Idag blev det barnpassning, bakande och, precis som jag misstänkte, en jävla ångestfylld dag jag helst sluppit. Som vanligt kommer det jävla helvetet utan att informera mig, den bara slår till som en satans käftsmäll, sedan ska jag försöka hålla ihop, inte bryta ihop eller någonting sådant...
Är så jävla trött... jag är trött på denna ångest, på mitt mående som är helt fucked up, på ensamheten som äter upp mig, den har jag haft med mig i många, många år nu, och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den, egentligen...

Jag vet inte när jag började känna mig så förbannat ensam, men ensamheten har tuggit på mig sedan jag var elva år. Minst.
Så, det är lite väl mycket att kriga mot samtidigt... blodbegäret, trasigheten, ensamheten, ångesten... 

Jag försöker jaga bort ångesten genom att skriva, baka, läsa eller lyssna på musik, men ingenting hjälper, den vibrerar som elchocker genom hela kroppen, den släpper aldrig taget, den är ständigt närvarande och vägrar lämna mig ifred...

Tar det aldrig slut?