Familjen bristen på drömmar...

I fredags var jag och hälsade på min bror, hans sambo och min brorson. Hade mycket, mycket trevligt där. Önskar jag fick träffa dem oftare, träffar dem ju rätt sällan, eftersom de bor 10 mil bort...
 
Just nu håller jag på att bli galen, känns det som. Allt är en enda stor jävla väntan, jag börjar hata och förakta livet once again.
Väntar på beslut och utredningar... har inte gjort annat nu... är trött på att bollas runt, runt, runt.
Jag orkar inte, jag hatar livet, jag hatar att jag ständigt misslyckas... jag vill kunna må bra igen, men den känslan har jag inte haft på flera, flera, flera år, om jag ens någonsin mått helt bra? I don't remember...
 
Jag vet egentligen inte vad jag vill, jag vet inte ens hur jag ska kunna nå dit. Drömmarna dör och hoppas är farligt...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0