljög mig rätt upp i ansiktet, så varför ska jag lita på dig? Säg det, jag är sprickfärdig av nyfikenhet."

Jag vill riva sönder världen, jag är trött på att hela tiden slussas runt, utan att bli tillfrågad om vad jag tycker, som om jag vore en hög med tvätt som inte kan göra någonting alls, förutom att ligga på golvet och samla damm.

Sedan är det lätt för dem att säga att jag kan klara av saker bra, att allt kommer att ordna sig. De vet inte vad de snackar om. De behöver inte vara tillsammans med mig när jag får mina känsloutbrott titt som tätt, de behöver inte se mig gråta av frustration, total vanmakt och ångest.
Känner jag mig värd något? Känns det som att det är värt att kämpa vidare? Nej, ett klart nej utan tvekan.

It's time to forget about the past
To wash away what happened last
Hide behind an empty face
Don't ask too much, just say
'Cause this is just a game