Igår fick jag hem hela min journal (ända sedan jag var nyfödd), det tog mindre än 2 månader för mig att få den, till skillnad mot psyk och HAB, som bara bråkar. Är så jävla trött på dem, jag menar, är det så jävla svårt att komma överens om vart fan jag ska utredas? Jo, uppenbarligen...
Blir så jävla förbannad över att de är så enkelspåriga (psyk vill bara att de utreder en diagnos, som jag redan blivit utredd för, och då kom de, det vill säga HAB, fram till att jag inte hade den.), de stirrar sig blinda på träden så de inte ser skogen.
Journalen var dessutom sjukt tjock, så hur jag ska lyckas orka läsa allt det, är en gåta...

Vissa delar av journalen har jag inte klarat av att läsa, som den från tiden på gymnasiet, där fick jag lov att sluta läsa, kände bara hur tårarna trillade ner för kinderna. Ingen tog mig på allvar då heller, verkar det som. Hur fan ska jag lyckas få någon att ta mig på allvar?

Det kanske är dags att vässa klorna och morra högljutt... ska jag klara det på torsdag? Jag måste klara det, annars går jag under, jag orkar inte med alla dessa jävla motgångar.

Jag kan dessutom bli väldigt irrterad på alla repotage som görs om dem som mår psykiskt dåligt. Rättelse: alla unga som mår psykiskt dåligt. Nästan alltid är de som mår psykiskt dåligt (i alla fall dem man läser om) mellan 14-18 år, ungefär.
Jaha? Men alla de som är över 18 och mår dåligt då? Räknas inte vi? Eller är det mera "Ni har haft er chans att göra något åt saken, nu är det för sent, tyvärr."
Det kanske inte alls är så, men det är banne mig så det känns.