Just nu är jag på dåligt humör och jag mår absolut inte bra. Var till min arbetsterapeut som jag inte träffat på 1,5 år för att (bland annat) prata om ett kedjetäcke.
Sedan undrade hon om det var något speciellt jag ville ha hjälp med.
"Var ska jag börja?" hade jag lust att sucka, men gav fan i det. Orkade inte. För komplicerat.
Nu vill hon bolla iväg mig till HAB. Vad fan ska jag dit och göra? Vänta på en jävla utredning? Igen. Vad händer om den inte visar den diagnos som bra många läkare tjatar om, men som jag själv inte tror ett jävla dugg på?
Då kommer jag förmodligen att bollas tillbaka till psyk. Igen.

"Pratade du med sekreteraren om läkartid då?" var det någon som frågade, minns inte om det var min arbetsterapeut eller om det var mamma som frågade om det.
Nej, det gjorde jag inte, inte fan tänker jag på sådant när jag ska ha ett jävla möte, samtidigt som ångesten fullkomligt skriker mig i ansiktet och det enda jag känner är självförakt.

Är så förbannat trött på att hela tiden, over and over, bli överkörd. Det pratas över huvudet på mig och vissa saker blir jag inte ens informerad om.
Hallå, jag finns här, det går för helvete att prata med mig!