Hur ska jag egentligen göra? Jag känner mig ensam och orkelös, min hjärna är bara mos och känslan av att vara värdelös slår mig ständigt i ansiktet.
Inte ens tårarna kommer fram längre, varför inte det?

Ensamheten dansar bredvid mig och hånskrattar, den vet att jag är ensam, alltid ensam. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur ensamheten, eller om det ens går.
Hur blir jag av med ensamheten? Går det överhuvudtaget? Går det att bli av med ångesten, kan jag någonsin känna att jag verkligen, på fullaste allvar är lycklig och tycker om livet, utan att ha herr Ångest, fröken Döden, fröken Självförakt och ensamheten med mig vart jag än går?
Jag har börjat tvivla, ännu en gång har det hänt. Tvivlet har satt sina klor i mig, och vägrar även det, att släppa taget.
Jag vill ha hjälp, men för att få hjälp, så måste man gapa och skrika och sätta ner foten. Allt det som jag är värdelös på.

Jag känner mig så skyldig, som att allt är mitt fel, att jag inte klarar av att vara ångestfri och att slippa att må dåligt. Jag vill be hela min älskade familj om ursäkt, även om de förmodligen inte tycker att jag har gjort något fel, men ändå, ändå vill jag be om ursäkt för något jag inte kan rå för.
Det känns som att min olycka smittar av sig, som att jag ska smitta av mig om jag mot förmodan skulle tala om hur jag egentligen mår.
Jag vill inte oroa dem, jag vill inte skada dem... men det känns som jag gör det ändå, oavsett hur jag än gör...