Är något öm i kroppen, trots att det var 4 dagar sedan jag var med om min lilla olycka.

Skulle åka hem, hade inte allt för långt kvar, 7 mil kanske. Jag ska räta upp bilen... och får sladd. (Det var snorhalt, men det märkte jag inte förrän det var för sent...) Bilstackaren far över på fel sida av vägen, jag försöker häva sladden men inser att jag far med en jävla fart rakt ut i skogen (sisodär 40 meter). Airbagen löses uit och allt knakar och brakar... och sedan... tystnad...

Jag öppnar bildörren och inser att jag knappt får upp den, med tanke på att jag står bredvid en stor satans tall. En kvinna har börjat pulsa sig ner till mig och jag försöker stå på benen, vilket är nästintill omöjligt, eftersom de skakar så förbannat.

Hon hjälper mig upp på vägen och pratar med mig, jag vet inte riktigt om vad, det är en kille till där, som också pratar med mig, men jag minns inte riktigt vad de har sagt, men jag vet i alla fall att det kommer att komma en ambulans.

Jag får alltså åka ambulans 8-9 mil och så ska de röntga nacken och ryggen. Jag kände mig ungefär som Frankensteins monster, med tanke på att jag var fastspänd ÖVERALLT mer eller mindre.

Jag hade inga skador, som tur var... det enda man kunde se vad ett enormt jävla blåmärke på höger arm efter airbagen och en liten rand över vänster nyckelben efter bältet. (Vilket de på akuten frågade mig om jag hade på mig... fyra gånger)

Jag hade haft en ENORM tur, för om bilen hade åkt lite mer åt höger så hade jag brakat rakt in i en stor sten och hade jag brakat bara en halv meter åt vänster så hade jag smällt rätt in i en stor jävla tall.

Den som klarade sig sämst var min fina, fina Toyota...

Och det jag är mest glad över, det är att ingen var med mig i bilen, för då hade jag verkligen blivit knäckt. Framförallt om Oliwia hade varit med...

Men som sagt, som tur var, så var jag ensam i bilen...