Är fortfarande så förbannat trött/irriterad. Får ordentliga vredesutbrott (ibland helt utan anledning, ibland av en anledning) och vill bara klösas, bitas, sparkas och slåss.
Är också otroligt trött på att så jävla många inom psykiatrin vill bolla runt mig, som om jag vore en jävla studsboll. Det de inte verkar fatta, är att jag, precis som de, är en människa, men det verkar de totalt jävla omedvetna om.
Jag vill skrika och vråla, få dem att inse att det fanemig inte går att bolla runt mig hela tiden, bara för att de verkar vilja bli av med mig.

De vill stämpla mig med en diagnos som jag defenitivt inte håller med om, och jag vet flera som inte håller med läkarna.
Men de "vet ju bäst" (my ass...) som det så vackert heter, men jag tror inte på deras ord, jag tror inte längre de kan hjälpa mig, de har lovat det många gånger förr, men har jag fått någon hjälp?
Jag skulle inte tro det va...
Det enda de har gjort är att stoppa i mig mediciner, mediciner jag inte ens vill ha. Jag tycker inte om att äta dem, har aldrig gjort det och kommer förmodligen inte göra det heller.

Den enda i den här jävla soppan jag har lärt mig att tycka om, det är min jobbcoach miss K. Hon hjälper mig med sådant jag själv inte klarar av, och hon verkar ha försökt sätta press på HAB (som jag egentligen inte vill ha något att göra med) och även ÖVP, eftersom jag väntat på en ny kurator sedan i september, om jag minns rätt.

Nej, jag litar inte på ÖVP, jag litar inte längre på läkarens ord, eftersom han är så förbannat jävla enkelriktad...
Jag har verkligen nått botten nu... finns det ingen väg upp?
Orkar jag klättra upp, ännu en gång?