Idag har jag lämnat in täcket till arbetsterapeuten, det gick fan inte att sova med täcket, jag försökte verkligen, men kvävningskänslor och panikkänslor är inget jag vill känna av när jag ska sova.

Har äntligen fått en läkartid. På onsdag, klockan 10.30. Och vad gör jag på onsdagar 10.30? Jo, har praktik!
Är visserligen i akut behov att ett läkarintyg, men för i helvete, jag har talat om ett flertal gånger för min f.d läkare och min arbetsterapeut att jag har praktik och när jag har praktik... men att få en läkartid när jag inte har praktik, var tydligen att begära för mycket... så jag får väl nöja mig med den tid jag fick, antar jag.

Lyckades trots allt att få ur mig lite av ilskan inne hos arbetsterapeuten, och hon sa att hon förstod att jag var arg, men jag tror egentligen inte att hon verkligen förstod hur jag känner mig.
Visst, jag mår inte bra, men det har jag inte gjort sedan jag var 12, och jag mår verkligen inte bättre av att hela jävla tiden bollas runt, bara för att de lite bekvämt hävdar att de inte vet var de ska placera mig, vilket i mina öron mest är lama jävla ursäkter för att slippa göra något alls.
Hon sa även till mig att jag skulle tala om för läkaren om mina sömnproblem (som om jag skulle glömma det, läkarna brukar vara duktiga på att tjata om hur jag sover...) och att jag testat både bolltäcke och kedjetäcke...

Mina drömmar dör, jag vågar inte hoppas eller drömma, för så fort jag gör det, så slutar allt bara med att det går åt helvete, så nej, jag vågar varken hoppas eller drömma längre...