Imorgon är det dags, jag ska ta något som, för mig, är the fight of fights. Jag ska försöka frambringa all min ilska och tala om precis vad jag tycker.
Kommer min arbetsterapeut förstå? Kommer teraputten (ja, jag är medveten om att jag skrev teraputt...) lyssna? Eller kommer det bli som vanligt, att jag sitter där ångestfylld och nära gråten och med en stark vilja av att springa därifrån, fly, fly, fly (Fy! Fy! Fy!)

Hålet inom mig blir bara större, jag går sönder mer och mer, ingenting, absolut ingenting kan laga mig. Jag kan ju inte ens laga mig själv, så nej, ingen eller ingenting kan laga mig.

Dessutom så känner jag mig hela tiden så förbannat skyldig och värdelös. Jag är en börda. Jag passar inte in någonstans. Jag är inte värd något.
Nej, det kanske inte är sanningen för den som läser det, men det är min sanning och min övertygelse.
Ångesten skriker åt mig och den svider som piskrapp mot min hud. Jag vill vara ifred från den, vila från den, men den lämnar mig aldrig ifred, jag kommer förmodligen inte bli fri från varesig herr Ångest, fröken Döden eller fröken Självförakt.