In the end
Ännu en gång har ångesten kopplat sitt strypgrepp runt min hals. Han hånskrattar åt mig och blottar sina vita, vassa tänder, beredd att sätta dem i min strupe. Tårarna bränner i halsen på mig, jag tittar på bilden av mr K och mr L som sitter i en ram på nattduksbordet vid min säng, i hopp om att finna lite tröst, men det finns ingen tröst att få. Det enda jag finner är en skrikande tomhet inom mig, ångestens vassa klor och hånskratt åt mig.
Hoppet börjar sakta sina ännu en gång, jag vet inte i vilken gång i ordningen som det sinar, men det är inte direkt första gången det händer och förmodligen inte sista heller.
Vad jag däremot inte kan förstå är varför ångesten just nu exploderar som en handgranat i ansiktet på mig. Fast å andra sidan, jag har inte direkt funderat över det heller. Borde jag bli förvånad över att den kommer nu? Kanske, kanske inte.
Är det resultatet av ett avsked? Eller för att jag har väntat på en utredning sedan slutet av maj, men ingenting har hänt?
Jag vet inte, och orkar egentligen inte fundera heller. Men känslan av den pulserande ångesten och tårarna som kanske, men bara kanske, kommer fram är smärtsam. Jag vill känna mig stark, klara av saker, men ändå känner jag mig som en liten insekt som hur lätt som helst, när som helst, kan krossas utan minsta fundering över varför man krossade den där lilla insekten.
Eller är det kanske på grund av boken jag precis läst ut? Boken med titeln Sankta Psyko. Den handlade förvisso inte om något som jag upplevt... jag har inte varit inlåst, men det har varit nära...
Kanske är det andra minnen som gör sig påminda efter att jag läst den där boken, saker jag egentligen inte vill minnas, men som sakta och försiktigt börjar bubbla till ytan...
När jag lyssnar på techno, så är det som om ångesten pulserar i hela kroppen på mig, och jag är övertygad om att nu, precis just nu så kommer jag att slås sönder.
Det blir som våldsamma vågor, ångesten skenar i kapp med musiken...
In the end, it doesn't even matter
Hoppet börjar sakta sina ännu en gång, jag vet inte i vilken gång i ordningen som det sinar, men det är inte direkt första gången det händer och förmodligen inte sista heller.
Vad jag däremot inte kan förstå är varför ångesten just nu exploderar som en handgranat i ansiktet på mig. Fast å andra sidan, jag har inte direkt funderat över det heller. Borde jag bli förvånad över att den kommer nu? Kanske, kanske inte.
Är det resultatet av ett avsked? Eller för att jag har väntat på en utredning sedan slutet av maj, men ingenting har hänt?
Jag vet inte, och orkar egentligen inte fundera heller. Men känslan av den pulserande ångesten och tårarna som kanske, men bara kanske, kommer fram är smärtsam. Jag vill känna mig stark, klara av saker, men ändå känner jag mig som en liten insekt som hur lätt som helst, när som helst, kan krossas utan minsta fundering över varför man krossade den där lilla insekten.
Eller är det kanske på grund av boken jag precis läst ut? Boken med titeln Sankta Psyko. Den handlade förvisso inte om något som jag upplevt... jag har inte varit inlåst, men det har varit nära...
Kanske är det andra minnen som gör sig påminda efter att jag läst den där boken, saker jag egentligen inte vill minnas, men som sakta och försiktigt börjar bubbla till ytan...
När jag lyssnar på techno, så är det som om ångesten pulserar i hela kroppen på mig, och jag är övertygad om att nu, precis just nu så kommer jag att slås sönder.
Det blir som våldsamma vågor, ångesten skenar i kapp med musiken...
In the end, it doesn't even matter
Kommentarer
Trackback
