Idag fick jag reda på hur mycket min lilla Toyota Starlet var värd. 12500...(Blev i och för sig "bara" 9500 när självrisken drogs av.)  trodde jag skulle svimma när jag fick reda på det. Vissa personer var helt övertygade om att jag inte skulle få mer än 5000:- för min lilla älskade Toyota.

 

Fick även reda på saker jag förmodligen skulle mått bättre av att inte veta. Fronten på bilen var väldigt intryckt och ena framhjulet var mer eller mindre helt intryckt i bilen. Så jag är väldigt tacksam över att jag klarade mig så bra som jag gjorde. De enda skadorna jag fick var ett gigantiskt blåmärke på högerarmen efter airbagen, lite blåmärken på vänster knä efter att knäna slog i instrumentbrädan och lite ont i ryggen och nacken. (Vilket jag har kollat upp samma dag/kväll, inga skador alls på rygg eller nacke.)

 

Idag blev det en ny bil, en Opel Astra från 1999. Snygg som satan är den haha. (Och den kommer förmodligen inte dra mer än vad min lilla Toyota gjorde, hurra hurra!)

Toyotan drog knappt någonting, jag har kört nästan 70 mil med den på en dag och då var det ganska mycket soppa kvar i den ändå. Jag har även kört 27 mil för någon vecka sedan och då var det mer än halv tank kvar i bilen.

 

Men det kommer vara läskigt att köra Opeln i början, eftersom den är större än Toyotan. Nåja, det är en vanesak, klarade ju av att köra mammas Mitsubishi, så det borde inte vara några problem.

Det är lite lustigt egentligen, min första bil var en Opel Kadett (från 1988) och den var OCKSÅ soppasnål och liten. Min Toyota var liten och soppasnål... båda de bilarna var röda haha... och det var 10 års "åldersskillnad" på de bilarna, Opeln var från 1988 och Toyotan var från 1998.

 

Det är även väldigt skönt att ha bil igen, jag kände mig så... hittar inget bra ord... jobbig... utan bil. Jag fick lov att be om skjuts hela tiden och jag tycker inte om det, det känns som att jag är till besvär... pappa fick till exempel lov att skjutsa oich hämta mig på sjukan, han fick skjutsa och hämta mig när jag skulle till min kontaktperson och jag fick lovv att be mamma om att få låna hennes bil.

Jag får så förbannat dåkigt samvete och mår så satans dåligt när jag får lov att be om sådant... jag vill helst klara mig själv...

Och om ni undrar varför jag inte åkte buss dit jag skulle, så är förklaringen enkel. Jag klarar inte av att åka buss, jag får sådan satans panik att jag bara vill dö.

Sist jag åkte kommunal buss var 2009 och det enda jag mumlade till min kompis som åkte med mig var: "Skjut mig, skjut mig, skjut mig!"

Men det hade förmodligen varit ännu värre om jag åkt buss ensam, nu var jag ju tack och lov inte det...