Sömnen igen...
Jag ska lyfta telefonluren och slå numret till en sekreterare, (En stor sak bara det, eftersom jag hatar prata i telefonen med folk jag inte känner.) som förhoppningsvis kommer meddela min läkare om att jag ringt, och ringa upp mig.
Då ska jag påpeka hur "bra" min medicin har fungerat (inte alls, med tanke på att jag sover lika bra som en hjort under brunsttid.), och kommer han att säga att medicinen måste tas i minst två- tre veckor innan den börjar fungera, så stryper jag någon.
Jag har inte fått sova ordentligt på flera jävla veckor, och har fått sova ännu sämre nu, efter att jag börjat med dennna medicin...
Skulle inte förvåna mig alls om det är en massa småfisk i medicinen som simmar runt i blodomloppet på mig, och att det är därför jag inte kan sova.
Låt mig få sova!
Så nu tänker jag följa mammas råd, att bara äta denna skitmedicin tills helgen är över, och ringa min läkare på måndag och tala om att skiten inte fungerar alls.
"Du kommer att sova mer eller mindre oavbrutet i tre dagar i början när du äter denna medicin, men på dag fyra så kommer du sova som du ska."
Jotack, det har jag ju märkt...
Hur jag sov, behöver jag nog inte gå igenom igen, med tanke på att jag gick igenom det i mitt förra inlägg... men om ni inte orkar gå tillbaka och läsa det, så kan jag tala om att jag får sova i sisodär 30-60 minuter innan jag vaknar igen, sedan tar det en jävla stund innan jag somnar igen, för att sedan vakna igen, ligga och vrida på mig länge, somna om... ja, ni fattar...
Men nu ska jag ta och försöka sova, så får jag se hur länge jag får göra det... -.-
Zombiemedicin
Jahapp, ny medicin igen nu då... fast sömnmedicin den här gången...
Är inte sådär jätteförtjust i att proppa i mig piller (eller rättare sagt... jag hatar att proppa i mig piller.), men eftersom min läkare lovade mig att jag skulle få sova efter att ha tagit ett, så gav jag med mig. (Han varnade däremot för en av biverkningarna, som var viktökning... och om jag ökade i vikt så skulle jag sluta med dem.)
Han varnade mig också för att jag kunde sova i sisodär 3 dar efter att ha tagit medicinen... jippie... (de pillren kan lätt kallas zombiepiller...)
Men så blev inte fallet... jag har inte fått sova mycket alls i natt... jag ser "verkligen" fram emot ikväll...
Anledningen till att jag gav med mig, är enkel: Jag kan inte sova. Jag har inte kunnat sova ordentligt sedan jag var 14 år, så då tänkte jag att: "Okej, jag förlorar inget på att prova dem..."
Nu har jag testat ett sådant där piller (natten till idag) och vad händer? Jo, det kan jag tala om... har aldrig sovit så jävla dåligt som jag gjorde inatt... jag lade mig vid 22.00 ungefär (och då hade jag tagit pillret.), somnade inte förrän vid 23.30, vaknade igen vid 00.00, somnade igen vid 1.00, vaknade igen vid 1.30... och sådär höll det på, hela jävla natten.
Hade dessutom diverse krypningar och domningar i benen (men det visste jag i och för sig om att jag skulle kunna få, det stod om det i bipackssedeln.), inte så jävla trevligt direkt...
Så nu funderar jag på vad i helvete jag ska göra för att få sova ordentligt... för jag tvivlar på att jag kommer få sova något alls... det kanske spelar in att jag bara har ätit medicinen 1 dag, men för helvete, jag har ingen lust att äta en medicin i 2-3 veckor för att skiten ska börja fungera som den ska, med en ännu mer störd sömn än vad jag redan har...
Jag hade dessutom lite svårt att bestämma mig för om jag skulle ta i tu med sömnen eller ångesten först... så jag valde sömnen, för att (förhoppningsvis) få sova ordentligt någon gång, och jag märkte hur fan det gick... men som sagt, det har ju inte precis gått lång tid, men som jag skrev tidigare, har ingen lust att vänta i 2-3 veckor för att medicinen ska börja fungera... (nu vet jag ju inte om det gäller för sömnmedicin, eller om det bara är för ångestdämpande/antidepp osv, eller om det även gäller sömnpiller...)
En liten tanke...
Jag blir så ledsen när jag ser alla dessa underbara djur, som är omhändertagna för att ingen vill ha dem, eller kan ta hand om dem.
De som har "sommarkatter"... jag blir så förbannad! Varför ens skaffa katt om ni vet med er att ni inte kan ta hand om katten när sommaren är slut? Det är både egoistiskt och fulltständigt idiotiskt.
Mr K berättade för mig (det var i slutet av maj, om jag inte minns helt fel) att de flesta katterna som bor på katthem, blir kvar där hela livet... då brast det för mig, jag började storgråta. Jag tycker så synd om djuren som blir kvar på hemmen (inte bara katterna), bara för att människorna som skulle älska dem och ta hand om dem, inte gör det...
Lite uppdateringar
Börjar bli lagom less och viljan att ge upp finns ständigt närvarande... jag menar, vad fan, de kan minsann kolla upp blodplättarna och mitt hjärta (japp, det är lite "småkrångel" med det också... har blåsljud, men det har jag haft ända sedan jag föddes...)
De är väldigt duktiga på att kolla upp sådant som syns, men det som inte syns, det verkar inte finnas.
För att få hjälp så måste man kunna riva i, men det vet jag att jag inte kan, så hur fan ska jag göra?
Jag har haft 15 olika läkare sedan jag blev sjukskriven, och jag tror nog jag fått minst lika många diagnoser som jag haft läkare (Nej, inte samma diagnoser, de har bytt efter hand.)
Som sagt, vill bara veta vad fan det är för fel på mig, så jag kan få hjälp... men då måste man ju (som jag skrivit tidigare) orka riva i, vilket inte jag gör...
Har även skaffat ännu en tatuering, min tredje... den sitter på vänster skuldra, och kommer väl slänga upp en bild i bloggen, dock inte just nu, är för trött...
Blodprover och telefoner...
Har tagit blodprov idag också, eftersom jag fick brev i förra veckan om att värdet på mina blodplättar(?) var något lågt...
Så, det tog jag om idag... och det gick väl bra, antar jag...
Verkar som det är alla möjliga fel på mig nu, det är ditt och det är datt... blir egentligen något trött på alla diagnoser och fan vet allt...
Fast å andra sidan så vill jag ju faktiskt veta vad fan det är för "fel" på mig...
Ska försöka ringa samtal imorgon, får väl se hur det går, eftersom jag hatar att prata i telefon med folk jag inte känner... får ångest av att ringa samtal... de enda jag klarar av att ringa är till 3 personer (ungefär...) annars känner jag mig bara ivägen eller till besvär...
Fast det gäller väl egentligen inte bara samtal...
Usch, nu blev det ett... tråkigt inlägg, men... så kan det vara ibland...
Klippkort?
Läkaren jag hade igår var i alla fall den bästa jag haft av alla de där 15. (Och det säger en hel del...) Han försökte verkligen förstå, och jag slapp det där jävla skiten jag har märkt av många läkare, nämligen att de vill att mötet ska avklaras så fort som möjligt, de verkar verkligen vilja köra ut en ifrån rummet... helst innan du ens klivit in i det... och då undrar jag, som alltid när jag får sådana läkare, varför i helvete de ens sökte sig till psykvården. Tjänar du verkligen så bra som stafettläkare? Eller vill de försöka sätta rekord? Ungefär som: "Ja, jag hann med 34 patienter idag, hur många hann du med?"
Det är kanske inte så, men ibland undrar jag...
