Så trött, men får som vanligt inte sova.
Iväg på praktik imorgon igen då, får se vad jag då ska hitta på... och så måste jag prata med min läkare och min jobbcoach... jag hatar att prata med folk jag inte känner...

Går i väntans tider igen, och jag är så jävla trött på att vänta. Jag känner mig undanskuffad, som en jävla pappersbit som bara slängs i papperskorgen...
Ska jag behöva vänta i över 8 månader igen, utan att idioterna inte kommer fram till något igen? Jag fylls av hånfullhet igen, över de falska jävla orden, att de ska kunna hjälpa mig... den visan har det trallats många verser på, men inte fan har jag fått någon hjälp.

Pratade lite med min mamma idag, om vad jag och min läkare pratat om förra gången jag var iväg till honom. På honom lät det som att jag använde mina "fel" (Exempel: min sociala fobi, min ångest, mitt dåliga mående...) som en ursäkt till att inte göra något. (Praktisera eller plugga, till exempel)
Och eftersom jag är extremt tjurskallig, så skulle jag minsann bevisa för läkaren att han hade fel, att jag fanemig inte alls använde mina "fel" som en ursäkt... och tadaaa, här är jag nu. Jag mår skit, men nog fan ska jag praktisera, för jag vet att om jag har något att göra (även om det bara är en liten stund), så slipper jag hela tiden tänka så förbannat mycket...