Idag skulle jag egentligen haft ett möte med min handläggare och min jobbcoach, men den sistnämnda var tydligen sjuk, så det blev ingenting av med det...
Det känns fortfarande som att så fort jag tar ett steg framåt, så får jag lika raskt gå femton kliv tillbaka.. eller som någon drar undan mattan under mina fötter så jag faller... och den här gången har jag fallit ovanligt hårt...

Är så förbannat trött på att hela tiden få lov att byta personer att prata med, det gör bara att jag inte litar på någon alls. Varför ska jag göra det? När jag väl försöker förklara, så slutar det bara med att personen i fråga som jag får förtroende för, slutar. Så det verkar inte vara någon idé att känna förtroende för någon (nu syftar jag på folk inom exempelvis psyk), för det ger mig bara en stor käftsmäll tillbaka.

Det känns mest som att så fort jag försöker förklara hur fan det står till, så känns det som att de ser på mig med en medlidsam blick och hur de mer eller mindre vill klappa mig på huvudet, ungefär som att:
"Lilla vän, du bara tror att allt är helt värdelöst, men det är det inte."
Som om jag vore fem år. Men nej, jag är inte fem, jag är faktiskt vuxen, och jag tycker att de ska behandla mig som en sådan, inte som en fullblodsidiot.
Visst, jag mår pyskiskt jävla dåligt, men det är ingen satans ursäkt för att behandla mig som om jag vore en idiot, eller en ursäkt för att de ska glömma boka läkartider, eller glömma meddela mig om att möten ställts in.
För ursäkten "Det är så rörigt på psyk, det är därför det blir som det blir" köper jag inte. För jag känner inte till något annat ställe som kan skylla på att "de har lite rörigt" för att göra ett dåligt jobb. Hade en målare (till exempel) sagt så, så hade den personen fått se sig om efter ett annat jobb jävligt snabbt. Men det är tydligen skillnad om jag är psykpatient, för då är jag tydligen inte viktig.