Så satans trött, som vanligt. Hatar att jag inte får sova, och ingen läkare lyssnar ju för fan på vad jag säger. Inte min handläggare eller jobbcoach heller.
Saknar miss K, hon fick i alla fall saker att hända, och höll inte på och pressa och stressa mig, som den jobbcoach jag har nu, gör. Min nuvarande vill ju att jag ska lägga till en dag till (Jag fick "fundera på saken"), men jag vet att jag inte kommer palla det, för varenda jävla onsdag är det samma sak, jag är helt död när jag kommer hem.
Dessutom så får jag ju noll i lön, eftersom det bara är en praktik, och nästa gång jag träffar min jobbcoach så ska jag fan fråga henne om hon skulle kunna tänka sig att jobba 16 timmar i veckan gratis. Svaret kommer garanterat bli ett nej, och då kommer jag lätt fråga henne om varför jag i så fall ska jobba gratis, 16 timmar i veckan.
Jobbar ju gratis nu också, chefen behöver ju inte betala mig en krona. Och nej, jag är inte arg på honom, det är ju knappast något han kan göra åt saken...
Men jag hatar när jobbcoachen tjatar på mig och stressar mig, då får jag bara panik och mår dåligt... miss K stressade mig aldrig, utan när jag sa att jag "bara var på praktiken 12timmar i veckan", så tyckte hon att det var jättebra, eftersom jag börjad med 6timmar i veckan...

Jahapp, möte idag alltså, med min handläggare + min jobbcoach. Den sistnämda började tjata om jag ville lägga till 1 dag på praktiken. Visst, jag trivs å ena sidan, men å andra sidan, jag får inte betalt för det... jag känner ingen som skulle jobba 12 timmar/vecka gratis (eller 16, om jag nu lägger till 1 dag). Så... lite... frustrerad... också...

Är även förbannad, trött och mår apa för tillfället. Fick redna på att min remiss från HAB (väntar fortfarande på utredning från dem, har väntat i snart ett helt jävla år på skiten) är uppe på chefsnivå, de håller på och bråkar om skiten fortfarande, om jag ska tillhöra HAB eller psyk. HAB anser att jag är ett "avslutat ärende" och vill bolla tillbaka mig till psyk, medan psyk vill ha mig till HAB.
Vilket innebär att jag hamnar mellan stolarna. Som vanligt.
Vad trevligt det är att må dåligt, jag känner mig verkligen värd enormt mycket. Ungefär lika mycket som smutsen under mina Dr Martens. Jävla as, är det så förbannat svårt att enas?
Ja uppenbarligen, för då måste de ju lägga ner tid och pengar, vilket absolut inte verkar gå.
Så då får jag och alla jag tycker om, lida för det. Det är nog fanemig dags att sätta ner foten, för jag orkar fan inte ha det så här... snart ger jag upp, jag orkar inte resa mig hur många gånger som helst, efter alla jävla käftsmällar.

Idag skulle jag egentligen haft ett möte med min handläggare och min jobbcoach, men den sistnämnda var tydligen sjuk, så det blev ingenting av med det...
Det känns fortfarande som att så fort jag tar ett steg framåt, så får jag lika raskt gå femton kliv tillbaka.. eller som någon drar undan mattan under mina fötter så jag faller... och den här gången har jag fallit ovanligt hårt...

Är så förbannat trött på att hela tiden få lov att byta personer att prata med, det gör bara att jag inte litar på någon alls. Varför ska jag göra det? När jag väl försöker förklara, så slutar det bara med att personen i fråga som jag får förtroende för, slutar. Så det verkar inte vara någon idé att känna förtroende för någon (nu syftar jag på folk inom exempelvis psyk), för det ger mig bara en stor käftsmäll tillbaka.

Det känns mest som att så fort jag försöker förklara hur fan det står till, så känns det som att de ser på mig med en medlidsam blick och hur de mer eller mindre vill klappa mig på huvudet, ungefär som att:
"Lilla vän, du bara tror att allt är helt värdelöst, men det är det inte."
Som om jag vore fem år. Men nej, jag är inte fem, jag är faktiskt vuxen, och jag tycker att de ska behandla mig som en sådan, inte som en fullblodsidiot.
Visst, jag mår pyskiskt jävla dåligt, men det är ingen satans ursäkt för att behandla mig som om jag vore en idiot, eller en ursäkt för att de ska glömma boka läkartider, eller glömma meddela mig om att möten ställts in.
För ursäkten "Det är så rörigt på psyk, det är därför det blir som det blir" köper jag inte. För jag känner inte till något annat ställe som kan skylla på att "de har lite rörigt" för att göra ett dåligt jobb. Hade en målare (till exempel) sagt så, så hade den personen fått se sig om efter ett annat jobb jävligt snabbt. Men det är tydligen skillnad om jag är psykpatient, för då är jag tydligen inte viktig.

Just när jag trodde att allt skulle bli bättre, så inser jag hur jävla fel jag hade... så fort jag tar ett litet steg framåt, så får jag ta femton jättekliv bakåt.
Satt och läste innan praktiken, då jag får ett SMS av min jobbcoach, som talar om att "unga till arbete" läggs ner/läggs på is.
Vilket innebär, att jag kommer få en ny jobbcoach. En som jag inte ens tycker om. Varför i helvete ska jag hela tiden få lov att anpassa mig till nya människor? Nya läkare, nya "samtalspersoner", nya jobbcoacher...
Så fort jag får någon som jag tycker om, nej nej, då ska vi genast byta ut den personen!
Jag är helt jävla knäckt och inser att jag inte kan sjunka så mycket djupare än såhär...

Liten "glad" nyhet... fick nya skosnören till mina skor, så nu är de ännu snyggare än innan...

Hade möte med min jobbcoach och min handläggare idag, var lite jobbigt... de höll inte riktigt med mig när jag sa att jag tycker att de som är psykpatienter inte är värda ett jävla dugg. Det är i alla fall så jag känner det, eftersom jag blir behandlad som trash... och då blir jag ju så förbannat motiverad till att lita på deras ord.
Nej, skulle inte tro det.
Det känns verkligen som att "Nej, du är bara psykpatient, varför ska vi hjälpa dig?"
Jag har väl lika mycket rätt till vård, stöd och hjälp som någon som råkat ut för en olycka eller misshandel, till exempel. Men uppenbarligen är det inte så.

Ska ha ett möte igen omen vecka, ungefär, då vi ska prata om aktivitetsersättning... och det kommer ta ett jävla tag det också... men, jag är van att vänta... har fortfarande inte hört ett jävla pip från HAB än, och det är nu snart 11 månader som det skickades iväg en remiss...

Hade praktik idag, har mått apa hela dagen, vet dock inte varför...
Var helt slut, så jag slocknade(!) på soffan klockan halv tio i morse... hade även lite halvpanik eftersom jag trodde jag skulle träffa min skötare idag klockan 10.00, men som tur var så var det imorgon, inte idag.

Har ständig ångest och inser att jag egentligen borde ge fan i vissa saker... men har lite svårt att låta bli ibland, tyvärr...

Så satans svag, ständigt trött och mår ständigt dåligt... why oh why...

Just nu har jag ett ton grus i ögonen, känns det som... vet inte riktigt varför dock...
Mår inte så bra (ovanligt...), har ständigt dåligt samvete och mår allmänt värdo. Känns som jag är skyldig till en massa saker jag egentligen inte kan rå för... jag önskar att jag hade en hårddisk, som jag kunde markera allt skit (t ex ångesten, dåliga måendet, självhatet osv) och dra till papperskorgen, för att sedan trycka på den stora knappen DELETE... det skulle vara hur bra som helst, då skulle jag ju slippa skiten...
Jag vill inte ha det så här längre...

Igår var jag iväg till min skötare/vård- och stödsamordnare, och jag tycker redan illa om personen i fråga, fast jag bara träffat denna person 1 gång.
För det första, jag skulle vara där klockan 13.00, jag fick vänta 15 minuter innan denna person ens behagade att dyka upp. Jävligt förtroendeingivande, får jag ju lov att säga.
Denna person fick jag träffa i 15 minuter, innan denna person ansåg att vi skulle boka en ny tid, då denna person skulle göra en ny vårdplan.
Sedan när får en skötare göra en sådan sak? De har väl för faen inga befogenheter?! Det är väl ändå läkaren som gör en vårdplan? Eller har jag fel?
Och vilken läkare skulle i så fall göra denna vårdplan? Jag har ju, som bekant, haft 16 olika läkare, som alla ställer olika diagnoser.
Hur ska jag kunna känna förtroende när jag ständigt bollas runt och ständigt får nya människor omkring mig, som jag (en självklarhet i deras ögon) ska känna förtroende för och tala om precis hur jag känner det och precis hur jag mår.
Men nej, de dagarna är förbi, mitt förtroende är krossat och jag hatar varenda minut i det där förbannade väntrummet på psyk, lika mycket som jag hatar varenda minut av de minuter jag tillbringar tillsammans med läkare eller vårdare.

Det enda som är någorlunda positivt är att jag fick komma iväg till min jobbcoach idag. Den personen litar jag på till viss del, i alla fall. Kan kanske bero på att den här personen inte har ett skit med psyk att göra.
Min jobbcoach har fixat så ett möte med mig, min jobbcoach, en läkare (som inte känner mig alls, skulle jag tro) och en person till blir av, förmodligen i slutet av april...

Jahapp, så var den här praktikveckan över... är just nu trött som satan, har kollat på ett Law and order, som slutade för en halvtimme sedan...
Känns som att jag ar gjort hur mycket som helst, och samtidigt som jag inte gjort ett dugg...
Imorgon ska jag på det där förbannade mötet, som jag inte har en aning om vad det ska handla om, och sådant hatar jag. Upplys mig, snälla! Jag hatar att bli behandlad som en jävla barnunge... "Näe, vi behöver inte informera om vad detta ska handla om, det är helt meningslöst."
Som om jag vore totalt missanpassad... well, det kanske jag är, en aning, men... ändå.

Är så jävla trött på att ständigt känna mig misslyckad, att ständigt jämföra mig med andra, att ständigt hata mig själv och mitt jävla "liv", som egentligen inte är något liv...

Nu ger jag upp för dagen, god natt.

Just nu är jag på väldigt dåligt humör, är dock osäker på varför... men några anledningar finns det väl, som till exempel:
1. Min laptop låter illa som fan, vilket driver mig till vansinne (Svaret på er fråga är: Ja, jag stänger locket på nätterna, och då är den tyst, som tur är.)
2. Jag skulle ta upp något som jag tappat på golvet i badrummet, och slår skallen rätt i kanten på tvättstället.
3. Jag ska öppna dörren till duschen, fanstyget åker upp för mycket så en hängare går i golvet och en miljon smycken som hänger på den, ramlar självklart rätt ner i golvet.
4. Min TV är helt jävla dum i huvudet och slår av och på sig titt som tätt, vilket inte heller direkt får mitt humör att stiga.

Kan väl säga att det enda pluset var att min käre bror ringde och frågade hur det gick att passa huset, han frågade hur det gick att elda, till exempel. Mitt svar:
"Det går bra, jag har ju tändvätska!"
Hade jag inte haft det, så hade det inte gått lika bra att få fart på elden...

Nu ger jag upp, jag ska bara kolla om jag låst dörren, sedan ska jag sova, och invänta morgondagen, då jag ska försöka göra muffins efter praktiken, tänkte jag.

Jaha, ska försöka sova strax, ser väl egentligen inte fram emot det, är paranoid som satan och tvången smyger sig på.
"Har jag låst dörren? Är alla lampor släckta? Har jag blåst ut ljusen? Har jag stängt av TV:n? Är plattorna avstängda?"
Jag hatar dessa jävla tvång, jag hatar min ångest och jag börjar hata hela livet. Igen.
Nu börjar jag bli sådär negativ. Igen.
Men jag orkar inte hålla skenet uppe och låtsas allt allt är bra, när det egentligen inte är det.

Ska på möte på torsdag. Till en skötare. Vad är det för jävla skötare? Det låter som om jag vore en hund eller häst... och som vanligt, ingen förvarning på att jag ska få träffa någon ny.
Nej, nej, varför det? Jag är ju bara en psykpatient, så då behövs inga förvarningar, uppenbarligen.

Imorgon är det färst dags för praktik igen, sedan ska jag iväg till min jobbcoach... jag undrar hur det ska gå, egentligen... ska ta med sjukintyget och visa för henne, så hon får se vad läkaren har skrivit. Visst, är ju inte mycket hon kan göra åt saken, men ska försöka förklara för henne hur jag ser på saken...

Lyssnar på Marilyn Manson och vill bara skrika ut mitt glödande självhat, skrika ut all min ångest som egentligen inte får plats i världen, det känns som jag är alldeles för... jag vet egentligen inte vad... krävande? Svag? Liten? Ynklig?
Jag önskar att jag kunde vara som mina älskade syskon, som mår bra och klarar av världen, vilket jag inte gör. Jag tycker inte om världen och klarar inte av livet...

Nya vänner? Nya människor? Hur gör man för att skaffa det förstnämnda? Ge mig det, jag ber... hoppas vågar jag inte, hoppets brinnande låga är på väg att brinna ut...
Jag begär egentligen inte mycket... jag vill veta vad fan det är för fel på mig, jag skulle vilja ha en egen lägenhet, ett jobb och sist men inte minst, antingen en liten kisse eller en hund, det är allt jag begär, men det verkar vara alldeles för mycket begärt...

Idag har jag inte gjort så mycket, känns det som, men samtidigt så känns det som att jag har gjort en hel del... Har bakat, kollat på kläder, varit iväg för att fixa tandtråd och en pärm och även hunnit med att baka en tigerkaka. Okej, det sista tog inte direkt på krafterna, är ju inte direkt hjärnkirurgi att fixa en tigerkaka... ska fixa en till imorgon...
Har även svurit ve och förbannelse över sjukintyget jag fick idag... tycker inte att läkaren kan skriva det h*n skrev, eftersom personen i fråga bara hummade... h*n tog även bort en diagnos men lät en annan vara kvar. Men som sagt, får ju för fan lika många diagnoser som läkare...

Just nu vill jag slå sönder hela världen. Inget sjukintyg, praktiken gick helt åt helvete eftersom hållarna till hyllorna som jag skulle måla, hela jävla tiden åkte i backen, ångesten stryper mig och jag blir ständigt osams med dem jag tycker mest om.
Mitt humör liknar en osäkrad handgranat, jag exploderar i vilket ögonblick som helst, helt utan förvarning och helt utan anledning. Men enligt många läkare jag snackat med så är detta "helt normalt".
Helt normalt? My ass att det är! Att börja storgråta för ingenting, att bli vansinnigt arg och önskar att man kunde slå sönder hela världen, att ständigt växla mellan olika lägen i humöret... normalt? Nej, inte direkt...

Jag hatar livet och att jag ständigt misslyckas. Kan ingenting gå bra någon gång? Jag vill inte känna så här, jag vill inte skrika ut all min ilska, all min ångest, allt mitt självhat och alla tårar till dem jag älskar allra, allra mest, jag vill göra det till dem som förtjänar det, men nej, jag blir då som en liten mask och min mun blir igensydd...

Jaha, ännu en läkare som jag bara känner förakt för. När jag påpekade att jag hade noll förtroende för psyk och läkarna, så var h*n inte sen att försvara min förra läkare, den personen hade ju slutat.
Jaha? Men varför ljög min förre läkare? Det fick jag inget svar på.
Det enda läkaren jag pratade med idag babblade om var KBT och sömnterapi (om jag minns rätt att det kallades så), men jag känner mig jävligt skeptisk, tycker mest det är jävligt mycket snack och jävligt lite verkstad.
HABmöte ska hållas imorgon, det talade min läkare som jag hade idag om, men det visste jag redan.
"Då får du reda på hur det blir och hur de ska göra."
"Det tror jag när jag ser det!" svarade jag med ilska och sorg i rösten.

Jag påpekade även att jag äter Atarax för min sömn (det var därför läkaren började snacka om sömnterapi... som om jag behöver mer jävla snack...) och talade om att den inte hjälper, så frågade h*n på ett sätt som jag tyckte lät rätt hånfullt:
"Varför äter du den då?"
Ja, varför tror du?! Kanske för att jag då eventuellt får lite sömn!
Det sista läkaren kläcker ur sig innan jag går är:
"Ska jag skriva ut mer Atarax åt dig?"
För några minuter sedan verkade jag ju vara en idiot, eftersom jag åt en medicin som inte fungerar, så jag tackade nej, eftersom jag har 1 recept kvar på medicinen...

Jag vill bara gråta, tårarna trillar och jag hatar att jag är så jävla svag, som inte kan slå näven i bordet och skrika ut all min ilska och min frustration...

Imorgon är det alltså dags, om ungefär 12 timmar ska jag iväg till läkare nummer 16. Hur ska det gå? Ska jag klara av att fräsa ifrån, eller kommer det sluta som vanligt, med att jag lägger mig platt? Jag vill inte, snälla, låt mig för en gångs skull få fräsa ifrån och tala om hur fan det egentligen är, utan att skygglapparna sätts på läkarens ögon.

Vad läkarna verkligen inte verkar förstå är hur jävla jobbigt det är med mina humörsvängningar. Det är klart att de inte behöver säga eller göra något åt dem, det är ju inte de som drabbas, utan det är min familj som drabbas, dem jag älskar mest av allt.
Jag vill ge dem vänliga ord, inte sådana som jag fräser fram, jag vill slippa låta dem höra min frustration, jag vill att de som verkligen förtjänar min frustration får den! Så tills imorgon måste jag vässa klorna och lyckas skrika fram orden och min frustration... hur ska det gå, hur ska det gå? Kommer det kännas som att tungan är bortklippt, ännu en gång?

Hur ska jag egentligen göra? Jag känner mig ensam och orkelös, min hjärna är bara mos och känslan av att vara värdelös slår mig ständigt i ansiktet.
Inte ens tårarna kommer fram längre, varför inte det?

Ensamheten dansar bredvid mig och hånskrattar, den vet att jag är ensam, alltid ensam. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur ensamheten, eller om det ens går.
Hur blir jag av med ensamheten? Går det överhuvudtaget? Går det att bli av med ångesten, kan jag någonsin känna att jag verkligen, på fullaste allvar är lycklig och tycker om livet, utan att ha herr Ångest, fröken Döden, fröken Självförakt och ensamheten med mig vart jag än går?
Jag har börjat tvivla, ännu en gång har det hänt. Tvivlet har satt sina klor i mig, och vägrar även det, att släppa taget.
Jag vill ha hjälp, men för att få hjälp, så måste man gapa och skrika och sätta ner foten. Allt det som jag är värdelös på.

Jag känner mig så skyldig, som att allt är mitt fel, att jag inte klarar av att vara ångestfri och att slippa att må dåligt. Jag vill be hela min älskade familj om ursäkt, även om de förmodligen inte tycker att jag har gjort något fel, men ändå, ändå vill jag be om ursäkt för något jag inte kan rå för.
Det känns som att min olycka smittar av sig, som att jag ska smitta av mig om jag mot förmodan skulle tala om hur jag egentligen mår.
Jag vill inte oroa dem, jag vill inte skada dem... men det känns som jag gör det ändå, oavsett hur jag än gör...

Idag har jag lämnat in täcket till arbetsterapeuten, det gick fan inte att sova med täcket, jag försökte verkligen, men kvävningskänslor och panikkänslor är inget jag vill känna av när jag ska sova.

Har äntligen fått en läkartid. På onsdag, klockan 10.30. Och vad gör jag på onsdagar 10.30? Jo, har praktik!
Är visserligen i akut behov att ett läkarintyg, men för i helvete, jag har talat om ett flertal gånger för min f.d läkare och min arbetsterapeut att jag har praktik och när jag har praktik... men att få en läkartid när jag inte har praktik, var tydligen att begära för mycket... så jag får väl nöja mig med den tid jag fick, antar jag.

Lyckades trots allt att få ur mig lite av ilskan inne hos arbetsterapeuten, och hon sa att hon förstod att jag var arg, men jag tror egentligen inte att hon verkligen förstod hur jag känner mig.
Visst, jag mår inte bra, men det har jag inte gjort sedan jag var 12, och jag mår verkligen inte bättre av att hela jävla tiden bollas runt, bara för att de lite bekvämt hävdar att de inte vet var de ska placera mig, vilket i mina öron mest är lama jävla ursäkter för att slippa göra något alls.
Hon sa även till mig att jag skulle tala om för läkaren om mina sömnproblem (som om jag skulle glömma det, läkarna brukar vara duktiga på att tjata om hur jag sover...) och att jag testat både bolltäcke och kedjetäcke...

Mina drömmar dör, jag vågar inte hoppas eller drömma, för så fort jag gör det, så slutar allt bara med att det går åt helvete, så nej, jag vågar varken hoppas eller drömma längre...

Imorgon är det dags, jag ska ta något som, för mig, är the fight of fights. Jag ska försöka frambringa all min ilska och tala om precis vad jag tycker.
Kommer min arbetsterapeut förstå? Kommer teraputten (ja, jag är medveten om att jag skrev teraputt...) lyssna? Eller kommer det bli som vanligt, att jag sitter där ångestfylld och nära gråten och med en stark vilja av att springa därifrån, fly, fly, fly (Fy! Fy! Fy!)

Hålet inom mig blir bara större, jag går sönder mer och mer, ingenting, absolut ingenting kan laga mig. Jag kan ju inte ens laga mig själv, så nej, ingen eller ingenting kan laga mig.

Dessutom så känner jag mig hela tiden så förbannat skyldig och värdelös. Jag är en börda. Jag passar inte in någonstans. Jag är inte värd något.
Nej, det kanske inte är sanningen för den som läser det, men det är min sanning och min övertygelse.
Ångesten skriker åt mig och den svider som piskrapp mot min hud. Jag vill vara ifred från den, vila från den, men den lämnar mig aldrig ifred, jag kommer förmodligen inte bli fri från varesig herr Ångest, fröken Döden eller fröken Självförakt.

Just nu känner jag mig arg... eller nej, förresten, den gränsen har jag passerat för länge sedan. Jag är tokförbannad och känner mig något överkörd.
Eftersom jag inte klarar av att ringa viktiga samtal (som till exempel till läkare/sekreterare/sjuksköterskor) så får mamma lov att göra det åt mig.
Min sjukskrivning gick ut den sista januari, alltså för 21 dagar sedan. Har jag fått någon ny tid? Nej. Kommer jag få samma läkare? Eftersom den jag har haft har slutat: Nej.
De menar alltså att jag ska få en ny läkare. Igen. (Nummer 16 i ordningen.)
Vilket kommer innebära att jag måste förklara varför jag är där och vad som felar. De säger att de har läst journalen när jag kommer dit (har alltid låtit så), men de ber mig berätta vad som felar med egna ord. Läst journalen? HA! Hade du gjort det, så skulle jag inte behöva förklara!

Min förra läkare ljög mig alltså rätt upp i ansiktet, eftersom h*n sa att h*n inte skulle släppa mig i första taget.
Jotack, jag märkte det.
Sedan vill de skjuta över allt jävla ansvar på HAB, som jag inte heller litar på ett jävla dugg.
Jag har väntat på besked ifrån dem sedan slutet av maj, vilket är 9 månader. Vad fan händer då de (som jag är helt övertygad om) kommer fram till att jag inte har aspberger? Då kommer de ju bolla tillbaka mig till psyk. Igen.
Jag är för helvete en människa, inte en jävla studsboll som man kan slänga iväg till någon annan när det inte passar.

Den där läkaren hade jag faktiskt bra förtroende för, men det är nu helt krossat. Jag litar inte på min arbetsterapeut, läkarna eller sjuksköterskorna. Varför skulle jag? De har inte gett mig en enda anledning till att lita på dem.
Och om den nya läkaren frågar hur jag mår, så ska jag samla kraft (hur jag nu ska lyckas med det...) och fräsa:
"Ge mig en enda jävla anledning till varför jag ska lita på dig! Det enda som har hänt när jag varit ärlig, är... ingenting, mer än att ni vill bolla iväg mig till någon annan, så ni slipper ta ansvar. Den jag verkligen litade på, ljög mig rätt upp i ansiktet, så varför ska jag lita på dig? Säg det, jag är sprickfärdig av nyfikenhet."

Jag vill riva sönder världen, jag är trött på att hela tiden slussas runt, utan att bli tillfrågad om vad jag tycker, som om jag vore en hög med tvätt som inte kan göra någonting alls, förutom att ligga på golvet och samla damm.

Sedan är det lätt för dem att säga att jag kan klara av saker bra, att allt kommer att ordna sig. De vet inte vad de snackar om. De behöver inte vara tillsammans med mig när jag får mina känsloutbrott titt som tätt, de behöver inte se mig gråta av frustration, total vanmakt och ångest.
Känner jag mig värd något? Känns det som att det är värt att kämpa vidare? Nej, ett klart nej utan tvekan.

It's time to forget about the past
To wash away what happened last
Hide behind an empty face
Don't ask too much, just say
'Cause this is just a game