Sitter i sängen och lyssnar på Dia Psalma, som mer eller mindre var det enda jag som fjorton-femtonåring lyssnade på. Mamma var inte direkt förtjust i den musiken, minns fortfarande att hon kallade den för självmordsmusik.
Visst, en hel del av texterna är väl inte direkt positiva, men det är inte ofta jag själv är det heller...

Just nu har jag sjunkit djupare ner i mörkret än vad jag gjort på länge. Har fortfarande inte fått mitt sjukintyg, trots att det gått fem veckor.
Min ork har tagit slut, har ingen att prata med, inget sjukintyg och ensamheten och ångesten tuggar på mig ständigt...

Men ändå ska jag låtsas som att ingenting är fel, att allt är bra, för om jag säger att det är "sådär", brukar jag mötas av ett irriterat: "Kan det aldrig vara bra?"
Då är det tydligen bättre att ljuga, för människor vill inte höra något annat än att det är "bra", trots att ångesten skriker i öronen, magen är fylld med isbitar och ögonen skriker panik.
Men nej. Allt är bra. Så jävla bra.

Vi sjunger och vi dansar en vemodsvals
Med smärtan nertryckt djupt i vår hals
Vi säger helst ingenting alls
Vi bara dansar runt i en vals