This was a slap in the face. För ungefär en timme sedan, så kom jag på att jag måste ringa till psyk imorgon. Jag som hatar att ringa sådana samtal och att prata med sekreterare eller sjuksköterskor, för att försöka förklara saker och ting.
Jag klarar det inte, jag faller sönder, jag kommer börja gråta, hur ska det gå, hur ska det gå, hur ska det gå?

Att prata i telefonen har jag haft problem med sedan tolv års ålder, då ett äckel ringde till mig, jag har fortfarande ingen aning om vem fan det var eller hur fan han ens kom på tanken att ringa till mig, till mitt hem.
Sedan dess härskar paniken varenda gång telefonen ringer, eller då jag måste ringa ett samtal...

Jag önskar fortfarande att jag kunde sätta ner foten, skrika och vråla, ge mig hård hud och känslan av att kunna klara av saker och ting, utan den där känslan av att vara värdelös eller att ha paniken och ångesten flåsande i nacken.