Jaha, ännu en dag då tårarna bränner bakom ögonlocken och den där enorma klumpen i halsen som envist påminner mig om hur nära gråten jag är.
Jag orkar inte, vill inte. Ingenting händer, och jag kan inte göra ett jävla dugg för att påverka det heller.

Bilen är min flyktväg, där jag kan åka iväg och få vara ifred och fundera, utan att någon kommer och tränger sig på... den blir min egna lilla bubbla... vad skulle jag göra utan den?

Jag vill ha vassa klor, ilska i blicken och morra fram orden till dem som behöver det. Men det händer inte. Ingenting blir någonsin som jag önskar.