Pratade med mamma för en stund sedan, hon hade varit ut och testat att starta min bil. (Den står för tillfället hos mina föräldrar...) Det gick utan problem.

(Som om min Toyota var den mest välstädade bilen... njae, inte direkt... men... den var i alla fall inte så ostädad haha.)

Fick även reda på en sak om bilen...

"Noooooo!" ylade jag.

Hur kan en bil från 1999 INTE ha CD-spelare?! Fast i och för sig... vet inte när det blev standard med CD-spelare i bilar... min gamla Opel hade det inte, fast det är ju inte så konstigt eftersom den var från 1988, men det gick bra ändå, FM-sändare är bra grejer haha.

 

Och idag ska jag iväg och kolla på när min yngsta brorson spelar innebandy. Får hoppas att det går bra :)

 

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/1904250/?claim=5j9eftqy7fh">Följ min blogg med Bloglovin</a>

Idag fick jag reda på hur mycket min lilla Toyota Starlet var värd. 12500...(Blev i och för sig "bara" 9500 när självrisken drogs av.)  trodde jag skulle svimma när jag fick reda på det. Vissa personer var helt övertygade om att jag inte skulle få mer än 5000:- för min lilla älskade Toyota.

 

Fick även reda på saker jag förmodligen skulle mått bättre av att inte veta. Fronten på bilen var väldigt intryckt och ena framhjulet var mer eller mindre helt intryckt i bilen. Så jag är väldigt tacksam över att jag klarade mig så bra som jag gjorde. De enda skadorna jag fick var ett gigantiskt blåmärke på högerarmen efter airbagen, lite blåmärken på vänster knä efter att knäna slog i instrumentbrädan och lite ont i ryggen och nacken. (Vilket jag har kollat upp samma dag/kväll, inga skador alls på rygg eller nacke.)

 

Idag blev det en ny bil, en Opel Astra från 1999. Snygg som satan är den haha. (Och den kommer förmodligen inte dra mer än vad min lilla Toyota gjorde, hurra hurra!)

Toyotan drog knappt någonting, jag har kört nästan 70 mil med den på en dag och då var det ganska mycket soppa kvar i den ändå. Jag har även kört 27 mil för någon vecka sedan och då var det mer än halv tank kvar i bilen.

 

Men det kommer vara läskigt att köra Opeln i början, eftersom den är större än Toyotan. Nåja, det är en vanesak, klarade ju av att köra mammas Mitsubishi, så det borde inte vara några problem.

Det är lite lustigt egentligen, min första bil var en Opel Kadett (från 1988) och den var OCKSÅ soppasnål och liten. Min Toyota var liten och soppasnål... båda de bilarna var röda haha... och det var 10 års "åldersskillnad" på de bilarna, Opeln var från 1988 och Toyotan var från 1998.

 

Det är även väldigt skönt att ha bil igen, jag kände mig så... hittar inget bra ord... jobbig... utan bil. Jag fick lov att be om skjuts hela tiden och jag tycker inte om det, det känns som att jag är till besvär... pappa fick till exempel lov att skjutsa oich hämta mig på sjukan, han fick skjutsa och hämta mig när jag skulle till min kontaktperson och jag fick lovv att be mamma om att få låna hennes bil.

Jag får så förbannat dåkigt samvete och mår så satans dåligt när jag får lov att be om sådant... jag vill helst klara mig själv...

Och om ni undrar varför jag inte åkte buss dit jag skulle, så är förklaringen enkel. Jag klarar inte av att åka buss, jag får sådan satans panik att jag bara vill dö.

Sist jag åkte kommunal buss var 2009 och det enda jag mumlade till min kompis som åkte med mig var: "Skjut mig, skjut mig, skjut mig!"

Men det hade förmodligen varit ännu värre om jag åkt buss ensam, nu var jag ju tack och lov inte det...

Igår hämtade jag ut min nya telefon. Jag kulle stoppa in mitt SIMkort i telefonen och trodde det skulle funka finfint... vilket det verkligen INTE gjorde.Jag insåg att jag behövde ett microSIMkort, vilket jag inte har. Skulle då beställa ett nytt kort, vilket gick åt helvete. Det enda svar jag fick var "Ett fel har inträffat, försökt igen senare." Efter att ha krånglat en timme var jag beredd att slänga ut både dator och min gamla mobil, eftersom jag även försökte beställa ett microSIM via mobilen.

Tillslut gav jag upp, otroligt nog, trots att jag är så satans envis.

 

En annan sak som hände igår... jag och chefen höll på att diskutera min lilla olycka. Vi snackade om halkan och efter ett tag säger chefen:

"Var det inre så att vi hörde på radion om minst trafiksäkra bilar?"

Fixk låna mammas bil igår, eftersom jag inte har någon för tillfället. Satan vad den bilen är pigg! Du känner direkt när bilen ökar farten, du trycks mer eller mindre bakåt i sätet och sitter klistrad i det, haha.

Jag skulle köra igenom en rondell och jag morrar, när jag ser en lastbil:

Vad händer? Jo, jag får lov att tvärnita, eftersom personen i lastbilen kör rakt ut. Jag tutar åt token och blir lagom irriterad, eftersom de som INTE är inne i rondellen har väjningsplikt, men bra många lastbilschaffisar struntar i det. Jag vet inte hur många gånger jag har fått lov att tvärnita eftersom de bara kör rakt ut. Vad tror de egentligen? Att störst går först eller?

Är något öm i kroppen, trots att det var 4 dagar sedan jag var med om min lilla olycka.

Skulle åka hem, hade inte allt för långt kvar, 7 mil kanske. Jag ska räta upp bilen... och får sladd. (Det var snorhalt, men det märkte jag inte förrän det var för sent...) Bilstackaren far över på fel sida av vägen, jag försöker häva sladden men inser att jag far med en jävla fart rakt ut i skogen (sisodär 40 meter). Airbagen löses uit och allt knakar och brakar... och sedan... tystnad...

Jag öppnar bildörren och inser att jag knappt får upp den, med tanke på att jag står bredvid en stor satans tall. En kvinna har börjat pulsa sig ner till mig och jag försöker stå på benen, vilket är nästintill omöjligt, eftersom de skakar så förbannat.

Hon hjälper mig upp på vägen och pratar med mig, jag vet inte riktigt om vad, det är en kille till där, som också pratar med mig, men jag minns inte riktigt vad de har sagt, men jag vet i alla fall att det kommer att komma en ambulans.

Jag får alltså åka ambulans 8-9 mil och så ska de röntga nacken och ryggen. Jag kände mig ungefär som Frankensteins monster, med tanke på att jag var fastspänd ÖVERALLT mer eller mindre.

Jag hade inga skador, som tur var... det enda man kunde se vad ett enormt jävla blåmärke på höger arm efter airbagen och en liten rand över vänster nyckelben efter bältet. (Vilket de på akuten frågade mig om jag hade på mig... fyra gånger)

Jag hade haft en ENORM tur, för om bilen hade åkt lite mer åt höger så hade jag brakat rakt in i en stor sten och hade jag brakat bara en halv meter åt vänster så hade jag smällt rätt in i en stor jävla tall.

Den som klarade sig sämst var min fina, fina Toyota...

Och det jag är mest glad över, det är att ingen var med mig i bilen, för då hade jag verkligen blivit knäckt. Framförallt om Oliwia hade varit med...

Men som sagt, som tur var, så var jag ensam i bilen...

 

 

 

För någon vecka sedan var det någon som undrade om jag har ADHD. Jag svarade "Nej" och då fick jag svaret (Eller frågan, snarare): "Ok, så du är normal?"

Det har fått mig att fundera en hel del, vad menar den här personen med "normal"? Finns det något som är normalt? 

Det finns förmodligen många hustru-/mansmisshandlare som anser att det är helt OK att ge frun/mannen stryk bara för att de gjort något "fel".

Det finns personer som tycker det är helt normalt att pröjsa 50.000:- för en väska, vilket jag tycker är helt vansinnigt. (Visst, förra exemplet är också helt vansinnigt.)

 

Och egentligen, det här med diagnoser... det diagnostiseras hej vilt nu för tiden (Det är förvisso bara min uppfattning, så har jag fel, well, då är det så), så egentligen kanske det är normalt att ha en diagnos?

 

Vad jag försöker säga är, det som är normalt för mig kan vara helt onormalt för någon annan, det ligger ju helt i betraktarens/personens ögon.

Länge sedan jag skrev här nu... vet inte riktigt varför, det känns som mitt liv står på PAUS, det händer ingenting.

 

Musiken håller mig uppe, men annars... hur ska jag lösa detta? Jag vet inte... och just nu orkar jag inte fundera på det heller.

 

Har fixat 2 nya tröjor och en ny gaddning... men jag känner ändå ingenting...

 

För en vecka sedan, ungefär, så skulle jag och mr K göra blåbärspaj, och då tog vi en form med löstagbar botten, eftersom gången innan vi gjorde paj, så tog vi formen jag fick av mrs A och mr S, och då fick vi lov att göra dubbel sats, och pajsmeten täckte ändå inte formen.

Så, hur som helst, vi tog en form med löstagbar botten istället, gjorde pajdegen och hällde i blåbär i botten, lade över pajdegen och ställde i den i ugngen.

Det slutade inget vidare... det droppade saft från blåbären i hela ugnen... men vi fick ren ugnen tillslut, och pajen smakade bra ändå (även om det mest var pajdeg istället för bär...)

De senaste två dagarna har jag suttit och lyssnat på gammal musik och bara velat grina. Har mått så förbannat dåligt och fått minnesbilder från förr, vilket jag egentligen inte vill ha, jag känner bara samma ensamhet, ångest och kassa mående, precis som jag gjorde då.

Fick även en "trevlig" hallucination igår. Kollade ut genom fönstret och trodde att hela jävla asfalten var full med snö, och då blev jag superirriterad, eftersom det skulle innebära att jag skulle få lov att skotta snö på praktiken. (Jag klagar egentligen inte över det, för då har jag något att göra)

Men som tur var, så hade jag sett fel... det var inte snö, utan asfalten, som jag var helt övertygad om var snö... läskigt läskigt...

 

Just nu vill jag... skriva, skriva, skriva och fanemig bort, bort, bort... Men hur ska jag göra, och lyckas med det? Jag vill inte tänka för mycket, jag får bara ångest... just nu slår den till som en jävla käftsmäll, och jag ligger där och vill bara grina...

Förra veckan kom det en hel hög med bussgods till praktiken. Det visade sig att de olika paketen (sammanlagt 5 stycken) skulle till varenda skola i hela kommunen.

Och till min stora fasa så skulle jag självklart få lov att leverera ett av paketen till min gamla högstadieskola. Fick panik bara av tanken på att få lov att kliva in i den...

Hur som helst, jag levererade de paketen jag hann med, och bar sedan in resten av paketen i butiken igen. Dagen efter hade jag panik igen, eftersom jag insåg att jag nu skulle få lov att jag skulle få lov att leverera paketet till min gamla högstadieskola... som jag inte satt min fot i på 10 år.

Hur som helst, jag kom till praktiken, och var redo att leverera paketen... men som tur var, så behövde jag bara leverera ett paket, eftersom chefen redan leverat de andra paketen. Hurra!

 

Och idag bar det iväg till veterinären med Oliwia. Hon blev chipmärkt och vaccinerad, så nu är jag lite lugnare, i fall hon skulle smita ut från lägenheten igen...

Hon var hur duktig som helst, gick snällt ut ur transportburen och verkade väldigt nyfiken på sin omgivning. Hon sa inte ett ljud när hon blev chipmärkt och vaccinerad, var helt tyst och lugn. Jätteduktig!

Just nu far hon runt i lägenheten och jagar sin favoritleksak, en liten boll med fjädrar... :)

 

Förra lördagen åkte jag och mamma iväg och hämtade Oliwia, min  nya familjemedlem... en jättesöt liten katt. Hon tyckte inte om att åka bil, hon jamade hela vägen, förutom när bilen stod stilla, då var hon tyst

När vi kom hem, så gick hon faktiskt nästan direkt ut ur buren. Hon låg i mitt knä ett bra tag, men sedan kröp hon in under soffan, och stannade där i ett halvt dygn. (Jag hittade henne inte först, när hon låg under soffan, blev livrädd)

Igår kväll var det dags igen. Jag gick ut för att slänga soporna, och när jag kom tillbaka så var Oliwia inte där, ingenstans i lägenheten.

Så jag gick ut för att titta efter  henne, och mycket riktigt, hon hade lyckats smita ut... herrejävlar vad rädd jag blev, men jag fick i alla fall tag i henne, sedan gick jag in. (Tur att hon  hade sitt halsband med pinglan på, annars hade jag nog inte hört henne)

 

Just nu känns det som att jag har gröt i hela huvudet... allt är bara en enda jävla soppa. Jag har varit till HAB idag. De frågade vad jag ville ha hjälp med och... mer eller mindre vad jag ville göra, längre fram... Jag älskar djur, jag vill jobba med djur, jag vet bara inte hur, jag måste få ro i själen, men det vet jag inte heller hur det ska gå till.

Hade sådan satans ångest halva dagen, och var rätt irriterad innan jag kom till HAB, jag har rätt svårt att lita på dem... måste jag det? Eller måste jag inte? Så jävla förvirrande.

 

 

Om några veckor är det dags... då får jag tillökning... längtar tills dess... men samtidigt biter ångesten i mig, den lämnar mig inte ifred...

 

Idag blir det praktik... eftersom jag var ledig förra onsdagen...

Har varit extremt trött ofta... Kanske beror på att jag inte får sova ordentligt...

Har även den ständigt återkommande ångesten och självföraktet som jag inte vet var jag ska göra av. Jag känner mig så liten och underlägsen...

Massor av saker jag måste göraidag, är så trött... Är ständigt trött och har ständig ångest... men det syns inte. Ingenting syns, om man inte tittar noga. Men det är väl lättare att se det man vill se...

 

Idag är jag verkligen stendöd... har varit ute på vift hela dagen... först bakade jag, mamma och mr L lussekatter, som jag fick passa så de inte blev brända... sedan lämnade vi mr L några timmar senare. Jag har även packat ner mina två xboxar så att jag har dem här... sedan kom min bror med familj och hälsade på... jag känner míg helt slut, som en urvriden disktrasa... borde väl sova snart, om jag kan...